formaldehyde

Så, jag låg i badet i morse och betraktade badskummet. Det hade slutat bildas sånt där fint, vitt skum, istället blev det nu stora, färgskiftande bubblor. Plötsligt blev jag sådär barnsligt lycklig av alla skimrande pastellfärger. Så sprack de, och jag fann mig stirra på mina blekfeta lår istället. Snacka om antiklimax.

jag har aldrig riktigt förstått vart du tog vägen då du försvann. Fanns du kanske bara i begränsad mängd, har jag förbrukat min andel? Tog du kanske illa vid dig för att jag förvaltade dig så dåligt? Det var aldrig min mening, det kom bara andra saker ivägen. Ord som skulle talas istället för att tänkas, istället för att skrivas. Min simultankapacitet har aldrig varit någonting att hänga i granen.


Vi hade en del fina stunder tillsammans, det kan jag inte förneka, men saker och ting förändras. Jag saknar dig ibland, vi hade säkert kunnat åstadkomma något stort en vacker dag, men jag lät mig distraheras av världsliga förehavanden och lämnade dig åt ditt öde. Jag har insett det nu.


Hur som helst, jag vill bara att du ska veta att jag har full förståelse för att du har lämnat mig för någon som förtjänar dig så mycket bättre. Jag önskar er all lycka i framtiden.


Högaktningsfullt
M

Så, ett antal månader har förflutit sedan jag lämnade Norrland för sydligare breddgrader. Ett antal månader har även förflutit sedan jag sist ägnade en tanke åt denna gudsförgätna blogg. Men nu är det dags igen, det årliga inlägget!


Jag är alltså numera bosatt i en håla vid namn Svedala. Här roar jag mig med att studera kriminologi, anlägga trädgård och övervinna min sociala fobi. Inget av det går särskilt bra. Dessutom kan det nämnas att jag bor hos mina föräldrar, så jag har återgått till en mental ålder av 14 år (i den mån jag någonsin lämnat den mentala åldern av 14 år, that is.) Så det bråkas för fullt om ostädade rum och dygnsrytmer och saker som "Ska du verkligen inte ta en jacka? Tänk om du fryser!"  och "Men asså, jag är gammal nog att avgöra själv om jag behöver en jacka eller inte!" (Och sen går jag naturligtvis där och fryser, utan jacka.) Hit lurades jag med löften om guld och gröna skogar, lagad mat och tvättade kläder. Istället har jag åkt på kökstjänstgöring fyra dagar i veckan. Vilket hittills mest har inneburit att jag och min syster med gemensamma krafter tappar röstin på golvet medan vi dunkar E-type på högsta volym. Men det man inte vet lider man inte av. Eller ännu hellre, synden straffar sig själv. Tvingar man mig att laga mat får man räkna med lite hår och damm på tallriken.


"Hur går det på CSI-linjen?" är en fråga jag får lite då och då. Jag önskar att jag visste. Kriminologi har tyvärr inget med CSI att göra. Detta var jag visserligen fullt medveten om när jag sökte kursen. Men eftersom jag vid det tillfället var mitt uppe i ett seriemördarintresse hade jag i alla fall hoppats på lite mer psykologi och lite mindre metod. De som känner mig vet att jag är en "allt eller inget"-typ. När jag gick på gymnasiet var jag helt övertygad om att jag ville bli veterinär, så de första åren producerade jag bara MVG:n. Men den övertygelsen dog, och det gjorde mina studieprestationer också. På komvux var mitt mål Rymdteknik i Luleå, så betygen sköt i höjden igen. Väl i Luleå ville jag inte alls plugga rymd, så då drack jag mest öl istället. Om jag inte brinner för det så gör jag det inte. Om jag inte kan vara bäst så är jag hellre sämst än att hamna någonstans mittemellan. Story of my life. Men livskrisen hann ifatt mig, det började bli dags att göra något av sitt liv innan det är dags att gå i pension. Så mina kriminologistudier är att betrakta som en nyttig kurs i att vara medelmåtta. Jag vill väl egentligen inte, men jag ska, på något jävla sätt, ha de där poängen.


