disdain in disguise
Så lyser sömnen igen med sin frånvaro, som så många gånger förut. Nyss var jag trött, nu är jag klarvaken. Melatoninmängden verkar inte spela någon roll för min rebelliska hjärna längre - det har den inte gjort på flera år. Så jag sitter här, och skriver i en blogg som jag påstår mig avsky och förakta. Men jag tänker inte spinna vidare på det i natt, jag nöjer mig med att konstatera att jag skrver. Det hotas med driftstopp om ett par minuter bara, vi får väl se hur långt jag hinner. 45 sekunder kvar...
Jag låter väl tankarna få fritt spelrum, nu när dagsljusets sociala restriktioner är borta. Det är något jag tänker på ofta, det sociala spel vi medvetet eller omedvetet tvingas in i, den självpåtagna roll vi uppvisar inför andra. Vad formar oss till de vi är när vi samspelar? För ingen kan väl påstå att man är samma jag när man är en som när man är två? Hur mycket vi än påstår att våra värderingar är våra, att våra ord och våra handlingar speglar våra åsikter, att våra reaktioner är äkta, kan vi verkligen lita på att så är fallet? För man färgas ju oundvikligen av den samtid man lever i och de människor man omger sig med. Vi är människor, flockdjur, vi har ett behov av att passa in och att känna oss behövda. Vi tenderar att forma oss efter den omgivning som bäst tillfredsställer våra behov. Så när är vi egentligen äkta?
Jag åberopar Sartre igen, i "Äcklet" säger hans huvudrollsinnehavare Antoine Roquentin så här:
"Var och en har sin lilla personliga idé som hindrar dem från att märka att de existerar. Det finns inte en som inte tror att han är oumbärlig för någon eller något."
Det är en hård insikt, att man är ersättningsbar. Systemet klarar sig utan individen och världsalltet klarar sig utan mänskligheten. Det är en sanning vi vill vända oss ifrån, förtränga, och därför är det inte förvånande att vi gör allt som står i vår makt för att känna oss delaktiga, behöriga, behövda och älskade. Rädslan för att falla utanför systemet om vi visar våra sanna jag är för stor för att vi ens ska överväga att vara äkta, att ens märka att vi agerar. Är det inte så? För hur ofta bryr vi oss egentligen om vem väninnan träffade på bussen, vad kompisen köpte för tröja eller vad kvart i tre-ragget anser om landets ledare? Men vi lyssnar ändå, lyssnar och fyller själva tystnaden med innehållslöst pladder. För vi lever i ytliga relationer av givande och tagande, som fungerar så länge alla inblandades behov blir uppfyllda.
Men kärleken då, hör jag er protestera, KÄRLEKEN! Kärlek, är det vad ni vill kalla extremfallens extremfall, där fortplantningsinstinkten för en gångs skulle sammanfaller med vårt behov av bekräftelse och de hålrum i oss själva där det finns behov av andras egenskaper? Ett givande, ett tagande och en urinstinkt. Kemiska processer och självhävdelse. Jag kan inte se det som mer än det, ett ultimat hand-i-hanske-fenomen. Men man växer som människa, man utvecklas ständigt, och om man inte växer åt samma håll så riskeras passformen, kärleksillusionen faller sönder. Men vem är jag att uttala mig, när jag aldrig har upplevt kärlek som den omskrivs och omsjungs.
Vi väljer våra livspartners, talat om kärlek och att bli älskad för den man är. Men är man någonsin helt igenom äkta? Visst måste det finnas tankar som man alltid behåller som sina egna, skrymslen av sitt hjärta som man aldrig blottar? En blottad människa är en sårbar människa, det är vi alla väldigt medvetna om. Det är därför vi iklär oss tankar, handlingar och värderingar som inte är helt och hållet våra egna, men som inte riskerar att uppröra och uppriva. Ofta utan att själva vara medvetna om det. Men det är en överlevnadsmekanism, för att våga ge av sig själv och sitt innersta väsen är ett oerhört riskspel på ett fruktansvärt personligt plan. Ett felsteg på detta plan, kritik, fördömande av det vi ser som vårt genuina jag, kan förgöra.
Jag fogar mig lydigt efter spelets regler, färgar min vardag med ironi och lättja. Försöker finna balansen, ge lika mycket som jag tar, behöva lika mycket som jag vill bli behövd. Men jag är medveten om min lögn, till skillnad från de flesta, och när den blir för tung att bära drar jag mig tillbaka och skapar ännu fler skäl till förakt.
Jag låter väl tankarna få fritt spelrum, nu när dagsljusets sociala restriktioner är borta. Det är något jag tänker på ofta, det sociala spel vi medvetet eller omedvetet tvingas in i, den självpåtagna roll vi uppvisar inför andra. Vad formar oss till de vi är när vi samspelar? För ingen kan väl påstå att man är samma jag när man är en som när man är två? Hur mycket vi än påstår att våra värderingar är våra, att våra ord och våra handlingar speglar våra åsikter, att våra reaktioner är äkta, kan vi verkligen lita på att så är fallet? För man färgas ju oundvikligen av den samtid man lever i och de människor man omger sig med. Vi är människor, flockdjur, vi har ett behov av att passa in och att känna oss behövda. Vi tenderar att forma oss efter den omgivning som bäst tillfredsställer våra behov. Så när är vi egentligen äkta?
Jag åberopar Sartre igen, i "Äcklet" säger hans huvudrollsinnehavare Antoine Roquentin så här:
"Var och en har sin lilla personliga idé som hindrar dem från att märka att de existerar. Det finns inte en som inte tror att han är oumbärlig för någon eller något."
Det är en hård insikt, att man är ersättningsbar. Systemet klarar sig utan individen och världsalltet klarar sig utan mänskligheten. Det är en sanning vi vill vända oss ifrån, förtränga, och därför är det inte förvånande att vi gör allt som står i vår makt för att känna oss delaktiga, behöriga, behövda och älskade. Rädslan för att falla utanför systemet om vi visar våra sanna jag är för stor för att vi ens ska överväga att vara äkta, att ens märka att vi agerar. Är det inte så? För hur ofta bryr vi oss egentligen om vem väninnan träffade på bussen, vad kompisen köpte för tröja eller vad kvart i tre-ragget anser om landets ledare? Men vi lyssnar ändå, lyssnar och fyller själva tystnaden med innehållslöst pladder. För vi lever i ytliga relationer av givande och tagande, som fungerar så länge alla inblandades behov blir uppfyllda.
