formaldehyde

Som jag nog har nämnt tidigare indikerar radiotystnad (jag menar, kom igen, "bloggtystnad" tänker jag bara inte kalla det) att den där dieten jag påbörjade någon gång i tidernas begynnelse åter har lagts på hyllan. Och det är väl inget ovanligt. Men jag har en mängd goda skäl för det. Som att det tar ett tag att fundera ut en ny och revolutionerande viktminsknngsmetod när den förra nya och revolutionerande viktminskningsmetoden visade sig vara verkningslös. Som fallet var med Anorexia Economica.


I december förra året slöt jag och Anna en pakt. För att överleva julen rent ekonomiskt och för att över huvud taget komma i den där nyårsblåsan som införskaffats till överpris beslutade vi oss för att överleva på 20 kronor om dagen resten av månaden. Anorexia Economica såg dagens ljus. Och när jag säger överleva menar jag verkligen överleva. 600 riksdaler var alltså allt vi fick avsätta för föda och nikotin de kommande 30 dagarna. I vanlig ordning skapade jag seriösa tabeller för att dokumentera förloppet, och  vanlig ordning höll projektet i sig i ungefär en vecka. Men dag 8 var jag i alla fall så utled på nudlar att jag snittade på 16 kronor och 16 öre om dagen. Och ur viktminskningssynpunkt? Ptja, låt mig nöja mig med att konstatera att mat som man inte betalar för inte räknas. Jag tror inte att det fanns en middagsbjudning i hela Luleå som vi inte bjöd in oss själva till.


Så kom januari och flytten söderut. Min stackars ämnesomsättning, van som den var vid transfetter och kolhydrater, klarade inte riktigt av omställningen till hälsosam husmanskost. När chocken väl hade lagt sig krävdes drastiska åtgärder. Och tro det eller ej, jag testade till och med att motionera! I nästan en hel vecka! (En hel vecka verkar vara ungefär så långt som min självdisciplin sträcker sig, oavsett vad det gäller. Någon borde ordna en kurs i ämnet.) I ett par månader har jag alltså ägnat mig åt mer eller mindre halvhjärtade dieter, men nu har jag äntligen kommit på det: Det spelar ingen roll vad jag gör, jag lider nämligen av en Ätstörning (tm).


NES heter den. Night Eating Syndrome. Ja, det är helt på riktigt, enligt Wikipedia. Och Wikipedia ljuger aldrig. I korta drag går det ut på att man äter en massa på kvällen istället för att äta på dagen. Man räknar med att 1-2% av befolkningen (vilken befolkning som helst, de har inte specificerat det där) är drabbad. Dessutom är det vanligast bland unga kvinnor. (Hörde ni? UNGA!) Så här skriver de:

People who suffer from night eating syndrome generally:

* Skip breakfast, and go several hours after waking before their first meal. Som att någon skulle ha tid att äta frukost efter två timmars vanemässigt snoozande. Check.
* Consume at least half their calories after dinner. (Many sources would list this as after 9 or 10 pm; dessert is generally not included, if one is eaten. ) Ptja, i den mån jag äter middag... vi säger check här också.
* Have trouble sleeping in general; see insomnia. Insomnia is my middle name, baby. Fetcheck.
* These night eating episodes typically bring guilt rather than hedonistic enjoyment. Ja, alla vet väl att man INTE SKA äta efter 18. Så check igen.

I sann hypokondrisk anda har jag naturligtvis bara inkluderat de symptom som faktiskt stämmer in på mig. Men det är inte poängen. Poängen är att det alltså är fullkomligt onödigt för mig att fortsätta hitta på nya och revolutionerande viktminskningsmetoder så länge jag lider av denna underbara åkomma. Och tur är väl det. För, som jag alltd har hävdat, hade jag gått ner de där sista kilona hade jag ju varit mer eller mindre perfekt. Och det hade varit så jobbigt för alla andra.


För övrigt kan jag inte sluta loopa And One's "Bodypop". Igår fick jag någon slags vision om att börja dela med mig av de låttitlar eller citat som allt som oftast utgör rubrikerna på mina menlösa nattliga betraktelser, men eftersom jag ändå inte är överdrivet förtjust i Android Lust så får det vara ikväll. Screw that, det här är kärlek!