caro vero infirma
Hej bloggen!
Idag blir det bantningsblogg. Inte för att det kanske är så ovanligt, det var ju trots allt syftet någon gång i urminnes tider. Men idag tänkte jag dra till med något så ovanligt som SERIÖS bantningsblogg. Och då menar jag inte seriös bantning, utan mer de bakomliggande orsakerna. Kanske. Tror du att du orkar det? Det blir nog tråkigt deluxe. Men det bryr inte jag mig om. Det är ju ändå ingen annan än jag som läser den här skiten.
Då ska vi se... vart börjar vi? Vikt och viktnedgång har alltid varit centralt i mitt liv. Kanske inte alltid så aktivt, men det har absolut alltid funnits med i åtanke. Som i att jag borde banta, jag borde inte äta den där kakan. Och så vidare. Men oftast har jag bara förträngt det, kanske gjort ett halvhjärtat försök, för att sedan skjuta upp det till morgondagen och må dåligt över min brist på självdisciplin istället. När jag förträngde som bäst vägde jag 70. Eller det är inte riktigt sant, jag vägde mer än så, men varje gång jag ställde mig på vågen för att få detta bekräftat tänkte jag bara "Okej, nu väger jag ÖVER 70 igen." Mer specifika siffror än så kunde jag inte registrera, det blev liksom barmhärtigare att avrunda till 70+. Vid den här tiden var jag också så beredd på vilket fetto som skulle möta mig i spegeln att jag helt enkelt vägrade se det - jag närmade mig speglar i de mest smickrande vinklar jag kunde, med indragen magen och huvudet i smalposen, så att jag kunde fortsätta tänka "Äh, men det är ju inte SÅ farligt..."
I våras tog jag äntligen tag i mig själv. Det har visserligen hänt vid enstaka tillfällen förut, men då med så dåliga metoder att jag ganska snabbt gått upp mina kilon igen. Nu gick jag och My tillsammans in för en seriös pulverdiet i tävlingsformat, och innan sommaren hade jag minskat från 66,3 till 55,3. Medveten om att jag skulle gå upp ett par kilo av omställningen började jag äta hyfsat normalt igen, och har sedan dess hållt mig omkring 57-strecket. 57 är en normal dag. 56 är en smaldag. 58, däremot, är fettopanik. Förra veckan var tentavecka, då släppte jag alla hämningar med ursäkten att jag behövde energin, och gick upp till 60,6. Eller, med mina mått mätt, megafetpanik. För på något lustigt sätt känner jag mig fetare nu än när jag vägde 70+. Och det handlar naturligtvis om att jag då aktivt förnekade vad jag såg, medan jag nu väntar mig en smalare version av mig själv eftersom jag faktiskt HAR gått ner i vikt. Tyvärr verkar dock bilden i huvudet aldrig riktigt stämma överens med det spegeln visar. Och jag undrar stillsamt hur mycket jag ska behöva gå ner för att dessa två bilder ska vara kompatibla.
Problemet för mig, och säkert för många andra i min situation, är förmågan att finna balans. Jag undrar ofta hur vanliga människor lyckas äta normalt utan att gå upp i vikt. I min värld finns det inte. Fast när jag är ärlig mot mig själv inser jag att det snarare är begreppet "sund kosthållning" som saknas. För det hade säkert gått om jag hade försökt. Men som med mycket annat är jag "allt eller inget" när det gäller mat. Antingen bantar jag, eller så äter jag allt. Det beror dels på att jag älskar mat, men framför allt på att jag - och det här kommer att låta skitkonstigt för alla som inte upplever det - känner en sådan otrolig tillfredsställelse av att äta. Jag försökte förklara det här för My häromdagen. Hur en smörgås kan kännas själsligt berikande och hur bröd borde vara meningen med livet. Jag är inte helt säker på att hon förstod, hon skrattade mest. Men mat är mitt knark. Det finns säkert jättefina förklaringar som har att göra med dopamin och receptorer, jag orkar inte sätta mig in i det. Jag VET att det fungerar så. Men bara för stunden, eftersom mat generellt är så sammankopplat med borden och inten och allt vad det heter. Det har hunnit till en punkt där jag får dåligt samvete av att vara mätt. Men jag hatar att vara hungrig, någonting man ofta är på Naturdiet-kurer. Men för att lyckas med viktminskning måste man lära sig att bli vän med hungern. Psykiskt mår jag bäst när jag lyckas hålla mig till mina pulver-shakes. Jag brukar dock drömma om min ålders höst, när jag kan ge upp alla ytliga fixeringar och bara njuta av livet. Då ska jag bli tjock. Fast det vore typiskt mig att dö innan dess.
