товарищ?
Jaha, jag kan inte riktigt släppa ämnet än känner jag. Några frågor har envist förföljt mig de senaste veckorna. Så jag ställer dem här, till alla er som basunerar ut att "ni som har röstat si eller så kan ta bort mig från sin vänner-lista". Jag vet att jag har minst två sådana bland mina vänner, jag hoppas att ni läser, för nu vill jag få det här utrett. Och frågorna är som följer:
1. Om en person återfinns i er vänkrets får man anta att detta beror på att personen i fråga besitter egenskaper och kvaliteter som ni uppskattar. Väger verkligen en röst i ett val så mycket tyngre än allt det som var bra och berikande med er vänskap?
2. Om svaret på fråga 1 är "ja", om detta verkligen är så avgörande i ert val av vänner så uppstår genast frågan om varför detta kriterium inte framfördes redan i urvalet. Om det är så oerhört viktigt för er, hur kan ni då INTE ha gallrat ut dessa undermänniskor i ett betydligt tidigare stadium? Hur kan de ens ha beviljats tillträde till era liv?
3. Och om ni ni bara har missat det faktum att vissa av era vänner är av avvikande åsikter, hur fast har då er egen övertygelse varit? För om ni nu är så obevekliga som ni vill framstå förvånas man ju över att ni ens har rört er i kretsar av oliksinnade från första början.
4. Och slutligen - hur tror ni att ni ska kunna påverka folk om ni säger upp bekantskapen med dem? Om den här frågan nu är så viktig för er borde ni väl göra ert bästa för att sprida era övertygelser? Ni borde ju jobba för att omvända folk, inte vända dem ryggen.
Så snälla, upplys mig. För jag förstår er verkligen inte.
1. Om en person återfinns i er vänkrets får man anta att detta beror på att personen i fråga besitter egenskaper och kvaliteter som ni uppskattar. Väger verkligen en röst i ett val så mycket tyngre än allt det som var bra och berikande med er vänskap?
2. Om svaret på fråga 1 är "ja", om detta verkligen är så avgörande i ert val av vänner så uppstår genast frågan om varför detta kriterium inte framfördes redan i urvalet. Om det är så oerhört viktigt för er, hur kan ni då INTE ha gallrat ut dessa undermänniskor i ett betydligt tidigare stadium? Hur kan de ens ha beviljats tillträde till era liv?
3. Och om ni ni bara har missat det faktum att vissa av era vänner är av avvikande åsikter, hur fast har då er egen övertygelse varit? För om ni nu är så obevekliga som ni vill framstå förvånas man ju över att ni ens har rört er i kretsar av oliksinnade från första början.
4. Och slutligen - hur tror ni att ni ska kunna påverka folk om ni säger upp bekantskapen med dem? Om den här frågan nu är så viktig för er borde ni väl göra ert bästa för att sprida era övertygelser? Ni borde ju jobba för att omvända folk, inte vända dem ryggen.
Så snälla, upplys mig. För jag förstår er verkligen inte.
democracy hypocrisy
Jag vet, jag är lite efter. Som vanligt. Men det har tagit lite tid för mig att samla mig. För jag har varit så besviken. På Sverige. Hur fan kunde ni?!
Hur kunde ni i er vildaste fantasi tro att det skulle gå att sticka huvudet i sanden och låtsas att problemet inte existerar? Hur kunde ni tro att det skulle hjälpa att tiga ihjäl frågan istället för att ta upp den till debatt? De senatse dagarna har präglats av någon slags naiv landssorg över SD:s framgångar i valet, och jag kan inte låta bli att undra: Hur kunde ni inte förutse det här? Det enda som kom som en chock för mig var att det verkade komma som en chock för så många. Vart har ni hållit hus?