Men kärleken då, hör jag er protestera, KÄRLEKEN! Kärlek, är det vad ni vill kalla extremfallens extremfall, där fortplantningsinstinkten för en gångs skulle sammanfaller med vårt behov av bekräftelse och de hålrum i oss själva där det finns behov av andras egenskaper? Ett givande, ett tagande och en urinstinkt. Kemiska processer och självhävdelse. Jag kan inte se det som mer än det, ett ultimat hand-i-hanske-fenomen. Men man växer som människa, man utvecklas ständigt, och om man inte växer åt samma håll så riskeras passformen, kärleksillusionen faller sönder. Men vem är jag att uttala mig, när jag aldrig har upplevt kärlek som den omskrivs och omsjungs.
Vi väljer våra livspartners, talat om kärlek och att bli älskad för den man är. Men är man någonsin helt igenom äkta? Visst måste det finnas tankar som man alltid behåller som sina egna, skrymslen av sitt hjärta som man aldrig blottar? En blottad människa är en sårbar människa, det är vi alla väldigt medvetna om. Det är därför vi iklär oss tankar, handlingar och värderingar som inte är helt och hållet våra egna, men som inte riskerar att uppröra och uppriva. Ofta utan att själva vara medvetna om det. Men det är en överlevnadsmekanism, för att våga ge av sig själv och sitt innersta väsen är ett oerhört riskspel på ett fruktansvärt personligt plan. Ett felsteg på detta plan, kritik, fördömande av det vi ser som vårt genuina jag, kan förgöra.
Jag fogar mig lydigt efter spelets regler, färgar min vardag med ironi och lättja. Försöker finna balansen, ge lika mycket som jag tar, behöva lika mycket som jag vill bli behövd. Men jag är medveten om min lögn, till skillnad från de flesta, och när den blir för tung att bära drar jag mig tillbaka och skapar ännu fler skäl till förakt.
MGB-metoden
Hej igen, gott folk! Efter ett länge uppehåll (ja, jag är lat) kommer här de senaste veckornas rapporter. (Eftersom jag envisades med att verka bildad genom att använda mig av romerska siffror första gången så är jag ju så illa tvungen att fortsätta med det nu...)
XIV
Maria: 59,6 kg
Kristina: 68,2 kg
Frida: 68,2 kg
XXI
Maria: 59,9 kg
Kristina: 68,2 kg
Frida: Ingen aning
XXVIII
Maria: 60,1
Kristina: Hmm... 69,0 kanske? Jag minns inte så noga, står nog i nån logg nånstans...
Frida: Ingen aning igen.
Med resultaten i hand ser det ut som att jag långsamt klättrar i helt fel riktning, men det är inte sant! Faktum är att jag vägt allt mellan 59,3 och 62,6 under de gågna veckorna, så här snackar vi ordentlig jojobantning. Jag har sedermera övergivit Atkins för att köra vanlig low carb kombinerat med en helt ny, fantastiskt reolutionerande och innovativ diet, nämligen MGB-dieten!
MGB står alltså, för er som inte är bekanta med uttrycket (är det ens ett uttryck förresten?) för Mondo, Gore & Bizarre. Snabb wikipedieing ger: "MG MGB är en sportbil, tillverkad av den brittiska biltillverkaren MG mellan 1962 och 1980." Helt fel, de vet ju inte vad de snackar om. Vi gör ett nytt försök.
Mondo är en typ av dokumentärfilm som oftast handlar om folk som omkommer i olyckor, mord och liknande fall. En mondofilm brukar oftast innehålla riktiga filmklipp eller bilder på när folk dör eller är döda.
Gore är subgenre inom skräckfilmsgenren och/eller subgenre till splatter. Skillnaden mellan splatter och gore är att splatterfilmer är komiska och innehåller mer självdistans. Gorefilmer däremot har en mer seriös framtoning.
Bizarre, ja vafan, det hör ni väl på ordet att det inte är trevligt.
Jag har alltså spenderat ett par kvällar på das Internet ivrigt sökandes efter allehanda mindre tilltalande filmklipp vilka jag beskådat med blandad förtjusning och äckelfascination. Ni vet hur det är, det är blodigt, vanställt, otäckt och ändå ack så fängslande. Man kan inte sluta titta. Jag är inte en äckelmagad person, jag klarar det mesta, jag till och med älskade dissektionerna på gymnasiet. Men jag fann ett par klipp som fullkomligt förstörde min aptit för ett par dagar framöver. Ännu har jag inte dokumenterat de viktminskande effekterna av denna metod, men det torde vara oundvikligt att tappa ett par kilo om man är konsekvent i sitt tillämpande. Följaktigen: Så fort du känner dig lite hungrig eller småsugen kan jag rekommendera en av nedstående länkar.
Men, innan du scrollar för långt vill jag utfärda en liten varning. Eller en stor varning. Det här är inget för den känslige.
Lyssnade du på vad jag sa nu? Är du lättupprörd, eller under 18, eller kristen, eller buddhist, eller humanist, eller pacifist, eller tillhör du nån annan lite småblödig ism, så avråder jag dig å det bestämdaste från att klicka på dessa länkar. Jag tar inget som helst ansvar för ditt psykiska välbefinnande om du ignorerar mina varningar.
Är ni beredda? Då börjar vi.
I det här klippet blir en soldat dekapiterad. Något liknande finner vi i detta klipp. Ryska nynazister med en kniv som inte slipats på länge. Blod och en smula smärta, så långt står jag ut. Gör ni?
Sugen på bacon kanske? En fet burgare på donken, eller varför inte grillfest med polarna? Kasta en blick på denna mysiga lilla barbecue, så lär du få annat än mat i tankarna. Det fick jag.
Och till sist - klippet som tog andan ur mig liksom huvudrollsinnehavaren. Det är inte mycket blod, inte mycket äckel alls, men ljuden den stackars killen utstöter, alltså. Det var det som slutligen tog udden av min aptit. Till skillnad från ovanstående (ja, utom grisen då) så överlevde han. Om du absolut måste hoppa, välj då en höjd som garanetrar dig en snabb och smärtfri död om du nu skulle misslyckas med att packa din fallskärm rätt! (Jodå, länken funkar, den tar bara ett tag att ladda.)
Riktlinjer för MGB-metoden-användare:
Tillämpa metoden 20 minuer innan måltid, eller efter behov.