Och ja, jag vet att det jag EGENTLIGEN borde jobba med är min självbild. Men det finns framför allt två anledningar till att detta inte är aktuellt just nu. För det första känns det som att ge upp. Och jag vill inte ge upp. Jag vill nå mitt förbannade mål någon gång. En av anledningarna till att jag stannade på 57 var nog att jag tänkte att "okej, det får väl duga för stunden." Så ska man naturligtvis aldrig tänka. För det andra är det ju oändligt mycket lättare att angripa det fysiska än det psykiska. Trots att jag vet att jag har en drös specifika orsaker som har bidragit till mitt obsessande. Men det lämnar vi därhän till en annan sömnlös natt. Tills dess är min ambition att bli vän med hungern och tämja min spegelbild, och kanske, kanske piska köttet till underkastelse.
Då ska vi se... vart börjar vi? Vikt och viktnedgång har alltid varit centralt i mitt liv. Kanske inte alltid så aktivt, men det har absolut alltid funnits med i åtanke. Som i att jag borde banta, jag borde inte äta den där kakan. Och så vidare. Men oftast har jag bara förträngt det, kanske gjort ett halvhjärtat försök, för att sedan skjuta upp det till morgondagen och må dåligt över min brist på självdisciplin istället. När jag förträngde som bäst vägde jag 70. Eller det är inte riktigt sant, jag vägde mer än så, men varje gång jag ställde mig på vågen för att få detta bekräftat tänkte jag bara "Okej, nu väger jag ÖVER 70 igen." Mer specifika siffror än så kunde jag inte registrera, det blev liksom barmhärtigare att avrunda till 70+. Vid den här tiden var jag också så beredd på vilket fetto som skulle möta mig i spegeln att jag helt enkelt vägrade se det - jag närmade mig speglar i de mest smickrande vinklar jag kunde, med indragen magen och huvudet i smalposen, så att jag kunde fortsätta tänka "Äh, men det är ju inte SÅ farligt..."
I våras tog jag äntligen tag i mig själv. Det har visserligen hänt vid enstaka tillfällen förut, men då med så dåliga metoder att jag ganska snabbt gått upp mina kilon igen. Nu gick jag och My tillsammans in för en seriös pulverdiet i tävlingsformat, och innan sommaren hade jag minskat från 66,3 till 55,3. Medveten om att jag skulle gå upp ett par kilo av omställningen började jag äta hyfsat normalt igen, och har sedan dess hållt mig omkring 57-strecket. 57 är en normal dag. 56 är en smaldag. 58, däremot, är fettopanik. Förra veckan var tentavecka, då släppte jag alla hämningar med ursäkten att jag behövde energin, och gick upp till 60,6. Eller, med mina mått mätt, megafetpanik. För på något lustigt sätt känner jag mig fetare nu än när jag vägde 70+. Och det handlar naturligtvis om att jag då aktivt förnekade vad jag såg, medan jag nu väntar mig en smalare version av mig själv eftersom jag faktiskt HAR gått ner i vikt. Tyvärr verkar dock bilden i huvudet aldrig riktigt stämma överens med det spegeln visar. Och jag undrar stillsamt hur mycket jag ska behöva gå ner för att dessa två bilder ska vara kompatibla.
