formaldehyde

Allt över existensminimum.

Idag blir det bantningsblogg. Inte för att det kanske är så ovanligt, det var ju trots allt syftet någon gång i urminnes tider. Men idag tänkte jag dra till med något så ovanligt som SERIÖS bantningsblogg. Och då menar jag inte seriös bantning, utan mer de bakomliggande orsakerna. Kanske. Tror du att du orkar det? Det blir nog tråkigt deluxe. Men det bryr inte jag mig om. Det är ju ändå ingen annan än jag som läser den här skiten.


Då ska vi se... vart börjar vi? Vikt och viktnedgång har alltid varit centralt i mitt liv. Kanske inte alltid så aktivt, men det har absolut alltid funnits med i åtanke. Som i att jag borde banta, jag borde inte äta den där kakan. Och så vidare. Men oftast har jag bara förträngt det, kanske gjort ett halvhjärtat försök, för att sedan skjuta upp det till morgondagen och må dåligt över min brist på självdisciplin istället. När jag förträngde som bäst vägde jag 70. Eller det är inte riktigt sant, jag vägde mer än så, men varje gång jag ställde mig på vågen för att få detta bekräftat tänkte jag bara "Okej, nu väger jag ÖVER 70 igen." Mer specifika siffror än så kunde jag inte registrera, det blev liksom barmhärtigare att avrunda till 70+. Vid den här tiden var jag också så beredd på vilket fetto som skulle möta mig i spegeln att jag helt enkelt vägrade se det - jag närmade mig speglar i de mest smickrande vinklar jag kunde, med indragen magen och huvudet i smalposen, så att jag kunde fortsätta tänka "Äh, men det är ju inte SÅ farligt..."


I våras tog jag äntligen tag i mig själv. Det har visserligen hänt vid enstaka tillfällen förut, men då med så dåliga metoder att jag ganska snabbt gått upp mina kilon igen. Nu gick jag och My tillsammans in för en seriös pulverdiet i tävlingsformat, och innan sommaren hade jag minskat från 66,3 till 55,3. Medveten om att jag skulle gå upp ett par kilo av omställningen började jag äta hyfsat normalt igen, och har sedan dess hållt mig omkring 57-strecket. 57 är en normal dag. 56 är en smaldag. 58, däremot, är fettopanik. Förra veckan var tentavecka, då släppte jag alla hämningar med ursäkten att jag behövde energin, och gick upp till 60,6. Eller, med mina mått mätt, megafetpanik. För på något lustigt sätt känner jag mig fetare nu än när jag vägde 70+. Och det handlar naturligtvis om att jag då aktivt förnekade vad jag såg, medan jag nu väntar mig en smalare version av mig själv eftersom jag faktiskt HAR gått ner i vikt. Tyvärr verkar dock bilden i huvudet aldrig riktigt stämma överens med det spegeln visar. Och jag undrar stillsamt hur mycket jag ska behöva gå ner för att dessa två bilder ska vara kompatibla.


Problemet för mig, och säkert för många andra i min situation, är förmågan att finna balans. Jag undrar ofta hur vanliga människor lyckas äta normalt utan att gå upp i vikt. I min värld finns det inte. Fast när jag är ärlig mot mig själv inser jag att det snarare är begreppet "sund kosthållning" som saknas. För det hade säkert gått om jag hade försökt. Men som med mycket annat är jag "allt eller inget" när det gäller mat. Antingen bantar jag, eller så äter jag allt. Det beror dels på att jag älskar mat, men framför allt på att jag - och det här kommer att låta skitkonstigt för alla som inte upplever det - känner en sådan otrolig tillfredsställelse av att äta. Jag försökte förklara det här för My häromdagen. Hur en smörgås kan kännas själsligt berikande och hur bröd borde vara meningen med livet. Jag är inte helt säker på att hon förstod, hon skrattade mest. Men mat är mitt knark. Det finns säkert jättefina förklaringar som har att göra med dopamin och receptorer, jag orkar inte sätta mig in i det. Jag VET att det fungerar så. Men bara för stunden, eftersom mat generellt är så sammankopplat med borden och inten och allt vad det heter. Det har hunnit till en punkt där jag får dåligt samvete av att vara mätt. Men jag hatar att vara hungrig, någonting man ofta är på Naturdiet-kurer. Men för att lyckas med viktminskning måste man lära sig att bli vän med hungern. Psykiskt mår jag bäst när jag lyckas hålla mig till mina pulver-shakes. Jag brukar dock drömma om min ålders höst, när jag kan ge upp alla ytliga fixeringar och bara njuta av livet. Då ska jag bli tjock. Fast det vore typiskt mig att dö innan dess.


