brott
(May contain spoilers, hehe)
Jag har precis läst ut Karin Fossums "Brott". Det är första gången jag läser något av henne, och även första gången en författare helt och hållet misslyckats med att vinna någon som helst slags sympati från min sida för sin huvudkaraktärs räkning.
Boken handlar om Alvar Eide. Han jobbar i ett galleri. Han är en god konstkännare, och bortsett från ett glas sherry då och då är just konsten hans enda passion. Han har inga vänner, ingen familj, inte ens ett litet husdjur. Inga fritidssysselsättningar, inga intressen. Nej, istället är han asocial och tillbakadragen, reserverad men tillmötesgående, rädd för att vara till besvär, konfliktskygg och på det hela taget ganska grå och platt. Den enda gång han känner sig trygg är när han får utöva sin yrkesroll. Så långt är allt lugnt - det är författarens avsikt att vi ska uppfatta honom sådan. När han sedan - mot sin vilja - får sällskap av en ung, kvinnlig narkoman ställs hans värld på ända. Hon tar milt men bestämt kontrollen över hans bostad, hans sparkonto och hans vilja. Hela tiden får vi följa Alvars stigande ångest, hans kamp mot sitt sen födseln ingrodda beteendemönster, hans förtvivlade försök att avvisa henne och återta kontrollen över sitt liv. Men resultatet blir alltid detsamma - eftersom han betraktar sig själv som en "god människa" är han oförmögen att säga nej, dra gränser och över huvud taget komma ivägen för någon. Detta leder till slut till att hon ligger död på hans vardagsrumssoffa. Då grips han av panik och dumpar hennes lik i en närliggande skog. Eftersom han inte sett ett enda CSI-avsnitt lindar han in henne i en filt som polisen såklart snart lyckas spåra tillbaka till honom själv.
Jag vill gripas av historien, tycka synd om honom, lida med honom. Men det går inte. För det är inte försvarligt att vara så naiv, så socialt inkompetent, så distanserad från mänskligheten. Och då menar jag inte för mänsklighetens skull, för den slutade jag bry mig om för längesedan. När jag var tolv eller så slog jag in på cynismens bana och blev en bitter realist. Jag kommer inte stå på första parkett och heja på mänskligheten under evolutionens gång, Jag hyser ingen tro på människans inneboende godhet. Jag har föredragit mitt eget eller likasinnades (ja, det är något av en paradox, men det får vi tala mer om en annan gång) sällskap sedan jag var fjorton. Trots det är jag ingen avskärmad enstöring. Jag är tvärtom ganska socialt välanpassad (enligt mitt eget tycke, i alla fall. Det tål säkert att diskuteras. ;)) Jag kan rätta mig efter samhälleliga strukturer, spela det sociala spelet enligt alla dess regler. Nej, mänskligheten och det samhälle vi lever i har jag inte mycket till övers för, men jag anser det vara varje individs förbannade plikt att anpassa sig därefter, FÖR SIN EGEN SKULL! Det är svårt att fjärma sig från en gemenskap som man är en aktiv del av. Förr eller senare kommer det tränga sig på, och även om man inte kan vara beredd på allt så kan man i alla fall förbereda sig - mentalt såväl som fysiskt - för de flesta situationer. Och det är därför jag har så svårt för Fossums "Brott". Huvudpersonen går genom livet som en skugga, och när hans ordnade tillvaro plötsligt hotas fryser han i ett chocktillstånd och blir oförmögen att handla. Har man det minsta uns självbevarelsedrift i kroppen gör man vad man kan för att förhindra detta!
Sedan måste jag naturligtvis stanna upp och fundera - är min brist på sympati för denne viljelöse, nästan skadade man ett resultat av min smått nihilistiska livsåskådning? Skulle en mer "människoälskande" person falla för honom? Jag förstår Alvar, det gör jag - jag förstår varför han är ovillig att beblanda sig med andra människor (varför, o varför finns det inte fler synonymer till detta ord?!). Men jag lider inte med honom, man är sitt eget ödes herre, och han har bara sig själv att skylla. En sann humanist har säkert större problem med att identifiera sig med denne udda karaktär, men finns månne sympatin närmare tillhands för en sådan? Jag får väl lämna spekulationerna därhän tills någon humanist därute känner för att diskutera ämnet över en bag-in-box av typen billigare. (Som om fint vin skulle säljas på låda, eh?)