Den metod man hittills har tillämpat för att bemöta SD har helt enkelt inneburit att man inte har bemött dem alls. Men alltså. Ett problem är aldrig imaginärt så länge det finns personer för vilka problemet är reellt. Oavsett om det är nåt psykfall som skjuter ihjäl folk på måfå för att tysta rösterna i huvudet eller folk som röstar på SD för att de är missnöjda med integrationspolitiken så kvarstår faktum - situationen hade kunnat förhindras om någon hade uppmärksammat symptomen i tid och satt in åtgärder! Men de etablerade partierna har envist vägrat att ta upp diskussionen med SD, bemöta deras politik och presentera ett sunt alternativ, och således har folk sökt sina egna lösningar. Så jag frågar igen - hur har ni INTE kunnat förutse det här? SD har på intet sätt "nästlat sig in" i riksdagen, det är de etablerade partierna som har banat väg för dem genom att vägra att lyfta debatten från smutskastning till en intellektuell nivå.
Jag menar att det är av denna anledning vi nu har SD i riksdagen. Och som representant för 5,7% av Sveriges röstande befolkning har de rätt att bli bemötta som vilket annat folkvalt parti som helst. Det är konsekvensen av att leva i en demokrati. Vad förmedlas annars? "Ni har rätt till era åsikter, men bara om de går i linje med våra åsikter"? Naturligtvis förstår jag att folk upplever SD:s politik som ett hot mot demokratin, men genom att systematiskt, och av principskäl, motarbeta ett folkvalt parti på riksdagsnivå så blir ju profetian självuppfyllande. Demokrati kan - och får - inte reduceras till ett begrepp som vi kan tillämpa lite när det passar oss. SD är symptomet, inte orsaken. Och det är naturligtvis orsaken som måste angripas.
Jag har också väldigt svårt att tro att dessa röstande 5,7% är renodlade rasister. Ja, naturligtvis finns det rötägg inom den egna organisationen. Naturligtvis finns det uttalat främlingsfientliga medlemmar. Men om det av denna anledning är okej att dra alla över en kam är alla moderater, enligt samma logik, skattefuskare. Alla socialdemokrater tjuvar och alla miljöpartister rattfyllerister. Och jag menar, kom igen nu Sverige, jag trodde att vi var lite bättre än så.
Jag är mer än måttligt trött på gnäll, smutskastning och skuldbeläggande. Skärp er nu, för helvete. Lyft debatten. Ta ert ansvar. Red ut situationen. Någonstans har ju något gått fel, men ni löser INGENTING genom att plocka bort facebook-vänner som inte har röstat precis som ni har, vägra sminka er i samma rum som någon av en annan åsikt och vägra prata om problemen. Hur ska vi någonsin kunna lösa några konflikter om vi inte kan föra en enkel dialog?
Den metod man hittills har tillämpat för att bemöta SD har helt enkelt inneburit att man inte har bemött dem alls. Men alltså. Ett problem är aldrig imaginärt så länge det finns personer för vilka problemet är reellt. Oavsett om det är nåt psykfall som skjuter ihjäl folk på måfå för att tysta rösterna i huvudet eller folk som röstar på SD för att de är missnöjda med integrationspolitiken så kvarstår faktum - situationen hade kunnat förhindras om någon hade uppmärksammat symptomen i tid och satt in åtgärder! Men de etablerade partierna har envist vägrat att ta upp diskussionen med SD, bemöta deras politik och presentera ett sunt alternativ, och således har folk sökt sina egna lösningar. Så jag frågar igen - hur har ni INTE kunnat förutse det här? SD har på intet sätt "nästlat sig in" i riksdagen, det är de etablerade partierna som har banat väg för dem genom att vägra att lyfta debatten från smutskastning till en intellektuell nivå.
Jag menar att det är av denna anledning vi nu har SD i riksdagen. Och som representant för 5,7% av Sveriges röstande befolkning har de rätt att bli bemötta som vilket annat folkvalt parti som helst. Det är konsekvensen av att leva i en demokrati. Vad förmedlas annars? "Ni har rätt till era åsikter, men bara om de går i linje med våra åsikter"? Naturligtvis förstår jag att folk upplever SD:s politik som ett hot mot demokratin, men genom att systematiskt, och av principskäl, motarbeta ett folkvalt parti på riksdagsnivå så blir ju profetian självuppfyllande. Demokrati kan - och får - inte reduceras till ett begrepp som vi kan tillämpa lite när det passar oss. SD är symptomet, inte orsaken. Och det är naturligtvis orsaken som måste angripas.