Lämpliga sidor att besöka är till exempel:
www.forcedexistence.com
www.liveleak.com
och såklart gamla hederliga rotten.com
Lycka till, och låt mig veta om just DU gör några framsteg!
XIV
Maria: 59,6 kg
Kristina: 68,2 kg
Frida: 68,2 kg
XXI
Maria: 59,9 kg
Kristina: 68,2 kg
Frida: Ingen aning
XXVIII
Maria: 60,1
Kristina: Hmm... 69,0 kanske? Jag minns inte så noga, står nog i nån logg nånstans...
Frida: Ingen aning igen.
Med resultaten i hand ser det ut som att jag långsamt klättrar i helt fel riktning, men det är inte sant! Faktum är att jag vägt allt mellan 59,3 och 62,6 under de gågna veckorna, så här snackar vi ordentlig jojobantning. Jag har sedermera övergivit Atkins för att köra vanlig low carb kombinerat med en helt ny, fantastiskt reolutionerande och innovativ diet, nämligen MGB-dieten!
MGB står alltså, för er som inte är bekanta med uttrycket (är det ens ett uttryck förresten?) för Mondo, Gore & Bizarre. Snabb wikipedieing ger: "MG MGB är en sportbil, tillverkad av den brittiska biltillverkaren MG mellan 1962 och 1980." Helt fel, de vet ju inte vad de snackar om. Vi gör ett nytt försök.
Mondo är en typ av dokumentärfilm som oftast handlar om folk som omkommer i olyckor, mord och liknande fall. En mondofilm brukar oftast innehålla riktiga filmklipp eller bilder på när folk dör eller är döda.
Gore är subgenre inom skräckfilmsgenren och/eller subgenre till splatter. Skillnaden mellan splatter och gore är att splatterfilmer är komiska och innehåller mer självdistans. Gorefilmer däremot har en mer seriös framtoning.
Bizarre, ja vafan, det hör ni väl på ordet att det inte är trevligt.
Jag har alltså spenderat ett par kvällar på das Internet ivrigt sökandes efter allehanda mindre tilltalande filmklipp vilka jag beskådat med blandad förtjusning och äckelfascination. Ni vet hur det är, det är blodigt, vanställt, otäckt och ändå ack så fängslande. Man kan inte sluta titta. Jag är inte en äckelmagad person, jag klarar det mesta, jag till och med älskade dissektionerna på gymnasiet. Men jag fann ett par klipp som fullkomligt förstörde min aptit för ett par dagar framöver. Ännu har jag inte dokumenterat de viktminskande effekterna av denna metod, men det torde vara oundvikligt att tappa ett par kilo om man är konsekvent i sitt tillämpande. Följaktigen: Så fort du känner dig lite hungrig eller småsugen kan jag rekommendera en av nedstående länkar.
Men, innan du scrollar för långt vill jag utfärda en liten varning. Eller en stor varning. Det här är inget för den känslige.
Lyssnade du på vad jag sa nu? Är du lättupprörd, eller under 18, eller kristen, eller buddhist, eller humanist, eller pacifist, eller tillhör du nån annan lite småblödig ism, så avråder jag dig å det bestämdaste från att klicka på dessa länkar. Jag tar inget som helst ansvar för ditt psykiska välbefinnande om du ignorerar mina varningar.
Är ni beredda? Då börjar vi.
I det här klippet blir en soldat dekapiterad. Något liknande finner vi i detta klipp. Ryska nynazister med en kniv som inte slipats på länge. Blod och en smula smärta, så långt står jag ut. Gör ni?
Sugen på bacon kanske? En fet burgare på donken, eller varför inte grillfest med polarna? Kasta en blick på denna mysiga lilla barbecue, så lär du få annat än mat i tankarna. Det fick jag.
Och till sist - klippet som tog andan ur mig liksom huvudrollsinnehavaren. Det är inte mycket blod, inte mycket äckel alls, men ljuden den stackars killen utstöter, alltså. Det var det som slutligen tog udden av min aptit. Till skillnad från ovanstående (ja, utom grisen då) så överlevde han. Om du absolut måste hoppa, välj då en höjd som garanetrar dig en snabb och smärtfri död om du nu skulle misslyckas med att packa din fallskärm rätt! (Jodå, länken funkar, den tar bara ett tag att ladda.)
Riktlinjer för MGB-metoden-användare:
Tillämpa metoden 20 minuer innan måltid, eller efter behov.
Lämpliga sidor att besöka är till exempel:
www.forcedexistence.com
www.liveleak.com
och såklart gamla hederliga rotten.com
Lycka till, och låt mig veta om just DU gör några framsteg!
ni kvinnor talar om att föda barn...
Minns ni lågstadiet? Minns ni de obligatoriska pysseltimmarna - varje gång någon högtid eller temadag nalkades placerades det framför en - färgglad kartong, flirtkulor, små tygbitar, tomma toarullar, snören, kottar, kvistar, fjädrar - ja, alla möjliga och omöjliga typer av pysselmaterial. Så förväntades man låta inspirationen flöda och skapa fantasifulla bilder, gubbar eller varför inte akvarium av skokartonger?
Jag har aldrig varit särskilt konstnärligt lagd. Därför blev mina prylar aldrig särskilt tilltalande. Det brydde inte jag mig om just då, även om jag noterade att Karins och Hannas skapelser alltid blev finare. Mindervärdeskomplexen kom först senare. Men det är inte det vi ska tala om nu. Vi ska tala om limstift.
För ni minns väl limstiften? De var en självklar del av dessa pysselstunder. Ofta fick man ett sådant ihoptorkat stift, som någon inte satt korken på ordentligt sist. Som man kämpade med det nästan helt oklibbiga, hårda, svåranvända limstiftet för att få tidningsklipp och paljetter på plats!
Anledningen till att jag nämner det, att jag kom att tänka på det, är att mitt snor nu har ungefär samma konsistens. Det har bosatt sig i bihålorna, och därifrån blockerar det effektivt mitt smaksinne, mitt luktsinne och mina luftvägar. Det har isolerat varje liten cell i min pinade kropp och förvägrar dem nu effektivt deras rättmätiga syre. Jag har ägnat oräkneliga timmar åt att försöka snyta ut det, men förgäves. Det har gått så långt att grannarna har ringt störningsjouren och hyresvärden hotar med vräkning. "Om du inte slutar snyta dig snart ringer vi polisen!" Det funkar inte med nässpray heller, snoret reagerar som en snigel som drar sig in i sitt skal, och sedan ligger där och trycker tills faran har passerat. Jag har aldrig sett toalettpapper som onödig lyx eller som en ekonomisk utsvävning, men nu börjar vi närma oss gränsen för vad som är acceptabelt. Greenpeace har mobiliserat sina styrkor till en manifestation här nere på gården. De har protestlistor och stora plakat med den uppförstorade bilden av min näsa och texten "Är det DÄR regnskogen ska sluta?!"