Social fobi drabbas jag av hyfsat regelbundet nu för tiden. Allt som oftast efter somrar med lite väl hög konsumtion av rusdrycker och lite väl många minnesfria uppvaknanden. Jag brukar lösa det genom att gå i ide över vintern tillsammans med några få förtrogna, och bida tiden med bingolotto, korsord och tusenbitarspussel. Lagom tills tjälen går ur marken brukar jag krypa fram och korka upp vinet igen, dränka några sorger och skåla för några lyckor. Dessvärre är större delen av mitt berusningssällskap kvar strax söder om polcirkeln. Det hade inte varit ett problem om jag tyckt om folk, då hade jag bara letat upp nya, roliga människor att förtära ädla drycker med. Men det gör jag inte. Jag tycker om individer. Folk irriterar mig. Jag tror att jag har ägnat för stor tid åt att betrakta och analysera det sociala spelet från utsidan för att kunna engagera mig i det obehindrat. Det är säkert en åldersrelaterad åkomma. Jag brukade vara riktigt bra på den där "fake it till you make it"-mentaliteten. Different faces for different places. Men det är något med hela bekantskapsprocessen som stör mig numera. Jag vill inte ha bekantskaper. Gärna vänner, men låt mig slippa bekantskapsprocessen. Det är förmodligen tur att jag redan har accepterat att jag kommer att dö omgiven av en massa katter, socialiteten verkar ta ovanligt lång tid på sig i år.


I övrigt flyter mitt nya, sydliga liv på ungefär som mitt gamla, nordliga liv gjorde. Jag undviker att plugga, städa och laga mat så mycket jag bara kan (fast i synnerhet det sistnämnda är lite knepigare här, trots att jag brukade spendera större delen av min vakna tid i en restaurang). Jag har stora planer på att förvandla vår tråkiga gräsmatta till en trädgård, eller ett träsk, eller bara en samling tragiska, döda blommor. Förmodligen bara för att lyckas vinna tillbaka några vuxenpoäng efter att ha flyttat hem till familjen igen. Och nu, nu ska jag lägga mig, innan någon typ med inbillad auktoritet vaknar och förargar sig över att jag inte sover än. Jag ska ju trots allt "orka till skolan, städa mitt rum och laga mat" imorgon. Sorgefria tid med noll förpliktelser, vart tog du vägen?

En gång skrev jag högskoleprovet med diabetes. Eller ja, nu har jag bara skrivit högskoleprovet en gång, men ödet ville att jag skulle drabbas av diabetes just den dagen. Nu är ju jag inte sådär överdrivet bekant med diabetes, men i mitt fall yttrade det sig som ojämn blodsockernivå, trötthet och överdrivet urinerande. Såhär i efterhand kan jag kanske inse att det snarare berodde på att jag satt vaken och pluggade ordbok hela natten, och kompenserade för sömnen genom överdrivet socker- och koffeinintag. Men det är nu, det. Just då var jag övertygad om min diabetes äkthet.


Lunginflammation har jag också haft, de senaste tre månaderna faktiskt. Den verkar hålla sig på en hyfsat jämn nivå och har ännu inte utbtutit i feber. Men ont i lungorna har jag var och varannan dag, åtminstone när jag inte har ont i magen. Ulcerös kolit har jag självdiagnosticerat mig med, även om det bara är "trötthet" och "smärta i muskler och leder" som stämmer in bland alla symptom som finns. Sistnämnda skulle visserligen lika bra kunna vara tecken på reumatioid artrit eller sklerodermi nu när jag tänker efter.


Det enda som egentligen någonsin saknas för att jag ska kunna sjukskriva mig på heltid av en mängd olika orsaker är feber. Feber får jag aldrig eftersom jag lider av kronisk hypotermi. Jag menar, med en kroppstemperatur som vanligtvis ligger runt 36,2 är det väl klart att jag har feber när termometern närmar sig 37,3. Fast det är det aldrig någon mer än jag som köper. Följaktigen får jag leva med mina krämpor och bota varje hjärntumör jag drabbas av med panodil zapp.


Läkare uppsöker jag i regel när jag har samlat på mig nog mycket symptom för att det ska vara värt pengarna. Som idag. Med taky-brady-syndrom, dyspné och ventrikulära extraslag begav jag mig till vårdcentralen, förberedd på hjärttransplantation. Ett EKG senare gick jag därifrån, ordinerad lättare motion. Men det är inte det som är det lustiga i sammanhanget. Det lustiga i sammanhanget är, förstår ni, att jag precis hade tänkt återuppta min träning när mitt hjärta började slå kullerbyttor. Och eftersom alla vet att det är livsfarligt att träna med hjärtfel lade jag de planerna på hyllan.