Och ja, jag vet att det jag EGENTLIGEN borde jobba med är min självbild. Men det finns framför allt två anledningar till att detta inte är aktuellt just nu. För det första känns det som att ge upp. Och jag vill inte ge upp. Jag vill nå mitt förbannade mål någon gång. En av anledningarna till att jag stannade på 57 var nog att jag tänkte att "okej, det får väl duga för stunden." Så ska man naturligtvis aldrig tänka. För det andra är det ju oändligt mycket lättare att angripa det fysiska än det psykiska. Trots att jag vet att jag har en drös specifika orsaker som har bidragit till mitt obsessande. Men det lämnar vi därhän till en annan sömnlös natt. Tills dess är min ambition att bli vän med hungern och tämja min spegelbild, och kanske, kanske piska köttet till underkastelse.

Så, jag låg i badet i morse och betraktade badskummet. Det hade slutat bildas sånt där fint, vitt skum, istället blev det nu stora, färgskiftande bubblor. Plötsligt blev jag sådär barnsligt lycklig av alla skimrande pastellfärger. Så sprack de, och jag fann mig stirra på mina blekfeta lår istället. Snacka om antiklimax.

Nå, hej bloggen.

Vad är det med höstmörker och sömnlöshet egentligen? Igår undvek jag att vara social för att jag ville vara pigg och utvilad till dagens laboration. Sova tidigt, det var Planen. Och om man med "tidigt" avser "tidig morgon" så får man väl anse att jag lyckades över förväntan. Idag var jag så trött att jag såg i kors när jag pipetterade. Jag har spillt så mycket kaliumkromat att min blotta uppenbarelse torde ha mutagen effekt. Och natriumhydroxiden hanterade jag över huvud taget inte försiktigare än destvatten. Jag fick göra om min spädning. There is a first time for everything.

Sen kom jag hem och tänkte powernappa, men jag kunde inte sova. Så jag klev upp igen för att ta itu med något som var betydligt viktigare än att slösurfa. Jag undrar vad det var och om jag någonsin kommer att komma på det igen.

Min far drack upp mitt vin och tittade in för att tala frälsning, telepati och barndomsminnen. Därför snarkar han nu, och därför tvingas jag blogga. Låt oss alltså få det överstökat. Bla bla bla ålder, bla bla skor, bla bla E-type, rosa, diet.

Diet, ja. Jag testar en ny en. Eller ja, egentligen testar jag aptitlöshet. There is a first time for everything. Kaffe och några övergivna chokladbitar; luft och nikotin. En tvångsmässig macka på lunchen om jag är döende. Och omotiverat vin. Vad är det med höstmörker och alkoholkomsumtion egentigen?

Så. Överstökat. Over eller out, men inte både och.

Jaha, jag kan inte riktigt släppa ämnet än känner jag. Några frågor har envist förföljt mig de senaste veckorna. Så jag ställer dem här, till alla er som basunerar ut att "ni som har röstat si eller så kan ta bort mig från sin vänner-lista". Jag vet att jag har minst två sådana bland mina vänner, jag hoppas att ni läser, för nu vill jag få det här utrett. Och frågorna är som följer:


1. Om en person återfinns i er vänkrets får man anta att detta beror på att personen i fråga besitter egenskaper och kvaliteter som ni uppskattar. Väger verkligen en röst i ett val så mycket tyngre än allt det som var bra och berikande med er vänskap?

2. Om svaret på fråga 1 är "ja", om detta verkligen är så avgörande i ert val av vänner så uppstår genast frågan om varför detta kriterium inte framfördes redan i urvalet. Om det är så oerhört viktigt för er, hur kan ni då INTE ha gallrat ut dessa undermänniskor i ett betydligt tidigare stadium? Hur kan de ens ha beviljats tillträde till era liv?