Problemet för mig, och säkert för många andra i min situation, är förmågan att finna balans. Jag undrar ofta hur vanliga människor lyckas äta normalt utan att gå upp i vikt. I min värld finns det inte. Fast när jag är ärlig mot mig själv inser jag att det snarare är begreppet "sund kosthållning" som saknas. För det hade säkert gått om jag hade försökt. Men som med mycket annat är jag "allt eller inget" när det gäller mat. Antingen bantar jag, eller så äter jag allt. Det beror dels på att jag älskar mat, men framför allt på att jag - och det här kommer att låta skitkonstigt för alla som inte upplever det - känner en sådan otrolig tillfredsställelse av att äta. Jag försökte förklara det här för My häromdagen. Hur en smörgås kan kännas själsligt berikande och hur bröd borde vara meningen med livet. Jag är inte helt säker på att hon förstod, hon skrattade mest. Men mat är mitt knark. Det finns säkert jättefina förklaringar som har att göra med dopamin och receptorer, jag orkar inte sätta mig in i det. Jag VET att det fungerar så. Men bara för stunden, eftersom mat generellt är så sammankopplat med borden och inten och allt vad det heter. Det har hunnit till en punkt där jag får dåligt samvete av att vara mätt. Men jag hatar att vara hungrig, någonting man ofta är på Naturdiet-kurer. Men för att lyckas med viktminskning måste man lära sig att bli vän med hungern. Psykiskt mår jag bäst när jag lyckas hålla mig till mina pulver-shakes. Jag brukar dock drömma om min ålders höst, när jag kan ge upp alla ytliga fixeringar och bara njuta av livet. Då ska jag bli tjock. Fast det vore typiskt mig att dö innan dess.
Och ja, jag vet att det jag EGENTLIGEN borde jobba med är min självbild. Men det finns framför allt två anledningar till att detta inte är aktuellt just nu. För det första känns det som att ge upp. Och jag vill inte ge upp. Jag vill nå mitt förbannade mål någon gång. En av anledningarna till att jag stannade på 57 var nog att jag tänkte att "okej, det får väl duga för stunden." Så ska man naturligtvis aldrig tänka. För det andra är det ju oändligt mycket lättare att angripa det fysiska än det psykiska. Trots att jag vet att jag har en drös specifika orsaker som har bidragit till mitt obsessande. Men det lämnar vi därhän till en annan sömnlös natt. Tills dess är min ambition att bli vän med hungern och tämja min spegelbild, och kanske, kanske piska köttet till underkastelse.
another void
Som jag nog har nämnt tidigare indikerar radiotystnad (jag menar, kom igen, "bloggtystnad" tänker jag bara inte kalla det) att den där dieten jag påbörjade någon gång i tidernas begynnelse åter har lagts på hyllan. Och det är väl inget ovanligt. Men jag har en mängd goda skäl för det. Som att det tar ett tag att fundera ut en ny och revolutionerande viktminsknngsmetod när den förra nya och revolutionerande viktminskningsmetoden visade sig vara verkningslös. Som fallet var med Anorexia Economica.
I december förra året slöt jag och Anna en pakt. För att överleva julen rent ekonomiskt och för att över huvud taget komma i den där nyårsblåsan som införskaffats till överpris beslutade vi oss för att överleva på 20 kronor om dagen resten av månaden. Anorexia Economica såg dagens ljus. Och när jag säger överleva menar jag verkligen överleva. 600 riksdaler var alltså allt vi fick avsätta för föda och nikotin de kommande 30 dagarna. I vanlig ordning skapade jag seriösa tabeller för att dokumentera förloppet, och vanlig ordning höll projektet i sig i ungefär en vecka. Men dag 8 var jag i alla fall så utled på nudlar att jag snittade på 16 kronor och 16 öre om dagen. Och ur viktminskningssynpunkt? Ptja, låt mig nöja mig med att konstatera att mat som man inte betalar för inte räknas. Jag tror inte att det fanns en middagsbjudning i hela Luleå som vi inte bjöd in oss själva till.