Så, imorgon är det joggingskorna som gäller, jag ska "jobba mig upp till det tempo där det börjar bli svårt att prata för att man måste fokusera på andningen", för att citera medicinmannen. Så om ni inte hör av mig igen är det på grund av felaktig diagnos och hjärtstillestånd. Såvida det inte beror på min kroniska inspirationsbrist, förstås. För DET är en åkomma som inte verkar vilja ge med sig i första taget.

Okej. Efter en och annan påtryckning är jag tillbaka. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min tystnad, men jag har väl sagt det förut - när dieten går åt helvete får den sällskap i skärselden av bloggandet. Nu är det inte riktigt mitt fel, det är bara batterierna i min superavancerade digitala body-fat-and-water-calculator-våg som råkat ta slut. Och jag lovar er - det är INTE lätt att banta när man inte vet vad man väger. Så jag låtsas som att det regnar, ser inget, hör inget, och fortsätter banta imorgon istället. Sådeså.


Häromdagen ställde jag mig på en Wii Fit och gjorde mig själv till allmänt åtlöje. Därpå lät den mig veta att jag lägger mer tyngd på höger ben än på vänster, att mitt balanssinne är praktiskt taget obefintligt, min koordinationsförmåga om möjligt ännu sämre, att min kropp är lika välmående som en 43-årings samt att mitt BMI är alldeles idealt. Behöver jag säga att jag inte tycker om Wii Fit?


Men skit samma, orka prata om vikt och bantning och välmående. Inte för att jag riktigt vet vad annat jag har att förtälja, trots att den gångna månaden har varit mer än händelserik. Våren verkar äntligen ha tagit udden av vintern, och med solen vaknar min längtan efter att få förtära ädla drycker, dansa vilt och galet, fatta tvivelaktiga beslut och vakna utan minnen. Så detta har jag gjort med besked, i goda vänners lag. Livet är alltför kort och lättförgängligt för att slösas på sensomoraler och snusförnuftigheter. Rättfärdighet må vara en dygd, men om kravet är att man ska ha tråkigt på vägen är Himmelriket ändå ingenting för mig. Heaven holds no good parties. Säger jag nu. Så fort hösten faller på kommer jag sitta där igen och fundera över om jag kanske inte ändå är mogen nog att prata pension. Men den tiden, den sorgen. Tills dess lever jag i nuet, håhåjaja.


Imorgon är det valborg. Men innan rustyngda ben för mig mot eldens sken stundar en visit i medicinmannens svit. Min mun har gått i strejk. Tyvärr inte tillräckligt mycket för att tystna, men alldeles lagom mycket för att jag inte ska få i mig annat än korvgubbens kärleksmos. Jag hoppas på en massa kul piller that takes away the pain och kanske rentav bidrar med en och annan liten hallucination, dagen till ära, men troligtvis kommer de bara glo mig i käften och konstatera att "hon är för gammal, hon går till slakt". Likt ett gammalt uttjänt ök på en tredje klassens marknad. Det tycker jag är lite orättvist, det var bara Wii Fit som ansåg mig vara 43. Egentligen är jag inte mer än 20, lagom tjock och i mina bästa år. Näst bästa, i alla fall. Och kanske inte just "lagom". Skit samma, det slutar likförbannat med majbål och, om inte annat, alkohol och lätta sinnen, huvudvärk och brist på minnen. Och fåfänga försök att bli poet. Nu ger jag upp.


Yours sincerely,
Pet

Minns ni lågstadiet? Minns ni de obligatoriska pysseltimmarna - varje gång någon högtid eller temadag nalkades placerades det framför en - färgglad kartong, flirtkulor, små tygbitar, tomma toarullar, snören, kottar, kvistar, fjädrar - ja, alla möjliga och omöjliga typer av pysselmaterial. Så förväntades man låta inspirationen flöda och skapa fantasifulla bilder, gubbar eller varför inte akvarium av skokartonger?


Jag har aldrig varit särskilt konstnärligt lagd. Därför blev mina prylar aldrig särskilt tilltalande. Det brydde inte jag mig om just då, även om jag noterade att Karins och Hannas skapelser alltid blev finare. Mindervärdeskomplexen kom först senare. Men det är inte det vi ska tala om nu. Vi ska tala om limstift.