3. Och om ni ni bara har missat det faktum att vissa av era vänner är av avvikande åsikter, hur fast har då er egen övertygelse varit? För om ni nu är så obevekliga som ni vill framstå förvånas man ju över att ni ens har rört er i kretsar av oliksinnade från första början.

4. Och slutligen - hur tror ni att ni ska kunna påverka folk om ni säger upp bekantskapen med dem? Om den här frågan nu är så viktig för er borde ni väl göra ert bästa för att sprida era övertygelser? Ni borde ju jobba för att omvända folk, inte vända dem ryggen.


Så snälla, upplys mig. För jag förstår er verkligen inte.

Jag vet, jag är lite efter. Som vanligt. Men det har tagit lite tid för mig att samla mig. För jag har varit så besviken. På Sverige. Hur fan kunde ni?!

Hur kunde ni i er vildaste fantasi tro att det skulle gå att sticka huvudet i sanden och låtsas att problemet inte existerar? Hur kunde ni tro att det skulle hjälpa att tiga ihjäl frågan istället för att ta upp den till debatt? De senatse dagarna har präglats av någon slags naiv landssorg över SD:s framgångar i valet, och jag kan inte låta bli att undra: Hur kunde ni inte förutse det här? Det enda som kom som en chock för mig var att det verkade komma som en chock för så många. Vart har ni hållit hus?


Den metod man hittills har tillämpat för att bemöta SD har helt enkelt inneburit att man inte har bemött dem alls. Men alltså. Ett problem är aldrig imaginärt så länge det finns personer för vilka problemet är reellt. Oavsett om det är nåt psykfall som skjuter ihjäl folk på måfå för att tysta rösterna i huvudet eller folk som röstar på SD för att de är missnöjda med integrationspolitiken så kvarstår faktum - situationen hade kunnat förhindras om någon hade uppmärksammat symptomen i tid och satt in åtgärder! Men de etablerade partierna har envist vägrat att ta upp diskussionen med SD, bemöta deras politik och presentera ett sunt alternativ, och således har folk sökt sina egna lösningar. Så jag frågar igen - hur har ni INTE kunnat förutse det här? SD har på intet sätt "nästlat sig in" i riksdagen, det är de etablerade partierna som har banat väg för dem genom att vägra att lyfta debatten från smutskastning till en intellektuell nivå.


Jag menar att det är av denna anledning vi nu har SD i riksdagen. Och som representant för 5,7% av Sveriges röstande befolkning har de rätt att bli bemötta som vilket annat folkvalt parti som helst. Det är konsekvensen av att leva i en demokrati. Vad förmedlas annars? "Ni har rätt till era åsikter, men bara om de går i linje med våra åsikter"? Naturligtvis förstår jag att folk upplever SD:s politik som ett hot mot demokratin, men genom att systematiskt, och av principskäl, motarbeta ett folkvalt parti på riksdagsnivå så blir ju profetian självuppfyllande. Demokrati kan - och får - inte reduceras till ett begrepp som vi kan tillämpa lite när det passar oss. SD är symptomet, inte orsaken. Och det är naturligtvis orsaken som måste angripas.


Jag har också väldigt svårt att tro att dessa röstande 5,7% är renodlade rasister. Ja, naturligtvis finns det rötägg inom den egna organisationen. Naturligtvis finns det uttalat främlingsfientliga medlemmar. Men om det av denna anledning är okej att dra alla över en kam är alla moderater, enligt samma logik, skattefuskare. Alla socialdemokrater tjuvar och alla miljöpartister rattfyllerister. Och jag menar, kom igen nu Sverige, jag trodde att vi var lite bättre än så.


Jag är mer än måttligt trött på gnäll, smutskastning och skuldbeläggande. Skärp er nu, för helvete. Lyft debatten. Ta ert ansvar. Red ut situationen. Någonstans har ju något gått fel, men ni löser INGENTING genom att plocka bort facebook-vänner som inte har röstat precis som ni har, vägra sminka er i samma rum som någon av en annan åsikt och vägra prata om problemen. Hur ska vi någonsin kunna lösa några konflikter om vi inte kan föra en enkel dialog?