Som om inte detta ar nog har snoret ynglat av sig till min luftstrupe. Långt nere i magtrakten har en stor slemklump av det intelligentare slaget bosatt sig. Därifrån skickar den i jämn takt ut små slembollar som jag måste hosta upp. Om någon har spelat Battletoads på NES och tagit sig till bana 8, då vet ni hur det är. Där finns nämligen en slags fiende som ser ut precis som en slemklump. De attackerar ens gubbe, klamrar sig fast över dess ansikte och är JÄTTESVÅRA att bli av med. Jag hostar och hostar, men när det svartnar för ögonen kan jag inte göra annat än att ge upp. I Battletoads kan man förlora ett helt liv av det, jag börjar misstänka att det gäller även här i verkliga livet.
Inte för att jag vill ha sympati eller så, men det är faktiskt synd om mig. För vet ni vad? Jag kan inte ens tröstäta! Eftersom mitt smaksinne har övergett mig känner jag ingen skillnad på ens den dyraste tryffel och en sur disktrasa. Jag har alltså berövats det mest grundläggande i den hela kvinnliga naturen - konsten att läka sina själsliga sår med choklad. Och DET är faktiskt det värsta av allt. :(
Jag har aldrig varit särskilt konstnärligt lagd. Därför blev mina prylar aldrig särskilt tilltalande. Det brydde inte jag mig om just då, även om jag noterade att Karins och Hannas skapelser alltid blev finare. Mindervärdeskomplexen kom först senare. Men det är inte det vi ska tala om nu. Vi ska tala om limstift.
För ni minns väl limstiften? De var en självklar del av dessa pysselstunder. Ofta fick man ett sådant ihoptorkat stift, som någon inte satt korken på ordentligt sist. Som man kämpade med det nästan helt oklibbiga, hårda, svåranvända limstiftet för att få tidningsklipp och paljetter på plats!
Anledningen till att jag nämner det, att jag kom att tänka på det, är att mitt snor nu har ungefär samma konsistens. Det har bosatt sig i bihålorna, och därifrån blockerar det effektivt mitt smaksinne, mitt luktsinne och mina luftvägar. Det har isolerat varje liten cell i min pinade kropp och förvägrar dem nu effektivt deras rättmätiga syre. Jag har ägnat oräkneliga timmar åt att försöka snyta ut det, men förgäves. Det har gått så långt att grannarna har ringt störningsjouren och hyresvärden hotar med vräkning. "Om du inte slutar snyta dig snart ringer vi polisen!" Det funkar inte med nässpray heller, snoret reagerar som en snigel som drar sig in i sitt skal, och sedan ligger där och trycker tills faran har passerat. Jag har aldrig sett toalettpapper som onödig lyx eller som en ekonomisk utsvävning, men nu börjar vi närma oss gränsen för vad som är acceptabelt. Greenpeace har mobiliserat sina styrkor till en manifestation här nere på gården. De har protestlistor och stora plakat med den uppförstorade bilden av min näsa och texten "Är det DÄR regnskogen ska sluta?!"
Som om inte detta ar nog har snoret ynglat av sig till min luftstrupe. Långt nere i magtrakten har en stor slemklump av det intelligentare slaget bosatt sig. Därifrån skickar den i jämn takt ut små slembollar som jag måste hosta upp. Om någon har spelat Battletoads på NES och tagit sig till bana 8, då vet ni hur det är. Där finns nämligen en slags fiende som ser ut precis som en slemklump. De attackerar ens gubbe, klamrar sig fast över dess ansikte och är JÄTTESVÅRA att bli av med. Jag hostar och hostar, men när det svartnar för ögonen kan jag inte göra annat än att ge upp. I Battletoads kan man förlora ett helt liv av det, jag börjar misstänka att det gäller även här i verkliga livet.
Inte för att jag vill ha sympati eller så, men det är faktiskt synd om mig. För vet ni vad? Jag kan inte ens tröstäta! Eftersom mitt smaksinne har övergett mig känner jag ingen skillnad på ens den dyraste tryffel och en sur disktrasa. Jag har alltså berövats det mest grundläggande i den hela kvinnliga naturen - konsten att läka sina själsliga sår med choklad. Och DET är faktiskt det värsta av allt. :(
think pink
Ja, det var väl bara en tidsfråga innan samma öde som redan drabbat mina datorer, mitt kök, min garderob och större delen av mitt medvetande även skulle drabba denna stackars sida. Denna jävla rosa-fixering alltså! Men erkänn att det i alla fall är lite snyggt. ;)
Jag jagade runt lite efter något som i ord eller bild skulle uttrycka min "fuck off and die"-mentalitet bättre än vad jag själv gör. Snubblade över det här, och slog huvudet på spiken:
Jag jagade runt lite efter något som i ord eller bild skulle uttrycka min "fuck off and die"-mentalitet bättre än vad jag själv gör. Snubblade över det här, och slog huvudet på spiken:
Från och med nu är det min nationalsång.
VII
Sju dagar av ihärdigt dieterande har nu förflutit, och här är veckorapporten:
Kristina: 67,9 kg (-1,5 kg)
Maria: 59,9 kg (-2,0 kg)
Frida: 69 (+/-0 kg)
Vi (well, jag och Kristina, i alla fall) har nu beslutat oss för att invägning bara kommer ske på måndagar; man blir så nedslagen av att börja varje morgon med att ställa sig på vågen och upptäcka att man inte alls har gått ner så mycket som man önskar, borde och vill. Så, måndagar är det som gäller framöver, så nu vet ni vilka dagar ni ska undvika att läsa om ni vill slippa bantningstjafset. (Fast det är ju en bantningsblogg, så vad gör ni annars här?)
