mind over body
Det filosofiska centrat i min hjärna är ovanligt överaktivt, nyligen triggades det igång när jag epilerade benen (nåja, benet, då. Åtminstone halva. Det tar ju en sån jävla tid! Och jag har väl bättre saker att roa mig med än lite fåfäng smärta såhär på kvällskvisten?! Hur som helst.) Kvinnor är idioter (och i egenskap av kvinna är jag i min fulla rätt att hävda det.) Vad utsätter vi oss inte för i fåfängans tecken? Men då slog det mig att klyschan, den där gamla vanliga, den stämmer ju verkligen. What doesn't kill you only makes you stronger.
Jag har alltid varit förtjust i idén om att viljan står över kroppen, man kan lära sig att ignorera vissa grundläggande behov och instinkter och tvinga kroppen till undergivelse. Till en rimlig gräns, naturligtvis. Jag tänker mig att det finns situationer då man måste övervinna sig själv och låta hjärnan arbeta ostört, utan att störas av de signaler som en motsträvig kropp försöker distrahera den med. Sålunda har jag i de förflutna stundtals hängivit mig åt projket som "100 timmar utan mat" (ifall man skulle bli instängd i en gruva), "60 timmar utan sömn" (ifall man skulle bli tagen som gisslan), "epilera benen utan att röra en min" (ifall man skulle bli utsatt för tortyr, testa själv så får du se!) och "skogspromenad vid fullmåne och midnatt efter att ha sett 'Exorcisten' helt själv i ett tomt hus" (ifall man skulle springa på en clown). Med varierande resultat. Jag kan ju till exempel inte hjälpa att "Exorcisten" inte alls var så skrämmande som folk hade påstått, så att skogspromenaden inte blev mer än en gemytlig nypa frisk luft, eller att det serverades chokladmousse till efterrätt efter 89 timmar.
Men jag är en problemkalkylerare, det slog mig idag. Och eftersom det här är min blogg (jag hatar bloggar) tänker jag å det bestämdaste hävda att det skiljer sig från katastroftänkare och vanliga, dödliga paranoida på så vis att jag inte låter de potentiella farorna hämma mig, jag försöker istället förbereda mig för att kunna hantera dem om de nu skulle råka drabba mig. Om, inte när. Det är med viss besvikelse jag tvingas inse att mitt liv med största sannolikhet lär fortsätta i samma händelselösa lunk som det hittills gjort; när man väl har ägnat tid och möda åt förbredelser vill man ju gärna få en chans att pröva sina vingar.
Men jag är naturligtvis en hycklare, det borde alla som känner mig någorlunda veta vid det här laget. Om jag någonsin kommer behöva springa snabbt och länge, om jag till exempel blir jagad av en flock hungriga vargar ute i ödemarken (ingenting är omöjligt!) så kommer jag med största sannolikhet sätta mig ner och förlika mig med att mitt öde är att sluta som energirikt midnattssnacks åt ett gäng Canis lupus med Night Eating Syndrome. Minsta motståndets väg har alltid varit min melodi, det är därför jag inte har någon kondition att tala om, och det är därför det inte finns något hopp inför badsäsongen 2013 heller.
Men jag är en problemkalkylerare, det slog mig idag. Och eftersom det här är min blogg (jag hatar bloggar) tänker jag å det bestämdaste hävda att det skiljer sig från katastroftänkare och vanliga, dödliga paranoida på så vis att jag inte låter de potentiella farorna hämma mig, jag försöker istället förbereda mig för att kunna hantera dem om de nu skulle råka drabba mig. Om, inte när. Det är med viss besvikelse jag tvingas inse att mitt liv med största sannolikhet lär fortsätta i samma händelselösa lunk som det hittills gjort; när man väl har ägnat tid och möda åt förbredelser vill man ju gärna få en chans att pröva sina vingar.
Men jag är naturligtvis en hycklare, det borde alla som känner mig någorlunda veta vid det här laget. Om jag någonsin kommer behöva springa snabbt och länge, om jag till exempel blir jagad av en flock hungriga vargar ute i ödemarken (ingenting är omöjligt!) så kommer jag med största sannolikhet sätta mig ner och förlika mig med att mitt öde är att sluta som energirikt midnattssnacks åt ett gäng Canis lupus med Night Eating Syndrome. Minsta motståndets väg har alltid varit min melodi, det är därför jag inte har någon kondition att tala om, och det är därför det inte finns något hopp inför badsäsongen 2013 heller.