För ni minns väl limstiften? De var en självklar del av dessa pysselstunder. Ofta fick man ett sådant ihoptorkat stift, som någon inte satt korken på ordentligt sist. Som man kämpade med det nästan helt oklibbiga, hårda, svåranvända limstiftet för att få tidningsklipp och paljetter på plats!


Anledningen till att jag nämner det, att jag kom att tänka på det, är att mitt snor nu har ungefär samma konsistens. Det har bosatt sig i bihålorna, och därifrån blockerar det effektivt mitt smaksinne, mitt luktsinne och mina luftvägar. Det har isolerat varje liten cell i min pinade kropp och förvägrar dem nu effektivt deras rättmätiga syre. Jag har ägnat oräkneliga timmar åt att försöka snyta ut det, men förgäves. Det har gått så långt att grannarna har ringt störningsjouren och hyresvärden hotar med vräkning. "Om du inte slutar snyta dig snart ringer vi polisen!" Det funkar inte med nässpray heller, snoret reagerar som en snigel som drar sig in i sitt skal, och sedan ligger där och trycker tills faran har passerat. Jag har aldrig sett toalettpapper som onödig lyx eller som en ekonomisk utsvävning, men nu börjar vi närma oss gränsen för vad som är acceptabelt. Greenpeace har mobiliserat sina styrkor till en manifestation här nere på gården. De har protestlistor och stora plakat med den uppförstorade bilden av min näsa och texten "Är det DÄR regnskogen ska sluta?!"


Som om inte detta ar nog har snoret ynglat av sig till min luftstrupe. Långt nere i magtrakten har en stor slemklump av det intelligentare slaget bosatt sig. Därifrån skickar den i jämn takt ut små slembollar som jag måste hosta upp. Om någon har spelat Battletoads på NES och tagit sig till bana 8, då vet ni hur det är. Där finns nämligen en slags fiende som ser ut precis som en slemklump. De attackerar ens gubbe, klamrar sig fast över dess ansikte och är JÄTTESVÅRA att bli av med. Jag hostar och hostar, men när det svartnar för ögonen kan jag inte göra annat än att ge upp. I Battletoads kan man förlora ett helt liv av det, jag börjar misstänka att det gäller även här i verkliga livet.


Inte för att jag vill ha sympati eller så, men det är faktiskt synd om mig. För vet ni vad? Jag kan inte ens tröstäta! Eftersom mitt smaksinne har övergett mig känner jag ingen skillnad på ens den dyraste tryffel och en sur disktrasa. Jag har alltså berövats det mest grundläggande i den hela kvinnliga naturen - konsten att läka sina själsliga sår med choklad. Och DET är faktiskt det värsta av allt. :(

Ja, det var väl bara en tidsfråga innan samma öde som redan drabbat mina datorer, mitt kök, min garderob och större delen av mitt medvetande även skulle drabba denna stackars sida. Denna jävla rosa-fixering alltså! Men erkänn att det i alla fall är lite snyggt. ;)


Jag jagade runt lite efter något som i ord eller bild skulle uttrycka min "fuck off and die"-mentalitet bättre än vad jag själv gör. Snubblade över det här, och slog huvudet på spiken:

Och nu talar jag inte om Glassen. Nej, jag talar om kvinnan och hennes oförklarliga behov av choklad. Alla ni kvinnor där ute, ni vet hur det är, när man drabbas av de där abstinenslika anfallen som till varje pris måste stillas. Det handlar inte om nikotin, inte om skvaller som bara måste spridas, inte ens om sex - nej, det enda som kan rädda en är choklad. Följande står att läsa i en avhandling från Karolinska Institutet:


"Länge har det varit känt att en kvinnas begär efter choklad överträffar både modersinstinkt och överlevnadsinstinkt vad gäller styrka och intensitet. Det är idag bevisat att kannibalismen som fenomen uppstod hos afrikanska stammar, hos vilka bristen på teobromin framkallade hallucinationer. Under dessa hallucinationer misstog de inte sällan sina artfränder för choklad och förtärde helt enkelt varandra för att stilla sitt chokladbegär. Västvärlden har inte heller förskonats från chokladbristens förödande effekter. Media rapporterar dagligen om våldsbrott och vansinnesdåd. Vad de ofta glömmer nämna är att just bristen på teobromin är en bakomliggande orsak i många av fallen. Vid en undersökning bland personer som överlevt extrema situationer svarade 99% av kvinnorna att det var tanken på choklad som fått dem att uppbåda den styrka som krävdes för att överleva. Idag satsas mycket pengar på forskning inom genetik, där en av de största utmaningarna just nu är att modifiera gener så att den kvinnliga hjärnans chokladreceptorer inaktiveras."