Ibland när jag får tråkig roar jag mig med att surfa runt på pro ana-sidor, i jakt på tips och idéer. Mycket som står där är naturligtvis bara meningslöst mumbo jumbo för alla oss som inte är anorektiker (som att man ska bära flera lager kläder för att hålla värmen och för att folk inte ska märka hur tunn man har blivit, att man inte ska använda ipecac för att spy, att laxermedel inte hjälper en att gå ner i vikt, och att man kan städa nåt äckligt, typ golvbrunnar, när man är hungrig, för att tappa aptiten osv). Men ibland hittar man faktiskt ett och annat värdefullt tips också. Som att man ska äta mycket grönsaker som förbränner mer kalorier än vad de innehåller. Det testade jag sist jag bantade ordentligt, i oktober; jag överdoserade praktiskt taget morötter, sallad, lök och broccoli. Och gick ner åtta kilo. Nu senast snubblade jag över det här:
"Put down your fork and sip water between each bite of food."
Så fruktansvärt enkelt att jag bara var tvungen att testa. För jag har alltid varit en sådan som ätit upp på fem minuter, som inte brytt mig om att känna efter om jag möjligtvis blivit mätt tidigare än så. Slarvar gärna med att dricka till maten, och, vafan, är det gott så kan man väl ta en portion till även om man inte riktigt är hungrig? Så jag testade - stekte upp min sista kycklingburgare och serverade mig själv denna med lite överbliven quinoa. Lade ner besticken, tuggade noga och varvade varje tugga med två-tre klunkar vatten. Efter en kvart var halva portionen uppäten och jag började känna mig mätt. "Fast det är ju synd att slänga mat.." tänkte jag, slopade vattendrickandet, och kastade i mig resten på tio sekunder. Men summan av kardemumman är att det verkligen funkar (vilket ju inte är så förvånande alls, egentligen.) Jag kommer definitivt använda mig av den metoden fler gånger. Om man ska lyckas kontrollera sin vikt genom sitt födointag räcker det inte med att äta nyttigt - man måste även reflektera över hur man äter, och varför. Ofta handlar det om ren rutin eller nån slags oral fixering snarare än egentlig hunger.
Det jag gillar med min nuvarande diet, FOAD-metoden, är att den helt och hållet saknar riktlinjer. Jag är alltså fri att prova precis vad jag vill, och fri att skita i vadhelst folk kan tänkas tycka om det. Efter Erikas inspirerande kommentar till ett tidigare inlägg blev jag lite sugen på att testa en low carb-metod. Nog för att GI, som jag oftast kör, också är väldigt low carb är det ändå rätt mesigt. Typ "byt ut pastan mot fullkornspasta", "ät nötter istället för chips" osv. Jag är sugen på att ta det ett steg längre. Erika länkade till denna sida som var mycket inspirerande. Så mitt kylskåp är nu laddat med bacon, ägg, mjölk och ett par ostar. Alla spannmålsprodukter är härmed bannlysta. Om det funkar lovar jag att rapportera, i alla fall om jag hinner innan jag dör av åderförkalkning och hjärtsvikt. Men, återigen är det som Kent sjöng, "lid för konsten eller brinn". (I samma låt sjöng de även "Ät fett och socker tills du spyr, eller blir en fyra-tonsmartyr", passande nog. Måste vara min ihållande sjukdom som gör att jag fortfarande lyssnar på Kent...)
Men, på tal om regler och riktlinjer... alla som någonsin har bantat vet att de enda regler som egentligen gäller är dessa Tio Guds Bantningsbud. Med dessa heliga ord att begrunda lämnar jag er för idag. Jag återkommer säkert, inom kort, om inte kolesterolet eller denna förbanade bihåleinflammationsinfluensaförkylningscancer tar kål på mig först. Tschüss.
Ibland när jag får tråkig roar jag mig med att surfa runt på pro ana-sidor, i jakt på tips och idéer. Mycket som står där är naturligtvis bara meningslöst mumbo jumbo för alla oss som inte är anorektiker (som att man ska bära flera lager kläder för att hålla värmen och för att folk inte ska märka hur tunn man har blivit, att man inte ska använda ipecac för att spy, att laxermedel inte hjälper en att gå ner i vikt, och att man kan städa nåt äckligt, typ golvbrunnar, när man är hungrig, för att tappa aptiten osv). Men ibland hittar man faktiskt ett och annat värdefullt tips också. Som att man ska äta mycket grönsaker som förbränner mer kalorier än vad de innehåller. Det testade jag sist jag bantade ordentligt, i oktober; jag överdoserade praktiskt taget morötter, sallad, lök och broccoli. Och gick ner åtta kilo. Nu senast snubblade jag över det här:
"Put down your fork and sip water between each bite of food."
Så fruktansvärt enkelt att jag bara var tvungen att testa. För jag har alltid varit en sådan som ätit upp på fem minuter, som inte brytt mig om att känna efter om jag möjligtvis blivit mätt tidigare än så. Slarvar gärna med att dricka till maten, och, vafan, är det gott så kan man väl ta en portion till även om man inte riktigt är hungrig? Så jag testade - stekte upp min sista kycklingburgare och serverade mig själv denna med lite överbliven quinoa. Lade ner besticken, tuggade noga och varvade varje tugga med två-tre klunkar vatten. Efter en kvart var halva portionen uppäten och jag började känna mig mätt. "Fast det är ju synd att slänga mat.." tänkte jag, slopade vattendrickandet, och kastade i mig resten på tio sekunder. Men summan av kardemumman är att det verkligen funkar (vilket ju inte är så förvånande alls, egentligen.) Jag kommer definitivt använda mig av den metoden fler gånger. Om man ska lyckas kontrollera sin vikt genom sitt födointag räcker det inte med att äta nyttigt - man måste även reflektera över hur man äter, och varför. Ofta handlar det om ren rutin eller nån slags oral fixering snarare än egentlig hunger.
Det jag gillar med min nuvarande diet, FOAD-metoden, är att den helt och hållet saknar riktlinjer. Jag är alltså fri att prova precis vad jag vill, och fri att skita i vadhelst folk kan tänkas tycka om det. Efter Erikas inspirerande kommentar till ett tidigare inlägg blev jag lite sugen på att testa en low carb-metod. Nog för att GI, som jag oftast kör, också är väldigt low carb är det ändå rätt mesigt. Typ "byt ut pastan mot fullkornspasta", "ät nötter istället för chips" osv. Jag är sugen på att ta det ett steg längre. Erika länkade till denna sida som var mycket inspirerande. Så mitt kylskåp är nu laddat med bacon, ägg, mjölk och ett par ostar. Alla spannmålsprodukter är härmed bannlysta. Om det funkar lovar jag att rapportera, i alla fall om jag hinner innan jag dör av åderförkalkning och hjärtsvikt. Men, återigen är det som Kent sjöng, "lid för konsten eller brinn". (I samma låt sjöng de även "Ät fett och socker tills du spyr, eller blir en fyra-tonsmartyr", passande nog. Måste vara min ihållande sjukdom som gör att jag fortfarande lyssnar på Kent...)
