hypochondriasis light
En gång skrev jag högskoleprovet med diabetes. Eller ja, nu har jag bara skrivit högskoleprovet en gång, men ödet ville att jag skulle drabbas av diabetes just den dagen. Nu är ju jag inte sådär överdrivet bekant med diabetes, men i mitt fall yttrade det sig som ojämn blodsockernivå, trötthet och överdrivet urinerande. Såhär i efterhand kan jag kanske inse att det snarare berodde på att jag satt vaken och pluggade ordbok hela natten, och kompenserade för sömnen genom överdrivet socker- och koffeinintag. Men det är nu, det. Just då var jag övertygad om min diabetes äkthet.
Lunginflammation har jag också haft, de senaste tre månaderna faktiskt. Den verkar hålla sig på en hyfsat jämn nivå och har ännu inte utbtutit i feber. Men ont i lungorna har jag var och varannan dag, åtminstone när jag inte har ont i magen. Ulcerös kolit har jag självdiagnosticerat mig med, även om det bara är "trötthet" och "smärta i muskler och leder" som stämmer in bland alla symptom som finns. Sistnämnda skulle visserligen lika bra kunna vara tecken på reumatioid artrit eller sklerodermi nu när jag tänker efter.
Det enda som egentligen någonsin saknas för att jag ska kunna sjukskriva mig på heltid av en mängd olika orsaker är feber. Feber får jag aldrig eftersom jag lider av kronisk hypotermi. Jag menar, med en kroppstemperatur som vanligtvis ligger runt 36,2 är det väl klart att jag har feber när termometern närmar sig 37,3. Fast det är det aldrig någon mer än jag som köper. Följaktigen får jag leva med mina krämpor och bota varje hjärntumör jag drabbas av med panodil zapp.
Läkare uppsöker jag i regel när jag har samlat på mig nog mycket symptom för att det ska vara värt pengarna. Som idag. Med taky-brady-syndrom, dyspné och ventrikulära extraslag begav jag mig till vårdcentralen, förberedd på hjärttransplantation. Ett EKG senare gick jag därifrån, ordinerad lättare motion. Men det är inte det som är det lustiga i sammanhanget. Det lustiga i sammanhanget är, förstår ni, att jag precis hade tänkt återuppta min träning när mitt hjärta började slå kullerbyttor. Och eftersom alla vet att det är livsfarligt att träna med hjärtfel lade jag de planerna på hyllan.
Så, imorgon är det joggingskorna som gäller, jag ska "jobba mig upp till det tempo där det börjar bli svårt att prata för att man måste fokusera på andningen", för att citera medicinmannen. Så om ni inte hör av mig igen är det på grund av felaktig diagnos och hjärtstillestånd. Såvida det inte beror på min kroniska inspirationsbrist, förstås. För DET är en åkomma som inte verkar vilja ge med sig i första taget.
Lunginflammation har jag också haft, de senaste tre månaderna faktiskt. Den verkar hålla sig på en hyfsat jämn nivå och har ännu inte utbtutit i feber. Men ont i lungorna har jag var och varannan dag, åtminstone när jag inte har ont i magen. Ulcerös kolit har jag självdiagnosticerat mig med, även om det bara är "trötthet" och "smärta i muskler och leder" som stämmer in bland alla symptom som finns. Sistnämnda skulle visserligen lika bra kunna vara tecken på reumatioid artrit eller sklerodermi nu när jag tänker efter.
Det enda som egentligen någonsin saknas för att jag ska kunna sjukskriva mig på heltid av en mängd olika orsaker är feber. Feber får jag aldrig eftersom jag lider av kronisk hypotermi. Jag menar, med en kroppstemperatur som vanligtvis ligger runt 36,2 är det väl klart att jag har feber när termometern närmar sig 37,3. Fast det är det aldrig någon mer än jag som köper. Följaktigen får jag leva med mina krämpor och bota varje hjärntumör jag drabbas av med panodil zapp.
Läkare uppsöker jag i regel när jag har samlat på mig nog mycket symptom för att det ska vara värt pengarna. Som idag. Med taky-brady-syndrom, dyspné och ventrikulära extraslag begav jag mig till vårdcentralen, förberedd på hjärttransplantation. Ett EKG senare gick jag därifrån, ordinerad lättare motion. Men det är inte det som är det lustiga i sammanhanget. Det lustiga i sammanhanget är, förstår ni, att jag precis hade tänkt återuppta min träning när mitt hjärta började slå kullerbyttor. Och eftersom alla vet att det är livsfarligt att träna med hjärtfel lade jag de planerna på hyllan.
Så, imorgon är det joggingskorna som gäller, jag ska "jobba mig upp till det tempo där det börjar bli svårt att prata för att man måste fokusera på andningen", för att citera medicinmannen. Så om ni inte hör av mig igen är det på grund av felaktig diagnos och hjärtstillestånd. Såvida det inte beror på min kroniska inspirationsbrist, förstås. För DET är en åkomma som inte verkar vilja ge med sig i första taget.