Jag menar, om jag hade varit seriös PÅ RIKTIGT hade jag åtminstone anmält mig till någon slags clownskola för att få bukt med min coulrofobi. Då hade jag åtminstone klarat av att titta mig själv i spegeln under fjolårets halloweenfirande.
Göran-gubben, Halloweenkompanjon
Om inte annat hade jag i alla fall kunnat tillämpa min övertygelse i fler fall än när det gäller att gå oberört trots blödande skoskav. :(
Jag lämnar er med dagens insikt: jag borde byta ringsignal innan den nuvarande underminerar alla mina försök till att ge ett bestående seriöst intryck.
Auf Wiedersehen!
another void
Som jag nog har nämnt tidigare indikerar radiotystnad (jag menar, kom igen, "bloggtystnad" tänker jag bara inte kalla det) att den där dieten jag påbörjade någon gång i tidernas begynnelse åter har lagts på hyllan. Och det är väl inget ovanligt. Men jag har en mängd goda skäl för det. Som att det tar ett tag att fundera ut en ny och revolutionerande viktminsknngsmetod när den förra nya och revolutionerande viktminskningsmetoden visade sig vara verkningslös. Som fallet var med Anorexia Economica.
I december förra året slöt jag och Anna en pakt. För att överleva julen rent ekonomiskt och för att över huvud taget komma i den där nyårsblåsan som införskaffats till överpris beslutade vi oss för att överleva på 20 kronor om dagen resten av månaden. Anorexia Economica såg dagens ljus. Och när jag säger överleva menar jag verkligen överleva. 600 riksdaler var alltså allt vi fick avsätta för föda och nikotin de kommande 30 dagarna. I vanlig ordning skapade jag seriösa tabeller för att dokumentera förloppet, och vanlig ordning höll projektet i sig i ungefär en vecka. Men dag 8 var jag i alla fall så utled på nudlar att jag snittade på 16 kronor och 16 öre om dagen. Och ur viktminskningssynpunkt? Ptja, låt mig nöja mig med att konstatera att mat som man inte betalar för inte räknas. Jag tror inte att det fanns en middagsbjudning i hela Luleå som vi inte bjöd in oss själva till.
Så kom januari och flytten söderut. Min stackars ämnesomsättning, van som den var vid transfetter och kolhydrater, klarade inte riktigt av omställningen till hälsosam husmanskost. När chocken väl hade lagt sig krävdes drastiska åtgärder. Och tro det eller ej, jag testade till och med att motionera! I nästan en hel vecka! (En hel vecka verkar vara ungefär så långt som min självdisciplin sträcker sig, oavsett vad det gäller. Någon borde ordna en kurs i ämnet.) I ett par månader har jag alltså ägnat mig åt mer eller mindre halvhjärtade dieter, men nu har jag äntligen kommit på det: Det spelar ingen roll vad jag gör, jag lider nämligen av en Ätstörning (tm).
NES heter den. Night Eating Syndrome. Ja, det är helt på riktigt, enligt Wikipedia. Och Wikipedia ljuger aldrig. I korta drag går det ut på att man äter en massa på kvällen istället för att äta på dagen. Man räknar med att 1-2% av befolkningen (vilken befolkning som helst, de har inte specificerat det där) är drabbad. Dessutom är det vanligast bland unga kvinnor. (Hörde ni? UNGA!) Så här skriver de:
People who suffer from night eating syndrome generally:
* Skip breakfast, and go several hours after waking before their first meal. Som att någon skulle ha tid att äta frukost efter två timmars vanemässigt snoozande. Check.
* Consume at least half their calories after dinner. (Many sources would list this as after 9 or 10 pm; dessert is generally not included, if one is eaten. ) Ptja, i den mån jag äter middag... vi säger check här också.
* Have trouble sleeping in general; see insomnia. Insomnia is my middle name, baby. Fetcheck.
* These night eating episodes typically bring guilt rather than hedonistic enjoyment. Ja, alla vet väl att man INTE SKA äta efter 18. Så check igen.
I sann hypokondrisk anda har jag naturligtvis bara inkluderat de symptom som faktiskt stämmer in på mig. Men det är inte poängen. Poängen är att det alltså är fullkomligt onödigt för mig att fortsätta hitta på nya och revolutionerande viktminskningsmetoder så länge jag lider av denna underbara åkomma. Och tur är väl det. För, som jag alltd har hävdat, hade jag gått ner de där sista kilona hade jag ju varit mer eller mindre perfekt. Och det hade varit så jobbigt för alla andra.
För övrigt kan jag inte sluta loopa And One's "Bodypop". Igår fick jag någon slags vision om att börja dela med mig av de låttitlar eller citat som allt som oftast utgör rubrikerna på mina menlösa nattliga betraktelser, men eftersom jag ändå inte är överdrivet förtjust i Android Lust så får det vara ikväll. Screw that, det här är kärlek!