Men, på tal om regler och riktlinjer... alla som någonsin har bantat vet att de enda regler som egentligen gäller är dessa Tio Guds Bantningsbud. Med dessa heliga ord att begrunda lämnar jag er för idag. Jag återkommer säkert, inom kort, om inte kolesterolet eller denna förbanade bihåleinflammationsinfluensaförkylningscancer tar kål på mig först. Tschüss.
brott
(May contain spoilers, hehe)
Jag har precis läst ut Karin Fossums "Brott". Det är första gången jag läser något av henne, och även första gången en författare helt och hållet misslyckats med att vinna någon som helst slags sympati från min sida för sin huvudkaraktärs räkning.
Boken handlar om Alvar Eide. Han jobbar i ett galleri. Han är en god konstkännare, och bortsett från ett glas sherry då och då är just konsten hans enda passion. Han har inga vänner, ingen familj, inte ens ett litet husdjur. Inga fritidssysselsättningar, inga intressen. Nej, istället är han asocial och tillbakadragen, reserverad men tillmötesgående, rädd för att vara till besvär, konfliktskygg och på det hela taget ganska grå och platt. Den enda gång han känner sig trygg är när han får utöva sin yrkesroll. Så långt är allt lugnt - det är författarens avsikt att vi ska uppfatta honom sådan. När han sedan - mot sin vilja - får sällskap av en ung, kvinnlig narkoman ställs hans värld på ända. Hon tar milt men bestämt kontrollen över hans bostad, hans sparkonto och hans vilja. Hela tiden får vi följa Alvars stigande ångest, hans kamp mot sitt sen födseln ingrodda beteendemönster, hans förtvivlade försök att avvisa henne och återta kontrollen över sitt liv. Men resultatet blir alltid detsamma - eftersom han betraktar sig själv som en "god människa" är han oförmögen att säga nej, dra gränser och över huvud taget komma ivägen för någon. Detta leder till slut till att hon ligger död på hans vardagsrumssoffa. Då grips han av panik och dumpar hennes lik i en närliggande skog. Eftersom han inte sett ett enda CSI-avsnitt lindar han in henne i en filt som polisen såklart snart lyckas spåra tillbaka till honom själv.
Jag vill gripas av historien, tycka synd om honom, lida med honom. Men det går inte. För det är inte försvarligt att vara så naiv, så socialt inkompetent, så distanserad från mänskligheten. Och då menar jag inte för mänsklighetens skull, för den slutade jag bry mig om för längesedan. När jag var tolv eller så slog jag in på cynismens bana och blev en bitter realist. Jag kommer inte stå på första parkett och heja på mänskligheten under evolutionens gång, Jag hyser ingen tro på människans inneboende godhet. Jag har föredragit mitt eget eller likasinnades (ja, det är något av en paradox, men det får vi tala mer om en annan gång) sällskap sedan jag var fjorton. Trots det är jag ingen avskärmad enstöring. Jag är tvärtom ganska socialt välanpassad (enligt mitt eget tycke, i alla fall. Det tål säkert att diskuteras. ;)) Jag kan rätta mig efter samhälleliga strukturer, spela det sociala spelet enligt alla dess regler. Nej, mänskligheten och det samhälle vi lever i har jag inte mycket till övers för, men jag anser det vara varje individs förbannade plikt att anpassa sig därefter, FÖR SIN EGEN SKULL! Det är svårt att fjärma sig från en gemenskap som man är en aktiv del av. Förr eller senare kommer det tränga sig på, och även om man inte kan vara beredd på allt så kan man i alla fall förbereda sig - mentalt såväl som fysiskt - för de flesta situationer. Och det är därför jag har så svårt för Fossums "Brott". Huvudpersonen går genom livet som en skugga, och när hans ordnade tillvaro plötsligt hotas fryser han i ett chocktillstånd och blir oförmögen att handla. Har man det minsta uns självbevarelsedrift i kroppen gör man vad man kan för att förhindra detta!
Sedan måste jag naturligtvis stanna upp och fundera - är min brist på sympati för denne viljelöse, nästan skadade man ett resultat av min smått nihilistiska livsåskådning? Skulle en mer "människoälskande" person falla för honom? Jag förstår Alvar, det gör jag - jag förstår varför han är ovillig att beblanda sig med andra människor (varför, o varför finns det inte fler synonymer till detta ord?!). Men jag lider inte med honom, man är sitt eget ödes herre, och han har bara sig själv att skylla. En sann humanist har säkert större problem med att identifiera sig med denne udda karaktär, men finns månne sympatin närmare tillhands för en sådan? Jag får väl lämna spekulationerna därhän tills någon humanist därute känner för att diskutera ämnet över en bag-in-box av typen billigare. (Som om fint vin skulle säljas på låda, eh?)
Ytterligare en sak som komplicerar mina försök att ta till mig historien är att den ständigt avbryts av - får jag förmoda - författaren själv och hennes dialoger med huvudpersonen. Har jag fel får någon mer insatt Fossum-läsare gärna upplysa mig om detta. Visst, hon blottar sig själv med prat om sitt pillerknaprande, sina rödvinsvanor (där har vi dock en sak gemensamt :D) och sin ångest. Men till vilken nytta? Läsaren hade kunnat besparas detta. Läsaren hade - åtminstone - kunnat få välja huruvida man vill ta del av hennes självbiografi eller inte. Därmed inte sagt att en sådan inte hade varit läsvärd. Men för att värna om kontinuiteten i en historia som redan är i stort sett omöjlig att följa med både ögon och hjärta borde detta ha utelämnats.
Men, på det stora hela är det ändå inte en dålig bok. Den är annorlunda, absolut. Nytänkande, nyskapande. Inte för att jag har läst allt som går att läsa, men på temat ångest och inre konflikt känns det ändå ganska fräscht. Vill du ha något att läsa på bussen, så varför inte? Ge den en chans, även om jag hävdar att förståsigpåarna som står för de omdömen som återfinns på bokens pärm är fruktansvärt rädda för att tycka annorlunda eller verka efterblivna. (Å andra sidan betvivlar jag att deras åsikter hade nått så långt som till pärmen om de nu varit lite mer negativa, eller ens mindre översvallande positiva.) Vill du läsa något verkligt givande? Välj då Elisabeth Rynells "Hohaj". Där finner vi också ångest och krishantering, men på ett sätt som är oändligt mycket vackrare.