Vinden ylar ilsket utanför mitt fönster, höstbitter och aggressiv, och lyckas med dessa epitet matcha mitt eget humör alldeles förträffligt. Jag är halvdöd efter tre nätter av usel sömn, men likförbannat sitter jag här och försöker återuppliva min litterära förmåga (om jag nu någonsin hade någon). Tredje dagen gillt, kvantitativt tar det sig. Och kvalitativt? Ptja, när inspirationen nu har flytt fältet får jag väl klara mig på egen hand. A, B och C, bokstäverna sitter där de ska. Då återstår det bara för mig att arrangera dem efter grammatikens alla regler, bygga ord, meningar och meningslöst dravel. Det sistnämnda är lite av min specialitet. Jag fick för ett tag sedan frågan om vad som är min starka sida; jag vågar nog påstå att det här är den. Det är ju för övrigt en grundförutsättning för hela bloggkonceptet. Vem vill läsa om något meningsfullt?


Jag hade tänkt tala lite om ålder. På ett lagom meningslöst sätt. Min imaginära läsarkrets hörs nu stöna "IGEN?!" Men till mitt försvar måste jag påpeka att det var ett och ett halvt år sedan jag över huvud taget skrev något här, så jag har lite beklagande att ta igen. Jag lider ju som bekant av extrem åldersnoja. Och det blir inte bättre av sånt här:

Jag: "Hejhej, skulle jag kunna få hjälp med att hitta en bra concealer?"
Expedit: "Javisst, tänkte du för att täcka fina linjer och så?"
Jag: "Öhh... alltså, jag tänkte väl mer för att dölja lite kvisslor och så..."
Expedit: "Ja, vi har ju då den här..." *viftar med produkt* "Den är superbra om man börjar få lite linjer."
Jag: "Eh, jaha, linjer ja..."
Expedit: "Och du har ju lite mörka ringar under ögonen också, sånt täcker den jättebra!"

Som om inte det var illa nog har jag för första gången i mitt liv INTE ombetts visa leg på systemet. Jag kan bara dra slutsatsen att jag numera inte bara känner mig lastgammal, jag är lastgammal. Och det hade inte varit så farligt om jag hade lyckats åstadkomma något. Men om jag skulle dö nu skulle mitt epitafium blott kunna förmedla att "här vilar Maria, hon brände aldrig en burgare". Det är en sak att vara ung och dum, men att vara gammal och dum är ju bara pinsamt. Jag likställer här dumhet och avsaknad av utbildning helt ohämmat. My blog, my rules.


Vinder har mojnat nu, mitt bokstavsflöde likaså. Jag får älta ålder mer någon annan dag, eller ännu hellre något annat. Jag måste utöka min arsenal av meningslösheter. Men bloggen är i alla fall återuppstånden, om än med okänt syfte. För min del är det dags att fokusera mindre på döden och mer på hans broder. Godnatt.

Efter en vansinnigt sömnlös natt traskade jag mot skolan i morse, genom ett gråklibbigt höstregn som vägrade låta sig bevekas av mitt chockrosa paraply. Nästan framme hör jag något yla, det lät som en skadad hund. Rent reflexmässigt vände jag huvudet i ylets riktning, små skadade djur måste man ju rädda. Men inget skadat djur fanns inom synhåll. Det ylades på nytt, och nu såg jag att lätet kom från en kvinna i gul regnjacka. Hon stod vid övergångsstället, just utanför psykiatriska kliniken, och ylade i regnet. Jag gjorde som alla andra ensamma morgonmotionärer, i tyst samförstånd gick vi vidare utan att så mycket som stanna upp. Vi tänkte alla samma tanke, att här på sjukhusområdet borde det väl finnas nån slags kompetent personal som har betalt för att ta hand om just sådana knäppgökar.


Samhällets bottenskrap.

jag har aldrig riktigt förstått vart du tog vägen då du försvann. Fanns du kanske bara i begränsad mängd, har jag förbrukat min andel? Tog du kanske illa vid dig för att jag förvaltade dig så dåligt? Det var aldrig min mening, det kom bara andra saker ivägen. Ord som skulle talas istället för att tänkas, istället för att skrivas. Min simultankapacitet har aldrig varit någonting att hänga i granen.


Vi hade en del fina stunder tillsammans, det kan jag inte förneka, men saker och ting förändras. Jag saknar dig ibland, vi hade säkert kunnat åstadkomma något stort en vacker dag, men jag lät mig distraheras av världsliga förehavanden och lämnade dig åt ditt öde. Jag har insett det nu.