I december förra året slöt jag och Anna en pakt. För att överleva julen rent ekonomiskt och för att över huvud taget komma i den där nyårsblåsan som införskaffats till överpris beslutade vi oss för att överleva på 20 kronor om dagen resten av månaden. Anorexia Economica såg dagens ljus. Och när jag säger överleva menar jag verkligen överleva. 600 riksdaler var alltså allt vi fick avsätta för föda och nikotin de kommande 30 dagarna. I vanlig ordning skapade jag seriösa tabeller för att dokumentera förloppet, och vanlig ordning höll projektet i sig i ungefär en vecka. Men dag 8 var jag i alla fall så utled på nudlar att jag snittade på 16 kronor och 16 öre om dagen. Och ur viktminskningssynpunkt? Ptja, låt mig nöja mig med att konstatera att mat som man inte betalar för inte räknas. Jag tror inte att det fanns en middagsbjudning i hela Luleå som vi inte bjöd in oss själva till.
Så kom januari och flytten söderut. Min stackars ämnesomsättning, van som den var vid transfetter och kolhydrater, klarade inte riktigt av omställningen till hälsosam husmanskost. När chocken väl hade lagt sig krävdes drastiska åtgärder. Och tro det eller ej, jag testade till och med att motionera! I nästan en hel vecka! (En hel vecka verkar vara ungefär så långt som min självdisciplin sträcker sig, oavsett vad det gäller. Någon borde ordna en kurs i ämnet.) I ett par månader har jag alltså ägnat mig åt mer eller mindre halvhjärtade dieter, men nu har jag äntligen kommit på det: Det spelar ingen roll vad jag gör, jag lider nämligen av en Ätstörning (tm).
NES heter den. Night Eating Syndrome. Ja, det är helt på riktigt, enligt Wikipedia. Och Wikipedia ljuger aldrig. I korta drag går det ut på att man äter en massa på kvällen istället för att äta på dagen. Man räknar med att 1-2% av befolkningen (vilken befolkning som helst, de har inte specificerat det där) är drabbad. Dessutom är det vanligast bland unga kvinnor. (Hörde ni? UNGA!) Så här skriver de:
People who suffer from night eating syndrome generally:
* Skip breakfast, and go several hours after waking before their first meal. Som att någon skulle ha tid att äta frukost efter två timmars vanemässigt snoozande. Check.
* Consume at least half their calories after dinner. (Many sources would list this as after 9 or 10 pm; dessert is generally not included, if one is eaten. ) Ptja, i den mån jag äter middag... vi säger check här också.
* Have trouble sleeping in general; see insomnia. Insomnia is my middle name, baby. Fetcheck.
* These night eating episodes typically bring guilt rather than hedonistic enjoyment. Ja, alla vet väl att man INTE SKA äta efter 18. Så check igen.
I sann hypokondrisk anda har jag naturligtvis bara inkluderat de symptom som faktiskt stämmer in på mig. Men det är inte poängen. Poängen är att det alltså är fullkomligt onödigt för mig att fortsätta hitta på nya och revolutionerande viktminskningsmetoder så länge jag lider av denna underbara åkomma. Och tur är väl det. För, som jag alltd har hävdat, hade jag gått ner de där sista kilona hade jag ju varit mer eller mindre perfekt. Och det hade varit så jobbigt för alla andra.
För övrigt kan jag inte sluta loopa And One's "Bodypop". Igår fick jag någon slags vision om att börja dela med mig av de låttitlar eller citat som allt som oftast utgör rubrikerna på mina menlösa nattliga betraktelser, men eftersom jag ändå inte är överdrivet förtjust i Android Lust så får det vara ikväll. Screw that, det här är kärlek!
invisible & silent
Så, ett antal månader har förflutit sedan jag lämnade Norrland för sydligare breddgrader. Ett antal månader har även förflutit sedan jag sist ägnade en tanke åt denna gudsförgätna blogg. Men nu är det dags igen, det årliga inlägget!