Så kom januari och flytten söderut. Min stackars ämnesomsättning, van som den var vid transfetter och kolhydrater, klarade inte riktigt av omställningen till hälsosam husmanskost. När chocken väl hade lagt sig krävdes drastiska åtgärder. Och tro det eller ej, jag testade till och med att motionera! I nästan en hel vecka! (En hel vecka verkar vara ungefär så långt som min självdisciplin sträcker sig, oavsett vad det gäller. Någon borde ordna en kurs i ämnet.) I ett par månader har jag alltså ägnat mig åt mer eller mindre halvhjärtade dieter, men nu har jag äntligen kommit på det: Det spelar ingen roll vad jag gör, jag lider nämligen av en Ätstörning (tm).
NES heter den. Night Eating Syndrome. Ja, det är helt på riktigt, enligt Wikipedia. Och Wikipedia ljuger aldrig. I korta drag går det ut på att man äter en massa på kvällen istället för att äta på dagen. Man räknar med att 1-2% av befolkningen (vilken befolkning som helst, de har inte specificerat det där) är drabbad. Dessutom är det vanligast bland unga kvinnor. (Hörde ni? UNGA!) Så här skriver de:
People who suffer from night eating syndrome generally:
* Skip breakfast, and go several hours after waking before their first meal. Som att någon skulle ha tid att äta frukost efter två timmars vanemässigt snoozande. Check.
* Consume at least half their calories after dinner. (Many sources would list this as after 9 or 10 pm; dessert is generally not included, if one is eaten. ) Ptja, i den mån jag äter middag... vi säger check här också.
* Have trouble sleeping in general; see insomnia. Insomnia is my middle name, baby. Fetcheck.
* These night eating episodes typically bring guilt rather than hedonistic enjoyment. Ja, alla vet väl att man INTE SKA äta efter 18. Så check igen.
I sann hypokondrisk anda har jag naturligtvis bara inkluderat de symptom som faktiskt stämmer in på mig. Men det är inte poängen. Poängen är att det alltså är fullkomligt onödigt för mig att fortsätta hitta på nya och revolutionerande viktminskningsmetoder så länge jag lider av denna underbara åkomma. Och tur är väl det. För, som jag alltd har hävdat, hade jag gått ner de där sista kilona hade jag ju varit mer eller mindre perfekt. Och det hade varit så jobbigt för alla andra.
För övrigt kan jag inte sluta loopa And One's "Bodypop". Igår fick jag någon slags vision om att börja dela med mig av de låttitlar eller citat som allt som oftast utgör rubrikerna på mina menlösa nattliga betraktelser, men eftersom jag ändå inte är överdrivet förtjust i Android Lust så får det vara ikväll. Screw that, det här är kärlek!
I december förra året slöt jag och Anna en pakt. För att överleva julen rent ekonomiskt och för att över huvud taget komma i den där nyårsblåsan som införskaffats till överpris beslutade vi oss för att överleva på 20 kronor om dagen resten av månaden. Anorexia Economica såg dagens ljus. Och när jag säger överleva menar jag verkligen överleva. 600 riksdaler var alltså allt vi fick avsätta för föda och nikotin de kommande 30 dagarna. I vanlig ordning skapade jag seriösa tabeller för att dokumentera förloppet, och vanlig ordning höll projektet i sig i ungefär en vecka. Men dag 8 var jag i alla fall så utled på nudlar att jag snittade på 16 kronor och 16 öre om dagen. Och ur viktminskningssynpunkt? Ptja, låt mig nöja mig med att konstatera att mat som man inte betalar för inte räknas. Jag tror inte att det fanns en middagsbjudning i hela Luleå som vi inte bjöd in oss själva till.