Det hade ni aldrig kunnat ana, va? Följande är saxat ur Aftonbladet:


Kvinna annhållen för olaga handel
Polisen i Luleå har sedan en längre tid tillbaka haft ögonen på en relativt ung kvinna som misstänks för att både ha fuskat med sin kosthållning och försökt rättfärdiga detta med de mest osannolika argument. I tisdags kunde hon äntligen gripas vid ett onödigt dyrt och skattefinansierat tillslag mot en lägenhet i stadsdelen Porsön.

LULEÅ Sent under tisdagskvällen kunde polisen gripa den 23-åriga kvinnan då hon försökte byta till sig choklad - mot en badrumsvåg! Kvinnan befann sig vid tillfället i en lägenhet tillhörande två bekanta - en man och en kvinna, båda i 20-årsåldern. Ett vittne ska ha sett kvinnan gå in i lägenheten i sällskap av de båda andra, bärandes på en badrumsvåg och ivrigt talandes om choklad. Vittnet uppmärksammade att kvinnan var densamma som i början av året avlagt stränga kosthållningslöften, och larmade därför polisen. När polisen stormade lägenheten hade bytet redan ägt rum, men kvinnan kunde gripas och föras därifrån, om än under högljudda protester.
"Ni skriver fan inte att jag är 23!" gastadade hon högljutt medan tre fullvuxna poliser försökte släpa henne mot den väntande bilen. "JAG ÄR 20, HÖR NI DET, INTE 23!"
Brottet bedömdes vara av så allvarlig art att en krisrättegång beordrades, även denna dyr och skattefinansierad. En enig jury fann henne skyldig på samtliga åtalspunkter. Kvinnan dömdes till tolv månaders straff-fasta, ett straff som är att likställa med dödsstraffet, och som är det strängaste som delats ut i modern svensk rättshistoria.
Polischef i Luleå, vars namn vi inte orkat googla fram, menar att fallet är unikt i sitt slag.
"Det är klart att det är en tragisk historia, men man måste ha klart för sig att det här var ett mycket allvarigt brott mot den heliga bloggens lagar och förordningar. Hur mycket man än vill det kan man inte se genom fingrarna när något sådant här händer - det gäller att statuera exempel och avskräcka allmänheten från den här typen av brottslighet."
När Aftonbladet träffar kvinnan för en kommentar är hennes blick febrig och irrande, och hennes ögon vanvettigt glansiga. På frågan om varför hon gjorde det mumlar hon, nästan ohörbart:
"The voices made me do it."
Kvinnans två bekanta är i dagsläget inte misstänkta för brott.


Ja, jag erkänner, jag har ätit choklad. Men det var inte meningen! Och den var i alla fall 70-procentig. Och det var bara min analoga våg jag bytte bort - självklart har jag den digitala kvar! Jag skulle aldrig vanhelga den heliga bloggen om det inte var absolut nödvändigt. Och jag kunde faktiskt inte motstå det nästan löjligt översymboliska i att byta en våg mot choklad när man följer en extremdiet. Och jag lovar, snälla, ni måste tro mig, jag LOVAR att det aldrig någonsin kommer hända igen. På hedersord! Vatten och bröd i fortsättningen, nej inte ens bröd, vatten bara, inget annat, jag lovar!


Det är fan inte lätt att vara en bantande kvinna alla gånger!

Om ett träd faller, mitt i en skog, och faller mot mark och andra träd med ett fruktansvärt brak; är det då ett ljud, om ingen - inte en levande själ - finns där för att höra det?


Förnuftet säger oss att naturligtvis finns ljudet där; ljudvågor fortplantar sig genom materiens molekyler och är ett faktum oavsett om åhörare finnes eller ej. Sinnet säger dock något annat; det vi inte hör är intet. Vi kan inte med våra sinnen senare påvisa att ett ljud har funnits. Frånvaron av åhörare gör begreppet "ljud" överfödigt; ljudet existerar inte då ingen finns att existera för.