Ytterligare en sak som komplicerar mina försök att ta till mig historien är att den ständigt avbryts av - får jag förmoda - författaren själv och hennes dialoger med huvudpersonen. Har jag fel får någon mer insatt Fossum-läsare gärna upplysa mig om detta. Visst, hon blottar sig själv med prat om sitt pillerknaprande, sina rödvinsvanor (där har vi dock en sak gemensamt :D) och sin ångest. Men till vilken nytta? Läsaren hade kunnat besparas detta. Läsaren hade - åtminstone - kunnat få välja huruvida man vill ta del av hennes självbiografi eller inte. Därmed inte sagt att en sådan inte hade varit läsvärd. Men för att värna om kontinuiteten i en historia som redan är i stort sett omöjlig att följa med både ögon och hjärta borde detta ha utelämnats.
Men, på det stora hela är det ändå inte en dålig bok. Den är annorlunda, absolut. Nytänkande, nyskapande. Inte för att jag har läst allt som går att läsa, men på temat ångest och inre konflikt känns det ändå ganska fräscht. Vill du ha något att läsa på bussen, så varför inte? Ge den en chans, även om jag hävdar att förståsigpåarna som står för de omdömen som återfinns på bokens pärm är fruktansvärt rädda för att tycka annorlunda eller verka efterblivna. (Å andra sidan betvivlar jag att deras åsikter hade nått så långt som till pärmen om de nu varit lite mer negativa, eller ens mindre översvallande positiva.) Vill du läsa något verkligt givande? Välj då Elisabeth Rynells "Hohaj". Där finner vi också ångest och krishantering, men på ett sätt som är oändligt mycket vackrare.
Jag har precis läst ut Karin Fossums "Brott". Det är första gången jag läser något av henne, och även första gången en författare helt och hållet misslyckats med att vinna någon som helst slags sympati från min sida för sin huvudkaraktärs räkning.
Boken handlar om Alvar Eide. Han jobbar i ett galleri. Han är en god konstkännare, och bortsett från ett glas sherry då och då är just konsten hans enda passion. Han har inga vänner, ingen familj, inte ens ett litet husdjur. Inga fritidssysselsättningar, inga intressen. Nej, istället är han asocial och tillbakadragen, reserverad men tillmötesgående, rädd för att vara till besvär, konfliktskygg och på det hela taget ganska grå och platt. Den enda gång han känner sig trygg är när han får utöva sin yrkesroll. Så långt är allt lugnt - det är författarens avsikt att vi ska uppfatta honom sådan. När han sedan - mot sin vilja - får sällskap av en ung, kvinnlig narkoman ställs hans värld på ända. Hon tar milt men bestämt kontrollen över hans bostad, hans sparkonto och hans vilja. Hela tiden får vi följa Alvars stigande ångest, hans kamp mot sitt sen födseln ingrodda beteendemönster, hans förtvivlade försök att avvisa henne och återta kontrollen över sitt liv. Men resultatet blir alltid detsamma - eftersom han betraktar sig själv som en "god människa" är han oförmögen att säga nej, dra gränser och över huvud taget komma ivägen för någon. Detta leder till slut till att hon ligger död på hans vardagsrumssoffa. Då grips han av panik och dumpar hennes lik i en närliggande skog. Eftersom han inte sett ett enda CSI-avsnitt lindar han in henne i en filt som polisen såklart snart lyckas spåra tillbaka till honom själv.