Jag har precis läst ut Karin Fossums "Brott". Det är första gången jag läser något av henne, och även första gången en författare helt och hållet misslyckats med att vinna någon som helst slags sympati från min sida för sin huvudkaraktärs räkning.
Boken handlar om Alvar Eide. Han jobbar i ett galleri. Han är en god konstkännare, och bortsett från ett glas sherry då och då är just konsten hans enda passion. Han har inga vänner, ingen familj, inte ens ett litet husdjur. Inga fritidssysselsättningar, inga intressen. Nej, istället är han asocial och tillbakadragen, reserverad men tillmötesgående, rädd för att vara till besvär, konfliktskygg och på det hela taget ganska grå och platt. Den enda gång han känner sig trygg är när han får utöva sin yrkesroll. Så långt är allt lugnt - det är författarens avsikt att vi ska uppfatta honom sådan. När han sedan - mot sin vilja - får sällskap av en ung, kvinnlig narkoman ställs hans värld på ända. Hon tar milt men bestämt kontrollen över hans bostad, hans sparkonto och hans vilja. Hela tiden får vi följa Alvars stigande ångest, hans kamp mot sitt sen födseln ingrodda beteendemönster, hans förtvivlade försök att avvisa henne och återta kontrollen över sitt liv. Men resultatet blir alltid detsamma - eftersom han betraktar sig själv som en "god människa" är han oförmögen att säga nej, dra gränser och över huvud taget komma ivägen för någon. Detta leder till slut till att hon ligger död på hans vardagsrumssoffa. Då grips han av panik och dumpar hennes lik i en närliggande skog. Eftersom han inte sett ett enda CSI-avsnitt lindar han in henne i en filt som polisen såklart snart lyckas spåra tillbaka till honom själv.
Jag vill gripas av historien, tycka synd om honom, lida med honom. Men det går inte. För det är inte försvarligt att vara så naiv, så socialt inkompetent, så distanserad från mänskligheten. Och då menar jag inte för mänsklighetens skull, för den slutade jag bry mig om för längesedan. När jag var tolv eller så slog jag in på cynismens bana och blev en bitter realist. Jag kommer inte stå på första parkett och heja på mänskligheten under evolutionens gång, Jag hyser ingen tro på människans inneboende godhet. Jag har föredragit mitt eget eller likasinnades (ja, det är något av en paradox, men det får vi tala mer om en annan gång) sällskap sedan jag var fjorton. Trots det är jag ingen avskärmad enstöring. Jag är tvärtom ganska socialt välanpassad (enligt mitt eget tycke, i alla fall. Det tål säkert att diskuteras. ;)) Jag kan rätta mig efter samhälleliga strukturer, spela det sociala spelet enligt alla dess regler. Nej, mänskligheten och det samhälle vi lever i har jag inte mycket till övers för, men jag anser det vara varje individs förbannade plikt att anpassa sig därefter, FÖR SIN EGEN SKULL! Det är svårt att fjärma sig från en gemenskap som man är en aktiv del av. Förr eller senare kommer det tränga sig på, och även om man inte kan vara beredd på allt så kan man i alla fall förbereda sig - mentalt såväl som fysiskt - för de flesta situationer. Och det är därför jag har så svårt för Fossums "Brott". Huvudpersonen går genom livet som en skugga, och när hans ordnade tillvaro plötsligt hotas fryser han i ett chocktillstånd och blir oförmögen att handla. Har man det minsta uns självbevarelsedrift i kroppen gör man vad man kan för att förhindra detta!
Sedan måste jag naturligtvis stanna upp och fundera - är min brist på sympati för denne viljelöse, nästan skadade man ett resultat av min smått nihilistiska livsåskådning? Skulle en mer "människoälskande" person falla för honom? Jag förstår Alvar, det gör jag - jag förstår varför han är ovillig att beblanda sig med andra människor (varför, o varför finns det inte fler synonymer till detta ord?!). Men jag lider inte med honom, man är sitt eget ödes herre, och han har bara sig själv att skylla. En sann humanist har säkert större problem med att identifiera sig med denne udda karaktär, men finns månne sympatin närmare tillhands för en sådan? Jag får väl lämna spekulationerna därhän tills någon humanist därute känner för att diskutera ämnet över en bag-in-box av typen billigare. (Som om fint vin skulle säljas på låda, eh?)
Ytterligare en sak som komplicerar mina försök att ta till mig historien är att den ständigt avbryts av - får jag förmoda - författaren själv och hennes dialoger med huvudpersonen. Har jag fel får någon mer insatt Fossum-läsare gärna upplysa mig om detta. Visst, hon blottar sig själv med prat om sitt pillerknaprande, sina rödvinsvanor (där har vi dock en sak gemensamt :D) och sin ångest. Men till vilken nytta? Läsaren hade kunnat besparas detta. Läsaren hade - åtminstone - kunnat få välja huruvida man vill ta del av hennes självbiografi eller inte. Därmed inte sagt att en sådan inte hade varit läsvärd. Men för att värna om kontinuiteten i en historia som redan är i stort sett omöjlig att följa med både ögon och hjärta borde detta ha utelämnats.
Men, på det stora hela är det ändå inte en dålig bok. Den är annorlunda, absolut. Nytänkande, nyskapande. Inte för att jag har läst allt som går att läsa, men på temat ångest och inre konflikt känns det ändå ganska fräscht. Vill du ha något att läsa på bussen, så varför inte? Ge den en chans, även om jag hävdar att förståsigpåarna som står för de omdömen som återfinns på bokens pärm är fruktansvärt rädda för att tycka annorlunda eller verka efterblivna. (Å andra sidan betvivlar jag att deras åsikter hade nått så långt som till pärmen om de nu varit lite mer negativa, eller ens mindre översvallande positiva.) Vill du läsa något verkligt givande? Välj då Elisabeth Rynells "Hohaj". Där finner vi också ångest och krishantering, men på ett sätt som är oändligt mycket vackrare.
berg & dalvana
(Det är som jag alltid har hävdat - det finns en sång för varje tillfälle!)
Jag är allmänt seg på det här med att blogga, det visste vi redan. Men här kommer i alla fall en redovisning av våra startvärden:
Frida (28/1): 172 cm, 69 kg, BMI: 23,3
Kristina (29/1): 163 cm, 69,4 kg, BMI: 26 (Men alltså, jag lovar att Kristina mest består av muskler och sånt...)