Hur som helst, jag vill bara att du ska veta att jag har full förståelse för att du har lämnat mig för någon som förtjänar dig så mycket bättre. Jag önskar er all lycka i framtiden.


Högaktningsfullt
M

Det filosofiska centrat i min hjärna är ovanligt överaktivt, nyligen triggades det igång när  jag epilerade benen (nåja, benet, då. Åtminstone halva. Det tar ju en sån jävla tid! Och jag har väl bättre saker att roa mig med än lite fåfäng smärta såhär på kvällskvisten?! Hur som helst.) Kvinnor är idioter (och i egenskap av kvinna är jag i min fulla rätt att hävda det.) Vad utsätter vi oss inte för i fåfängans tecken? Men då slog det mig att klyschan, den där gamla vanliga, den stämmer ju verkligen. What doesn't kill you only makes you stronger.

Jag har alltid varit förtjust i idén om att viljan står över kroppen, man kan lära sig att ignorera vissa grundläggande behov och instinkter och tvinga kroppen till undergivelse. Till en rimlig gräns, naturligtvis. Jag tänker mig att det finns situationer då man måste övervinna sig själv och låta hjärnan arbeta ostört, utan att störas av de signaler som en motsträvig kropp försöker distrahera den med. Sålunda har jag i de förflutna stundtals hängivit mig åt projket som "100 timmar utan mat" (ifall man skulle bli instängd i en gruva), "60 timmar utan sömn" (ifall man skulle bli tagen som gisslan), "epilera benen utan att röra en min" (ifall man skulle bli utsatt för tortyr, testa själv så får du se!) och "skogspromenad vid fullmåne och midnatt efter att ha sett 'Exorcisten' helt själv i ett tomt hus" (ifall man skulle springa på en clown). Med varierande resultat. Jag kan ju till exempel inte hjälpa att "Exorcisten" inte alls var så skrämmande som folk hade påstått, så att skogspromenaden inte blev mer än en gemytlig nypa frisk luft, eller att det serverades chokladmousse till efterrätt efter 89 timmar.


Men jag är en problemkalkylerare, det slog mig idag. Och eftersom det här är min blogg (jag hatar bloggar) tänker jag å det bestämdaste hävda att det skiljer sig från katastroftänkare och vanliga, dödliga paranoida på så vis att jag inte låter de potentiella farorna hämma mig, jag försöker istället förbereda mig för att kunna hantera dem om de nu skulle råka drabba mig. Om, inte när. Det är med viss besvikelse jag tvingas inse att mitt liv med största sannolikhet lär fortsätta i samma händelselösa lunk som det hittills gjort; när man väl har ägnat tid och möda åt förbredelser vill man ju gärna få en chans att pröva sina vingar.


Men jag är naturligtvis en hycklare, det borde alla som känner mig någorlunda veta vid det här laget. Om jag någonsin kommer behöva springa snabbt och länge, om jag till exempel blir jagad av en flock hungriga vargar ute i ödemarken (ingenting är omöjligt!) så kommer jag med största sannolikhet sätta mig ner och förlika mig med att mitt öde är att sluta som energirikt midnattssnacks åt ett gäng Canis lupus med Night Eating Syndrome. Minsta motståndets väg har alltid varit min melodi, det är därför jag inte har någon kondition att tala om, och det är därför det inte finns något hopp inför badsäsongen 2013 heller.

Auf Wiedersehen!

Som jag nog har nämnt tidigare indikerar radiotystnad (jag menar, kom igen, "bloggtystnad" tänker jag bara inte kalla det) att den där dieten jag påbörjade någon gång i tidernas begynnelse åter har lagts på hyllan. Och det är väl inget ovanligt. Men jag har en mängd goda skäl för det. Som att det tar ett tag att fundera ut en ny och revolutionerande viktminsknngsmetod när den förra nya och revolutionerande viktminskningsmetoden visade sig vara verkningslös. Som fallet var med Anorexia Economica.