Jag är alltså numera bosatt i en håla vid namn Svedala. Här roar jag mig med att studera kriminologi, anlägga trädgård och övervinna min sociala fobi. Inget av det går särskilt bra. Dessutom kan det nämnas att jag bor hos mina föräldrar, så jag har återgått till en mental ålder av 14 år (i den mån jag någonsin lämnat den mentala åldern av 14 år, that is.) Så det bråkas för fullt om ostädade rum och dygnsrytmer och saker som "Ska du verkligen inte ta en jacka? Tänk om du fryser!" och "Men asså, jag är gammal nog att avgöra själv om jag behöver en jacka eller inte!" (Och sen går jag naturligtvis där och fryser, utan jacka.) Hit lurades jag med löften om guld och gröna skogar, lagad mat och tvättade kläder. Istället har jag åkt på kökstjänstgöring fyra dagar i veckan. Vilket hittills mest har inneburit att jag och min syster med gemensamma krafter tappar röstin på golvet medan vi dunkar E-type på högsta volym. Men det man inte vet lider man inte av. Eller ännu hellre, synden straffar sig själv. Tvingar man mig att laga mat får man räkna med lite hår och damm på tallriken.
"Hur går det på CSI-linjen?" är en fråga jag får lite då och då. Jag önskar att jag visste. Kriminologi har tyvärr inget med CSI att göra. Detta var jag visserligen fullt medveten om när jag sökte kursen. Men eftersom jag vid det tillfället var mitt uppe i ett seriemördarintresse hade jag i alla fall hoppats på lite mer psykologi och lite mindre metod. De som känner mig vet att jag är en "allt eller inget"-typ. När jag gick på gymnasiet var jag helt övertygad om att jag ville bli veterinär, så de första åren producerade jag bara MVG:n. Men den övertygelsen dog, och det gjorde mina studieprestationer också. På komvux var mitt mål Rymdteknik i Luleå, så betygen sköt i höjden igen. Väl i Luleå ville jag inte alls plugga rymd, så då drack jag mest öl istället. Om jag inte brinner för det så gör jag det inte. Om jag inte kan vara bäst så är jag hellre sämst än att hamna någonstans mittemellan. Story of my life. Men livskrisen hann ifatt mig, det började bli dags att göra något av sitt liv innan det är dags att gå i pension. Så mina kriminologistudier är att betrakta som en nyttig kurs i att vara medelmåtta. Jag vill väl egentligen inte, men jag ska, på något jävla sätt, ha de där poängen.
Social fobi drabbas jag av hyfsat regelbundet nu för tiden. Allt som oftast efter somrar med lite väl hög konsumtion av rusdrycker och lite väl många minnesfria uppvaknanden. Jag brukar lösa det genom att gå i ide över vintern tillsammans med några få förtrogna, och bida tiden med bingolotto, korsord och tusenbitarspussel. Lagom tills tjälen går ur marken brukar jag krypa fram och korka upp vinet igen, dränka några sorger och skåla för några lyckor. Dessvärre är större delen av mitt berusningssällskap kvar strax söder om polcirkeln. Det hade inte varit ett problem om jag tyckt om folk, då hade jag bara letat upp nya, roliga människor att förtära ädla drycker med. Men det gör jag inte. Jag tycker om individer. Folk irriterar mig. Jag tror att jag har ägnat för stor tid åt att betrakta och analysera det sociala spelet från utsidan för att kunna engagera mig i det obehindrat. Det är säkert en åldersrelaterad åkomma. Jag brukade vara riktigt bra på den där "fake it till you make it"-mentaliteten. Different faces for different places. Men det är något med hela bekantskapsprocessen som stör mig numera. Jag vill inte ha bekantskaper. Gärna vänner, men låt mig slippa bekantskapsprocessen. Det är förmodligen tur att jag redan har accepterat att jag kommer att dö omgiven av en massa katter, socialiteten verkar ta ovanligt lång tid på sig i år.
I övrigt flyter mitt nya, sydliga liv på ungefär som mitt gamla, nordliga liv gjorde. Jag undviker att plugga, städa och laga mat så mycket jag bara kan (fast i synnerhet det sistnämnda är lite knepigare här, trots att jag brukade spendera större delen av min vakna tid i en restaurang). Jag har stora planer på att förvandla vår tråkiga gräsmatta till en trädgård, eller ett träsk, eller bara en samling tragiska, döda blommor. Förmodligen bara för att lyckas vinna tillbaka några vuxenpoäng efter att ha flyttat hem till familjen igen. Och nu, nu ska jag lägga mig, innan någon typ med inbillad auktoritet vaknar och förargar sig över att jag inte sover än. Jag ska ju trots allt "orka till skolan, städa mitt rum och laga mat" imorgon. Sorgefria tid med noll förpliktelser, vart tog du vägen?