Jag har också väldigt svårt att tro att dessa röstande 5,7% är renodlade rasister. Ja, naturligtvis finns det rötägg inom den egna organisationen. Naturligtvis finns det uttalat främlingsfientliga medlemmar. Men om det av denna anledning är okej att dra alla över en kam är alla moderater, enligt samma logik, skattefuskare. Alla socialdemokrater tjuvar och alla miljöpartister rattfyllerister. Och jag menar, kom igen nu Sverige, jag trodde att vi var lite bättre än så.
Jag är mer än måttligt trött på gnäll, smutskastning och skuldbeläggande. Skärp er nu, för helvete. Lyft debatten. Ta ert ansvar. Red ut situationen. Någonstans har ju något gått fel, men ni löser INGENTING genom att plocka bort facebook-vänner som inte har röstat precis som ni har, vägra sminka er i samma rum som någon av en annan åsikt och vägra prata om problemen. Hur ska vi någonsin kunna lösa några konflikter om vi inte kan föra en enkel dialog?
resuscitation
Vinden ylar ilsket utanför mitt fönster, höstbitter och aggressiv, och lyckas med dessa epitet matcha mitt eget humör alldeles förträffligt. Jag är halvdöd efter tre nätter av usel sömn, men likförbannat sitter jag här och försöker återuppliva min litterära förmåga (om jag nu någonsin hade någon). Tredje dagen gillt, kvantitativt tar det sig. Och kvalitativt? Ptja, när inspirationen nu har flytt fältet får jag väl klara mig på egen hand. A, B och C, bokstäverna sitter där de ska. Då återstår det bara för mig att arrangera dem efter grammatikens alla regler, bygga ord, meningar och meningslöst dravel. Det sistnämnda är lite av min specialitet. Jag fick för ett tag sedan frågan om vad som är min starka sida; jag vågar nog påstå att det här är den. Det är ju för övrigt en grundförutsättning för hela bloggkonceptet. Vem vill läsa om något meningsfullt?
Jag hade tänkt tala lite om ålder. På ett lagom meningslöst sätt. Min imaginära läsarkrets hörs nu stöna "IGEN?!" Men till mitt försvar måste jag påpeka att det var ett och ett halvt år sedan jag över huvud taget skrev något här, så jag har lite beklagande att ta igen. Jag lider ju som bekant av extrem åldersnoja. Och det blir inte bättre av sånt här:
Jag: "Hejhej, skulle jag kunna få hjälp med att hitta en bra concealer?"
Expedit: "Javisst, tänkte du för att täcka fina linjer och så?"
Jag: "Öhh... alltså, jag tänkte väl mer för att dölja lite kvisslor och så..."
Expedit: "Ja, vi har ju då den här..." *viftar med produkt* "Den är superbra om man börjar få lite linjer."
Jag: "Eh, jaha, linjer ja..."
Expedit: "Och du har ju lite mörka ringar under ögonen också, sånt täcker den jättebra!"
Som om inte det var illa nog har jag för första gången i mitt liv INTE ombetts visa leg på systemet. Jag kan bara dra slutsatsen att jag numera inte bara känner mig lastgammal, jag är lastgammal. Och det hade inte varit så farligt om jag hade lyckats åstadkomma något. Men om jag skulle dö nu skulle mitt epitafium blott kunna förmedla att "här vilar Maria, hon brände aldrig en burgare". Det är en sak att vara ung och dum, men att vara gammal och dum är ju bara pinsamt. Jag likställer här dumhet och avsaknad av utbildning helt ohämmat. My blog, my rules.
Vinder har mojnat nu, mitt bokstavsflöde likaså. Jag får älta ålder mer någon annan dag, eller ännu hellre något annat. Jag måste utöka min arsenal av meningslösheter. Men bloggen är i alla fall återuppstånden, om än med okänt syfte. För min del är det dags att fokusera mindre på döden och mer på hans broder. Godnatt.
Jag hade tänkt tala lite om ålder. På ett lagom meningslöst sätt. Min imaginära läsarkrets hörs nu stöna "IGEN?!" Men till mitt försvar måste jag påpeka att det var ett och ett halvt år sedan jag över huvud taget skrev något här, så jag har lite beklagande att ta igen. Jag lider ju som bekant av extrem åldersnoja. Och det blir inte bättre av sånt här:
Jag: "Hejhej, skulle jag kunna få hjälp med att hitta en bra concealer?"