Likaså frågade sig den lärde Zarathustra en gång i forntiden på Persiens ogästvänliga slätter: "Kalorier som förtäres under en solförmörkelse eller ett strömavbrott; räknas dessa verkligen, då ingen finns där för att se dem förtäras? För även om förnuftet säger oss att en bit snickerstårta är betydligt energirikare än en morot, hur ska sinnet veta skillnaden då ljuset inte finns? Ty, om ingen finns där för att bevittna detta brott mot den heliga bloggens lagar och föreskrifter, har brottet ändock skett? Nej, kalorier som förtäres under strömavbrott existerar inte, då inga ögon finns att existera för!"
Så talade Zarathustra, och jag är benägen att hålla med honom.

Jag har aldrig varit bra på att få saker och ting gjorda på en gång. Städa, diska, laga mat, gratulera på födelsedagar, somna, vakna - allt sådan skjuter jag helst upp till morgondagen, eller nästa vecka eller år, om så är möjligt. Följaktigen blir mitt bloggskrivande inte heller särskilt frekvent. Jag gissar att det har med tvångfaktorn att göra - så fort det är något som måste göras blir det betydligt mer oattraktivt. När jag är på jobbet, å andra sidan, kan jag planera hela blogginlägg, kompletta till innehåll såväl som formulering, för att slippa fokusera på det envist pipande headsetet till driven eller på vilken cheesemeny som var med lök och vilken som var utan. Trots att jag givit min hjärna tjänstledigt på obestämd framtid insisterar den på att bibehålla vissa former av aktivitet och då och då till exempel utforma just blogginlägg. När jag sen kommer hem till min kära dator förefaller tanken på att printa ner allt i svart på vitt inte alls lika lockande längre. Då sitter jag mest och önskar att jag hade något vettigare att göra av min tid och mitt liv än att slita ut mig i en grill och undvika att blogga.


Till exempel hade jag tänkt blogga om Vuxna Förbannade Hackares Aftonbladet-hack. Men först och främst lyckades jag aldrig läsa ikapp mig i tråden på Flashback innan det blev old news. Och när jag väl funnit mig i det... ja, se ovan. Och nu när jag sitter här och äntligen bloggar känns det helt inaktuellt. Så jag bidrar med ett litet snabbt förslag på undergrupper som ovan nämnda grupp borde starta istället:

Vuxna Förbannade Snackare: Jag tänker mig att VFH får anställning på Aftonbladet och snackar skit om dem över kopiatorn eller i fikarummet.

Vuxna Förbannade Fackare: De får se till att nästla sig in i Journalistförbundet och klubba igenom ett förslag om kollektivavtalsenligt uppmärksammande av alla deras kupper i all svensk media.

Vuxna Förbannade Stackare: Frälsningsarmén nästa! När de står uniformerade på stadens gator och torg kommer ingen lägga märke till att deras budskap (vilket det nu än var) har nästlat sig in bland "Rädda barnen i Jugoslavien" eller "Kristi kärlek åt alla" eller vad det nu är soldaterna tjoar om. Man ger dem en slant för att slippa lyssna, right?


Vidare (och det här skulle absolut inte mamma tycka om) har jag läst ut The Satanic Bible. Det tog ett tag, killen envisas med att skriva lite högdraget emellanåt, man tröttnar lätt. Ännu dummare är att boken avslutas med "The Enochian Keys", de är nitton till antalet och tydligen bra skit att ha med i sina sataniskt-magiska ritualer. Så här skriver LaVey om dessa:

The magical language used in Satanic rituals is Enochian, a language thought to be older than Sanskrit, with a sound grammatical and syntactical basis. It resembles Arabic in some sounds and Hebrew and Latin in others. [...] In Enochian the meaning of the words, combined with the quality of the words, unite to create a pattern of sound which can cause tremendous reaction in the atmosphere. The barbaric tonal qualities of this language give it a truly magical effect which cannot be described.

Jaha. Låt oss nu anta att man läst denna skrift och tycker att "Wow, det här är en religion för mig!" (Oroa dig inte, mamma, så är inte fallet för mig.) Man syr sig sin svarta kåpa och ställer upp sitt altare och ska precis till att casta nån slags spell när man inser att "attans, den där LaVey inkluderade inte nån fonetisk ordlista!" Man håller upp ett av sina svarta ljus och försöker förgäves begripa sig på hur det ska uttalas. "Ol sonuf vaoresaji, gohu IAD Balata, elanusaha caelazod..." Men icke. Satan sitter och hånskrattar åt ens tafatta försök från sin tron bland svavelosande skärseldsflammor. Jag har förgäves sökt efter en "Learn Enochian in 10 days"-audiobook på piratebay. Verkar som man får nöja sig med religioner vars riter hålls på franska, tyska eller japanska.