I december förra året slöt jag och Anna en pakt. För att överleva julen rent ekonomiskt och för att över huvud taget komma i den där nyårsblåsan som införskaffats till överpris beslutade vi oss för att överleva på 20 kronor om dagen resten av månaden. Anorexia Economica såg dagens ljus. Och när jag säger överleva menar jag verkligen överleva. 600 riksdaler var alltså allt vi fick avsätta för föda och nikotin de kommande 30 dagarna. I vanlig ordning skapade jag seriösa tabeller för att dokumentera förloppet, och  vanlig ordning höll projektet i sig i ungefär en vecka. Men dag 8 var jag i alla fall så utled på nudlar att jag snittade på 16 kronor och 16 öre om dagen. Och ur viktminskningssynpunkt? Ptja, låt mig nöja mig med att konstatera att mat som man inte betalar för inte räknas. Jag tror inte att det fanns en middagsbjudning i hela Luleå som vi inte bjöd in oss själva till.


Så kom januari och flytten söderut. Min stackars ämnesomsättning, van som den var vid transfetter och kolhydrater, klarade inte riktigt av omställningen till hälsosam husmanskost. När chocken väl hade lagt sig krävdes drastiska åtgärder. Och tro det eller ej, jag testade till och med att motionera! I nästan en hel vecka! (En hel vecka verkar vara ungefär så långt som min självdisciplin sträcker sig, oavsett vad det gäller. Någon borde ordna en kurs i ämnet.) I ett par månader har jag alltså ägnat mig åt mer eller mindre halvhjärtade dieter, men nu har jag äntligen kommit på det: Det spelar ingen roll vad jag gör, jag lider nämligen av en Ätstörning (tm).


NES heter den. Night Eating Syndrome. Ja, det är helt på riktigt, enligt Wikipedia. Och Wikipedia ljuger aldrig. I korta drag går det ut på att man äter en massa på kvällen istället för att äta på dagen. Man räknar med att 1-2% av befolkningen (vilken befolkning som helst, de har inte specificerat det där) är drabbad. Dessutom är det vanligast bland unga kvinnor. (Hörde ni? UNGA!) Så här skriver de:

People who suffer from night eating syndrome generally:

* Skip breakfast, and go several hours after waking before their first meal. Som att någon skulle ha tid att äta frukost efter två timmars vanemässigt snoozande. Check.
* Consume at least half their calories after dinner. (Many sources would list this as after 9 or 10 pm; dessert is generally not included, if one is eaten. ) Ptja, i den mån jag äter middag... vi säger check här också.
* Have trouble sleeping in general; see insomnia. Insomnia is my middle name, baby. Fetcheck.
* These night eating episodes typically bring guilt rather than hedonistic enjoyment. Ja, alla vet väl att man INTE SKA äta efter 18. Så check igen.

I sann hypokondrisk anda har jag naturligtvis bara inkluderat de symptom som faktiskt stämmer in på mig. Men det är inte poängen. Poängen är att det alltså är fullkomligt onödigt för mig att fortsätta hitta på nya och revolutionerande viktminskningsmetoder så länge jag lider av denna underbara åkomma. Och tur är väl det. För, som jag alltd har hävdat, hade jag gått ner de där sista kilona hade jag ju varit mer eller mindre perfekt. Och det hade varit så jobbigt för alla andra.


För övrigt kan jag inte sluta loopa And One's "Bodypop". Igår fick jag någon slags vision om att börja dela med mig av de låttitlar eller citat som allt som oftast utgör rubrikerna på mina menlösa nattliga betraktelser, men eftersom jag ändå inte är överdrivet förtjust i Android Lust så får det vara ikväll. Screw that, det här är kärlek!

Så, ett antal månader har förflutit sedan jag lämnade Norrland för sydligare breddgrader. Ett antal månader har även förflutit sedan jag sist ägnade en tanke åt denna gudsförgätna blogg. Men nu är det dags igen, det årliga inlägget!