Expedit: "Javisst, tänkte du för att täcka fina linjer och så?"
Jag: "Öhh... alltså, jag tänkte väl mer för att dölja lite kvisslor och så..."
Expedit: "Ja, vi har ju då den här..." *viftar med produkt* "Den är superbra om man börjar få lite linjer."
Jag: "Eh, jaha, linjer ja..."
Expedit: "Och du har ju lite mörka ringar under ögonen också, sånt täcker den jättebra!"
Som om inte det var illa nog har jag för första gången i mitt liv INTE ombetts visa leg på systemet. Jag kan bara dra slutsatsen att jag numera inte bara känner mig lastgammal, jag är lastgammal. Och det hade inte varit så farligt om jag hade lyckats åstadkomma något. Men om jag skulle dö nu skulle mitt epitafium blott kunna förmedla att "här vilar Maria, hon brände aldrig en burgare". Det är en sak att vara ung och dum, men att vara gammal och dum är ju bara pinsamt. Jag likställer här dumhet och avsaknad av utbildning helt ohämmat. My blog, my rules.
Vinder har mojnat nu, mitt bokstavsflöde likaså. Jag får älta ålder mer någon annan dag, eller ännu hellre något annat. Jag måste utöka min arsenal av meningslösheter. Men bloggen är i alla fall återuppstånden, om än med okänt syfte. För min del är det dags att fokusera mindre på döden och mer på hans broder. Godnatt.
dementia
Efter en vansinnigt sömnlös natt traskade jag mot skolan i morse, genom ett gråklibbigt höstregn som vägrade låta sig bevekas av mitt chockrosa paraply. Nästan framme hör jag något yla, det lät som en skadad hund. Rent reflexmässigt vände jag huvudet i ylets riktning, små skadade djur måste man ju rädda. Men inget skadat djur fanns inom synhåll. Det ylades på nytt, och nu såg jag att lätet kom från en kvinna i gul regnjacka. Hon stod vid övergångsstället, just utanför psykiatriska kliniken, och ylade i regnet. Jag gjorde som alla andra ensamma morgonmotionärer, i tyst samförstånd gick vi vidare utan att så mycket som stanna upp. Vi tänkte alla samma tanke, att här på sjukhusområdet borde det väl finnas nån slags kompetent personal som har betalt för att ta hand om just sådana knäppgökar.
Samhällets bottenskrap.
Samhällets bottenskrap.
letter of approbation
Hej inspiration,
jag har aldrig riktigt förstått vart du tog vägen då du försvann. Fanns du kanske bara i begränsad mängd, har jag förbrukat min andel? Tog du kanske illa vid dig för att jag förvaltade dig så dåligt? Det var aldrig min mening, det kom bara andra saker ivägen. Ord som skulle talas istället för att tänkas, istället för att skrivas. Min simultankapacitet har aldrig varit någonting att hänga i granen.
Vi hade en del fina stunder tillsammans, det kan jag inte förneka, men saker och ting förändras. Jag saknar dig ibland, vi hade säkert kunnat åstadkomma något stort en vacker dag, men jag lät mig distraheras av världsliga förehavanden och lämnade dig åt ditt öde. Jag har insett det nu.
Hur som helst, jag vill bara att du ska veta att jag har full förståelse för att du har lämnat mig för någon som förtjänar dig så mycket bättre. Jag önskar er all lycka i framtiden.
Högaktningsfullt
M
Vi hade en del fina stunder tillsammans, det kan jag inte förneka, men saker och ting förändras. Jag saknar dig ibland, vi hade säkert kunnat åstadkomma något stort en vacker dag, men jag lät mig distraheras av världsliga förehavanden och lämnade dig åt ditt öde. Jag har insett det nu.
Hur som helst, jag vill bara att du ska veta att jag har full förståelse för att du har lämnat mig för någon som förtjänar dig så mycket bättre. Jag önskar er all lycka i framtiden.
Högaktningsfullt
M