Jag vill gripas av historien, tycka synd om honom, lida med honom. Men det går inte. För det är inte försvarligt att vara så naiv, så socialt inkompetent, så distanserad från mänskligheten. Och då menar jag inte för mänsklighetens skull, för den slutade jag bry mig om för längesedan. När jag var tolv eller så slog jag in på cynismens bana och blev en bitter realist. Jag kommer inte stå på första parkett och heja på mänskligheten under evolutionens gång, Jag hyser ingen tro på människans inneboende godhet. Jag har föredragit mitt eget eller likasinnades (ja, det är något av en paradox, men det får vi tala mer om en annan gång) sällskap sedan jag var fjorton. Trots det är jag ingen avskärmad enstöring. Jag är tvärtom ganska socialt välanpassad (enligt mitt eget tycke, i alla fall. Det tål säkert att diskuteras. ;)) Jag kan rätta mig efter samhälleliga strukturer, spela det sociala spelet enligt alla dess regler. Nej, mänskligheten och det samhälle vi lever i har jag inte mycket till övers för, men jag anser det vara varje individs förbannade plikt att anpassa sig därefter, FÖR SIN EGEN SKULL! Det är svårt att fjärma sig från en gemenskap som man är en aktiv del av. Förr eller senare kommer det tränga sig på, och även om man inte kan vara beredd på allt så kan man i alla fall förbereda sig - mentalt såväl som fysiskt - för de flesta situationer. Och det är därför jag har så svårt för Fossums "Brott". Huvudpersonen går genom livet som en skugga, och när hans ordnade tillvaro plötsligt hotas fryser han i ett chocktillstånd och blir oförmögen att handla. Har man det minsta uns självbevarelsedrift i kroppen gör man vad man kan för att förhindra detta!
Sedan måste jag naturligtvis stanna upp och fundera - är min brist på sympati för denne viljelöse, nästan skadade man ett resultat av min smått nihilistiska livsåskådning? Skulle en mer "människoälskande" person falla för honom? Jag förstår Alvar, det gör jag - jag förstår varför han är ovillig att beblanda sig med andra människor (varför, o varför finns det inte fler synonymer till detta ord?!). Men jag lider inte med honom, man är sitt eget ödes herre, och han har bara sig själv att skylla. En sann humanist har säkert större problem med att identifiera sig med denne udda karaktär, men finns månne sympatin närmare tillhands för en sådan? Jag får väl lämna spekulationerna därhän tills någon humanist därute känner för att diskutera ämnet över en bag-in-box av typen billigare. (Som om fint vin skulle säljas på låda, eh?)
Ytterligare en sak som komplicerar mina försök att ta till mig historien är att den ständigt avbryts av - får jag förmoda - författaren själv och hennes dialoger med huvudpersonen. Har jag fel får någon mer insatt Fossum-läsare gärna upplysa mig om detta. Visst, hon blottar sig själv med prat om sitt pillerknaprande, sina rödvinsvanor (där har vi dock en sak gemensamt :D) och sin ångest. Men till vilken nytta? Läsaren hade kunnat besparas detta. Läsaren hade - åtminstone - kunnat få välja huruvida man vill ta del av hennes självbiografi eller inte. Därmed inte sagt att en sådan inte hade varit läsvärd. Men för att värna om kontinuiteten i en historia som redan är i stort sett omöjlig att följa med både ögon och hjärta borde detta ha utelämnats.
Men, på det stora hela är det ändå inte en dålig bok. Den är annorlunda, absolut. Nytänkande, nyskapande. Inte för att jag har läst allt som går att läsa, men på temat ångest och inre konflikt känns det ändå ganska fräscht. Vill du ha något att läsa på bussen, så varför inte? Ge den en chans, även om jag hävdar att förståsigpåarna som står för de omdömen som återfinns på bokens pärm är fruktansvärt rädda för att tycka annorlunda eller verka efterblivna. (Å andra sidan betvivlar jag att deras åsikter hade nått så långt som till pärmen om de nu varit lite mer negativa, eller ens mindre översvallande positiva.) Vill du läsa något verkligt givande? Välj då Elisabeth Rynells "Hohaj". Där finner vi också ångest och krishantering, men på ett sätt som är oändligt mycket vackrare.
Kommentarer
Trackback