Jag är alltså numera bosatt i en håla vid namn Svedala. Här roar jag mig med att studera kriminologi, anlägga trädgård och övervinna min sociala fobi. Inget av det går särskilt bra. Dessutom kan det nämnas att jag bor hos mina föräldrar, så jag har återgått till en mental ålder av 14 år (i den mån jag någonsin lämnat den mentala åldern av 14 år, that is.) Så det bråkas för fullt om ostädade rum och dygnsrytmer och saker som "Ska du verkligen inte ta en jacka? Tänk om du fryser!"  och "Men asså, jag är gammal nog att avgöra själv om jag behöver en jacka eller inte!" (Och sen går jag naturligtvis där och fryser, utan jacka.) Hit lurades jag med löften om guld och gröna skogar, lagad mat och tvättade kläder. Istället har jag åkt på kökstjänstgöring fyra dagar i veckan. Vilket hittills mest har inneburit att jag och min syster med gemensamma krafter tappar röstin på golvet medan vi dunkar E-type på högsta volym. Men det man inte vet lider man inte av. Eller ännu hellre, synden straffar sig själv. Tvingar man mig att laga mat får man räkna med lite hår och damm på tallriken.


"Hur går det på CSI-linjen?" är en fråga jag får lite då och då. Jag önskar att jag visste. Kriminologi har tyvärr inget med CSI att göra. Detta var jag visserligen fullt medveten om när jag sökte kursen. Men eftersom jag vid det tillfället var mitt uppe i ett seriemördarintresse hade jag i alla fall hoppats på lite mer psykologi och lite mindre metod. De som känner mig vet att jag är en "allt eller inget"-typ. När jag gick på gymnasiet var jag helt övertygad om att jag ville bli veterinär, så de första åren producerade jag bara MVG:n. Men den övertygelsen dog, och det gjorde mina studieprestationer också. På komvux var mitt mål Rymdteknik i Luleå, så betygen sköt i höjden igen. Väl i Luleå ville jag inte alls plugga rymd, så då drack jag mest öl istället. Om jag inte brinner för det så gör jag det inte. Om jag inte kan vara bäst så är jag hellre sämst än att hamna någonstans mittemellan. Story of my life. Men livskrisen hann ifatt mig, det började bli dags att göra något av sitt liv innan det är dags att gå i pension. Så mina kriminologistudier är att betrakta som en nyttig kurs i att vara medelmåtta. Jag vill väl egentligen inte, men jag ska, på något jävla sätt, ha de där poängen.


Social fobi drabbas jag av hyfsat regelbundet nu för tiden. Allt som oftast efter somrar med lite väl hög konsumtion av rusdrycker och lite väl många minnesfria uppvaknanden. Jag brukar lösa det genom att gå i ide över vintern tillsammans med några få förtrogna, och bida tiden med bingolotto, korsord och tusenbitarspussel. Lagom tills tjälen går ur marken brukar jag krypa fram och korka upp vinet igen, dränka några sorger och skåla för några lyckor. Dessvärre är större delen av mitt berusningssällskap kvar strax söder om polcirkeln. Det hade inte varit ett problem om jag tyckt om folk, då hade jag bara letat upp nya, roliga människor att förtära ädla drycker med. Men det gör jag inte. Jag tycker om individer. Folk irriterar mig. Jag tror att jag har ägnat för stor tid åt att betrakta och analysera det sociala spelet från utsidan för att kunna engagera mig i det obehindrat. Det är säkert en åldersrelaterad åkomma. Jag brukade vara riktigt bra på den där "fake it till you make it"-mentaliteten. Different faces for different places. Men det är något med hela bekantskapsprocessen som stör mig numera. Jag vill inte ha bekantskaper. Gärna vänner, men låt mig slippa bekantskapsprocessen. Det är förmodligen tur att jag redan har accepterat att jag kommer att dö omgiven av en massa katter, socialiteten verkar ta ovanligt lång tid på sig i år.


I övrigt flyter mitt nya, sydliga liv på ungefär som mitt gamla, nordliga liv gjorde. Jag undviker att plugga, städa och laga mat så mycket jag bara kan (fast i synnerhet det sistnämnda är lite knepigare här, trots att jag brukade spendera större delen av min vakna tid i en restaurang). Jag har stora planer på att förvandla vår tråkiga gräsmatta till en trädgård, eller ett träsk, eller bara en samling tragiska, döda blommor. Förmodligen bara för att lyckas vinna tillbaka några vuxenpoäng efter att ha flyttat hem till familjen igen. Och nu, nu ska jag lägga mig, innan någon typ med inbillad auktoritet vaknar och förargar sig över att jag inte sover än. Jag ska ju trots allt "orka till skolan, städa mitt rum och laga mat" imorgon. Sorgefria tid med noll förpliktelser, vart tog du vägen?