För er som inte vet det hyser jag ett brinnande intresse för religion i alla dess former och färger. Så fort jag hittat "Pimsleur: Eastern Old Iranian Languages" ska jag ge mig i kast med Avestan, som är zoroastrianernas heliga skrift. Den finns tydligen inte översatt från forniranska till nåt vettigt språk än.


Och sist men inte minst ska jag såklart redogöra för min underbara bantningskur. Efter att ha beställt en privat låda kycklingburgare till jobbet fick vi veta att vi inte fick göra så, alltså grilla privat mat som inte lämnat bygget på restaurangens grillar. Kontamineringsrisk, sa chefen. Men vi får fortfarande värma medhavd mat i samma micro. Konstigt, det där. Jag tänker hur som helst inte ge Korvgubben en massa gratisreklam längre, utan gör som så många andra och namnger dieten efter mig själv istället, eller efter något annat kul. Det är en sak att sova på. Men nu till resultaten:


Efter en veckas intensivt bantande (200 kcal om dagen, på en höft) hade jag nått den fantastiska vikten av 60,2 kg. Detta är en minskning med 4,1 kg sen dietens start. Underbart resultat, kan tyckas, om det inte vore för att alla vet att det bara är vätska och dylikt som försvinner i början. Sen dess har det gått betydligt långsammare, men i morse (nåväl, klockan tre när jag släpade mig ur sängen då) visade vågen på 59,8. Detta är lite av en seger i sig; jag har inte legat under 60-strecket sen jag var 19. Grattis mig. Nu ska det banne mig bantas!


Adjö och godnatt.

Jag insåg precis att jag har en bäddsoffa stående i mitt sovrum. Förstå hur många nätter jag spenderat på min sjukt obekväma vardagsrumssoffa, HELT I ONÖDAN, när jag hela tiden hade kunnat få sova på en bäddsoffa istället. (En del skulle säkert hävda att det är enklare att bara bädda sängen, men jag är av en annan åsikt.)

Morsning korsning!


Nej, jag har inte plötsligt drabbats av någon slags normal dygnsrytm och gått upp tidigt för att blogga. Däremot fick jag ett "tänk om man skulle ta och städa lite"-infall vid elvatiden och har således roat mig med detta sen dess. I alla fall nästan. Jag och Johanna var och julhandlade igår (i torsdags, då) i hela sju timmar (nåja, "julhandla" - mest gick vi och dreglade över dyra möbler i inredningsaffärer. Man kan ju alltid hoppas att de rear ut dem på grund av fuktskadorna sen.) Resultatet av denna shoppingrunda blev ett par julgardiner(!), en matchande(!!) julduk(!!!!11), en JULKLAPP (OMG XD (det är förresten en hel julklapp mer än vad jag köpte förra året)) samt en halsduk (vad nu det skulle vara bra för - jag har redan tre halsdukar men inte en enda vettig mössa.) Så, anledningen till att jag städar är att jag har fått för mig att jag ska göra jul här hemma.


Inledde mitt julmakeri med att hänga ut en ljusslinga på balkongen. Kanske inte den mest juliga slinga jag kunde hitta ("Multicoloured rope light with red, blue, green and yellow lights that flash according 1 of 8 programs...") och kanske inte den mest elsäkra slinga jag kunde hitta ("For indoor use only"), men den lyser i alla fall. Och minst tre av de där åtta programmen går i epilepsiframkallande discotakt, så jag kommer kunna irritera hela kvarteret utan att anstränga mig det allra minsta. Vräkt lagom till jul för förargelseväckande belysning? Hängde upp mina gardiner i vardagsrummet ("hmm... jag kanske borde ha mätt fönstret först...") och röjde mitt vardagsrumsbord från borrmaskiner, takputs, första förband och andra rester från föregående inredningsförsök och bredde ut min duk och - voila! - Julen lyste med sin frånvaro. Jag log förnöjt åt min långkalsongskrudade spegelbild som skymtade mellan två lite-i-kortaste-laget-gardiner och gick för att inreda köket i rosa istället. Måste ju matcha mitt nya salt som jag har köpt. Rosa salt is the shit. Jag lovar till och med att det inte var badsalt!