Jag är alltså numera bosatt i en håla vid namn Svedala. Här roar jag mig med att studera kriminologi, anlägga trädgård och övervinna min sociala fobi. Inget av det går särskilt bra. Dessutom kan det nämnas att jag bor hos mina föräldrar, så jag har återgått till en mental ålder av 14 år (i den mån jag någonsin lämnat den mentala åldern av 14 år, that is.) Så det bråkas för fullt om ostädade rum och dygnsrytmer och saker som "Ska du verkligen inte ta en jacka? Tänk om du fryser!" och "Men asså, jag är gammal nog att avgöra själv om jag behöver en jacka eller inte!" (Och sen går jag naturligtvis där och fryser, utan jacka.) Hit lurades jag med löften om guld och gröna skogar, lagad mat och tvättade kläder. Istället har jag åkt på kökstjänstgöring fyra dagar i veckan. Vilket hittills mest har inneburit att jag och min syster med gemensamma krafter tappar röstin på golvet medan vi dunkar E-type på högsta volym. Men det man inte vet lider man inte av. Eller ännu hellre, synden straffar sig själv. Tvingar man mig att laga mat får man räkna med lite hår och damm på tallriken.
"Hur går det på CSI-linjen?" är en fråga jag får lite då och då. Jag önskar att jag visste. Kriminologi har tyvärr inget med CSI att göra. Detta var jag visserligen fullt medveten om när jag sökte kursen. Men eftersom jag vid det tillfället var mitt uppe i ett seriemördarintresse hade jag i alla fall hoppats på lite mer psykologi och lite mindre metod. De som känner mig vet att jag är en "allt eller inget"-typ. När jag gick på gymnasiet var jag helt övertygad om att jag ville bli veterinär, så de första åren producerade jag bara MVG:n. Men den övertygelsen dog, och det gjorde mina studieprestationer också. På komvux var mitt mål Rymdteknik i Luleå, så betygen sköt i höjden igen. Väl i Luleå ville jag inte alls plugga rymd, så då drack jag mest öl istället. Om jag inte brinner för det så gör jag det inte. Om jag inte kan vara bäst så är jag hellre sämst än att hamna någonstans mittemellan. Story of my life. Men livskrisen hann ifatt mig, det började bli dags att göra något av sitt liv innan det är dags att gå i pension. Så mina kriminologistudier är att betrakta som en nyttig kurs i att vara medelmåtta. Jag vill väl egentligen inte, men jag ska, på något jävla sätt, ha de där poängen.
Social fobi drabbas jag av hyfsat regelbundet nu för tiden. Allt som oftast efter somrar med lite väl hög konsumtion av rusdrycker och lite väl många minnesfria uppvaknanden. Jag brukar lösa det genom att gå i ide över vintern tillsammans med några få förtrogna, och bida tiden med bingolotto, korsord och tusenbitarspussel. Lagom tills tjälen går ur marken brukar jag krypa fram och korka upp vinet igen, dränka några sorger och skåla för några lyckor. Dessvärre är större delen av mitt berusningssällskap kvar strax söder om polcirkeln. Det hade inte varit ett problem om jag tyckt om folk, då hade jag bara letat upp nya, roliga människor att förtära ädla drycker med. Men det gör jag inte. Jag tycker om individer. Folk irriterar mig. Jag tror att jag har ägnat för stor tid åt att betrakta och analysera det sociala spelet från utsidan för att kunna engagera mig i det obehindrat. Det är säkert en åldersrelaterad åkomma. Jag brukade vara riktigt bra på den där "fake it till you make it"-mentaliteten. Different faces for different places. Men det är något med hela bekantskapsprocessen som stör mig numera. Jag vill inte ha bekantskaper. Gärna vänner, men låt mig slippa bekantskapsprocessen. Det är förmodligen tur att jag redan har accepterat att jag kommer att dö omgiven av en massa katter, socialiteten verkar ta ovanligt lång tid på sig i år.
I övrigt flyter mitt nya, sydliga liv på ungefär som mitt gamla, nordliga liv gjorde. Jag undviker att plugga, städa och laga mat så mycket jag bara kan (fast i synnerhet det sistnämnda är lite knepigare här, trots att jag brukade spendera större delen av min vakna tid i en restaurang). Jag har stora planer på att förvandla vår tråkiga gräsmatta till en trädgård, eller ett träsk, eller bara en samling tragiska, döda blommor. Förmodligen bara för att lyckas vinna tillbaka några vuxenpoäng efter att ha flyttat hem till familjen igen. Och nu, nu ska jag lägga mig, innan någon typ med inbillad auktoritet vaknar och förargar sig över att jag inte sover än. Jag ska ju trots allt "orka till skolan, städa mitt rum och laga mat" imorgon. Sorgefria tid med noll förpliktelser, vart tog du vägen?