Maria (29/1): 165 cm, 61,9 kg, BMI: 22,4
Och målen är alltså som följer (och för enkelhets skull säger vi att vi ska vara klara 1:a maj)
Frida: 64 kg (-5 kg), BMI: 21,6
Kristina: 64,4 kg (-5 kg), BMI: 24,1
Maria: 51,9, eller 49,6 om vi ska vara riktigt petiga, (-12,3 kg, jomen tjena), BMI: 18.
(Om jag skulle nå BMI 18 skulle jag klassas som underviktig, hur coolt är inte det?!)
Sen dess har det gått upp och ner, i alla fall för mig. 60,4 igår morse, 62,6 igår kväll och 60,6 idag. Kan ha något att göra med de sju koppar te och tre liter vatten jag hällde i mig... nåja. Kristina meddelar stolt att hon vägde ett kilo mindre idag efter träningen än vad hon gjorde igår efter träningen. Sehr gut. Frida kräver jag på rapport på måndag!
Ödet har en gång för alla avslöjat sig, och bevisat sin existens. Jag började nämligen träna igår! Efter att i 23 långa år ha varit en närapå militant motståndare till allt vad motion och sundhets(sund-HETS?)- tänkande heter, satte jag till slut min fot i det som kallas ett gym. Och vad tror ni händer? Jo, just det - jag blir sjuk! Inte bara halvsjuk, nejdå, jag ligger praktiskt taget på min dödsbädd och funderar som bäst på hur jag ska formulera mitt testamente - hexameter eller alliteration? Jag gillar hexameter, men jag betvivlar att jag hinner lära mig det på så kort tid. Daktyler, trokéer, spondéer, alldeles för avancerat att anamma på så få sekunder som återstår. Visste ni förresten att orden "daktyl" och "troké" är jamber, medan "jamber" är en troké? Det är ungefär lika paradoxalt som att "dyslexi" stavas som det gör, eller att rädsla för långa ord heter "hippopotomonstrosesquippedaliofobi". Men man bör förmodligen kunna ett och annat om versfötter för att uppskatta det.
Men hur som helst, sjuk är jag och det är fruktansvärt synd om mig. Om ni råkar ha lite morfin över går det bra att donera. Och det är underligt vad bra Kent blir när man är sjuk och miserabel.
"En gammal sång får en helt ny text
en äcklig röst som billig sex
& Jag har inga vänner kvar
Visst är livet underbart"
Då är det bra med lite Ben & Jerry's och självömkan. Rödvin får jag ju inte dricka längre, så det får jag klara mig utan.
Men nej, nu ska jag återgå till att hosta upp mina lungor och ordna inför sista smörjelsen och allt vad det nu är. Ringa moderskeppet och checka så att de hämtar upp mig som avtalat - som den sanna raelian jag är! Eller hur var det nu?
Goodbye, hejdå, auf Wiedersehen.
(Som de sjunger i den gamla Ipren-reklamen, ni vet. Apropå febernedsättningar och dödslindring och sådant.)
Jag är allmänt seg på det här med att blogga, det visste vi redan. Men här kommer i alla fall en redovisning av våra startvärden:
Frida (28/1): 172 cm, 69 kg, BMI: 23,3
Kristina (29/1): 163 cm, 69,4 kg, BMI: 26 (Men alltså, jag lovar att Kristina mest består av muskler och sånt...)
Maria (29/1): 165 cm, 61,9 kg, BMI: 22,4
Och målen är alltså som följer (och för enkelhets skull säger vi att vi ska vara klara 1:a maj)
Frida: 64 kg (-5 kg), BMI: 21,6
Kristina: 64,4 kg (-5 kg), BMI: 24,1
Maria: 51,9, eller 49,6 om vi ska vara riktigt petiga, (-12,3 kg, jomen tjena), BMI: 18.
(Om jag skulle nå BMI 18 skulle jag klassas som underviktig, hur coolt är inte det?!)
Sen dess har det gått upp och ner, i alla fall för mig. 60,4 igår morse, 62,6 igår kväll och 60,6 idag. Kan ha något att göra med de sju koppar te och tre liter vatten jag hällde i mig... nåja. Kristina meddelar stolt att hon vägde ett kilo mindre idag efter träningen än vad hon gjorde igår efter träningen. Sehr gut. Frida kräver jag på rapport på måndag!
Ödet har en gång för alla avslöjat sig, och bevisat sin existens. Jag började nämligen träna igår! Efter att i 23 långa år ha varit en närapå militant motståndare till allt vad motion och sundhets(sund-HETS?)- tänkande heter, satte jag till slut min fot i det som kallas ett gym. Och vad tror ni händer? Jo, just det - jag blir sjuk! Inte bara halvsjuk, nejdå, jag ligger praktiskt taget på min dödsbädd och funderar som bäst på hur jag ska formulera mitt testamente - hexameter eller alliteration? Jag gillar hexameter, men jag betvivlar att jag hinner lära mig det på så kort tid. Daktyler, trokéer, spondéer, alldeles för avancerat att anamma på så få sekunder som återstår. Visste ni förresten att orden "daktyl" och "troké" är jamber, medan "jamber" är en troké? Det är ungefär lika paradoxalt som att "dyslexi" stavas som det gör, eller att rädsla för långa ord heter "hippopotomonstrosesquippedaliofobi". Men man bör förmodligen kunna ett och annat om versfötter för att uppskatta det.
Men hur som helst, sjuk är jag och det är fruktansvärt synd om mig. Om ni råkar ha lite morfin över går det bra att donera. Och det är underligt vad bra Kent blir när man är sjuk och miserabel.
"En gammal sång får en helt ny text
en äcklig röst som billig sex
& Jag har inga vänner kvar
Visst är livet underbart"
Då är det bra med lite Ben & Jerry's och självömkan. Rödvin får jag ju inte dricka längre, så det får jag klara mig utan.
Men nej, nu ska jag återgå till att hosta upp mina lungor och ordna inför sista smörjelsen och allt vad det nu är. Ringa moderskeppet och checka så att de hämtar upp mig som avtalat - som den sanna raelian jag är! Eller hur var det nu?
Goodbye, hejdå, auf Wiedersehen.
(Som de sjunger i den gamla Ipren-reklamen, ni vet. Apropå febernedsättningar och dödslindring och sådant.)