vad gäller julen är jag väldigt ambivalent inför detta fenomen - ena sekunden går jag och muttrar över denna löjeväckande, överskattade konsumtionhögtid, och i nästa stund försöker jag sjunga tvåstämmiga julsånger med mig själv (som vanligt vill ingen sjunga med mig) iförd blinkande, glittrig tomteluva. På jobbet, alltså. Jag gör inte sådant hemma. Fast det vore förmodligen bättre för oss alla om jag höll sådana aktviteter bakom lykta dörrar istället för mitt bland oskyldiga åskådare.


Nej, jag tror det börjar bli dags att bege sig mot soffan (ja, jag brukar sova där medan jag bäddar sängen. Det kan ta ett par veckor.)
Jag har förresten varit hos byns medicinkvinna och fått konstaterat att jag inte led av blindtarmsinflammation. För 150 riksdaler fick jag stick i fingret, kläm på magen, mugg att kissa i samt diagnosen "nån vanlig magsjuka". Luktar lite Hoodoo-Voodoo tycker jag, och självdiagnostiserar mig således med fågelinfluensan eller kopparförgiftning eller aids eller aliengraviditet. Jag har läst att man blir kriminell av kopparförgiftning. Gissa vad jag ska åberopa nästa gång jag rånar en bank (eller laddar ner en film.)


Slutligen - varje utropstecken står för ett (1) vuxenpoäng.


Godnatt, god jul och goddamn!

Hallå kära bloggen! (Jag hatar bloggar.)


Idag har det hänt två högst ovanliga saker. För det första: Jag har lagat mat som tagit mer än tre minuter i micro. Undrens tid är ännu inte förbi. För det andra: Jag har inte varit sugen på glass på hela dagen, och då snackar vi ändå Ben & Jerry's Chocolate Therapy, den bästa glassen i världshistorien. Jag skyller detta på min inbillade blindtarmsinflammation. Det är inte lätt att vara hypokondriker, vill jag lova. Så fort man hittar några små symptom lider man plötsligt av hela åkomman. Ni anar inte hur många lunginflammationer och hjärntumörer jag har haft i år. Men det här är första blindtarmen. Ont det gör ont men det går...

En lite mindre ovanlig sak som har hänt är att jag misslyckats brutalt med ett händigt projekt. Fick för mig att jag skulle borra upp min vardagsrumslampa, den har legat och samlat damm sen jag flyttade in. Rotade fram borrmaskinen, förstod mig till och med på hur den fungerade, och skred muntert till verket! Efter fem minuters mödosamt borrande hade jag åstadkommit ett fem millimeter djupt och fem millimeter snett hål in i taket. Note to self: Köp spackel. Laga hålet. Note to self #2: Skaffa lampa som inte behöver borras. Note to self #3: Skaffa pojkvän för framtida händiga projekt.


Min kära vän Cyb skulle med all säkerhet påpeka för mig att det här är just ett sådant blogginlägg man ska undvika; att skriva om helt meningslösa saker bara för att få något skrivet. Han har förmodligen alldeles rätt. Så för att göra det lite mer meingsfullt ska jag bidra med dagens musiktips: God Module. Framför allt plattan "Let's go dark". Har inte riktigt förstått varför den fascinerar mig så mycket, det är nästan lite för gothigt för min smak, även om det är övervägande industrial/ebm. Beror väl på det genomgående skräcktemat, får jag gissa Men som den inbitna skräckfantast jag är kan jag inte låta bli att älska det. Låten "Corpses (A Zombie Love Song)" är en favorit. Och "E.V.P". Och "Spooky". Finns inget jag skulle kalla dåligt på den skivan. Jag menar;


"There are some things that we can't explain
Why we didn't die when we died that day
But one thing I know that's true
Is forever I'll be with you.
Holding your hand while our bodies decay
I'll be by your side as we waste away
Eating brains by the light of the moon
Forever I'll be with you"


De raderna är spiken i kistan för vampyrromantiken.


Men, dags för lite sömn nu. Har någon slags vision om att jag ska orka jogga till jobbet imorgon, vi får väl se hur det blir med den saken... förr eller senare berövas vi alla vår naivitet.


Godnatt bloggen! (Jag hatar bloggar.)