Så kom januari och flytten söderut. Min stackars ämnesomsättning, van som den var vid transfetter och kolhydrater, klarade inte riktigt av omställningen till hälsosam husmanskost. När chocken väl hade lagt sig krävdes drastiska åtgärder. Och tro det eller ej, jag testade till och med att motionera! I nästan en hel vecka! (En hel vecka verkar vara ungefär så långt som min självdisciplin sträcker sig, oavsett vad det gäller. Någon borde ordna en kurs i ämnet.) I ett par månader har jag alltså ägnat mig åt mer eller mindre halvhjärtade dieter, men nu har jag äntligen kommit på det: Det spelar ingen roll vad jag gör, jag lider nämligen av en Ätstörning (tm).
NES heter den. Night Eating Syndrome. Ja, det är helt på riktigt, enligt Wikipedia. Och Wikipedia ljuger aldrig. I korta drag går det ut på att man äter en massa på kvällen istället för att äta på dagen. Man räknar med att 1-2% av befolkningen (vilken befolkning som helst, de har inte specificerat det där) är drabbad. Dessutom är det vanligast bland unga kvinnor. (Hörde ni? UNGA!) Så här skriver de:
People who suffer from night eating syndrome generally:
* Skip breakfast, and go several hours after waking before their first meal. Som att någon skulle ha tid att äta frukost efter två timmars vanemässigt snoozande. Check.
* Consume at least half their calories after dinner. (Many sources would list this as after 9 or 10 pm; dessert is generally not included, if one is eaten. ) Ptja, i den mån jag äter middag... vi säger check här också.
* Have trouble sleeping in general; see insomnia. Insomnia is my middle name, baby. Fetcheck.
* These night eating episodes typically bring guilt rather than hedonistic enjoyment. Ja, alla vet väl att man INTE SKA äta efter 18. Så check igen.
I sann hypokondrisk anda har jag naturligtvis bara inkluderat de symptom som faktiskt stämmer in på mig. Men det är inte poängen. Poängen är att det alltså är fullkomligt onödigt för mig att fortsätta hitta på nya och revolutionerande viktminskningsmetoder så länge jag lider av denna underbara åkomma. Och tur är väl det. För, som jag alltd har hävdat, hade jag gått ner de där sista kilona hade jag ju varit mer eller mindre perfekt. Och det hade varit så jobbigt för alla andra.
För övrigt kan jag inte sluta loopa And One's "Bodypop". Igår fick jag någon slags vision om att börja dela med mig av de låttitlar eller citat som allt som oftast utgör rubrikerna på mina menlösa nattliga betraktelser, men eftersom jag ändå inte är överdrivet förtjust i Android Lust så får det vara ikväll. Screw that, det här är kärlek!
confessions
Okej, jag ska snart bekänna, men först behöver bedrövelser beklagas och begråtas en smula. Det är det där med ålder igen, ni vet. Åren som går och det faktum att de tar ut sin rätt. Jag minns när man var ung och obekymrat kunde partaja en tre, fyra gånger i veckan och ändå vara lika pigg och glad och sprudlande vital. Men den tiden är sedan länge förbi, och kommer aldrig åter. Nu ligger jag här, hålögd och utmattad, efter onsdagens och fredagens mer eller mindre oplanerade små sociala tillställningar. Tunnelseende is my middle name, baby! Så det är återigen bara att inse, jag börjar bli GAMMAL! Det hade varit så mycket enklare om jag var man, då hade jag bara kunnat skaffa mig en ung, bystig blondin och en häftig bil för att bevisa motsatsen. Men vad ska vi kvinnor göra? Lyfta brösten och fettsuga rumpan? Tror inte att jag lurar någon för det. Det är lika bra att jag börjar spara till min lilla stuga i skogen där jag ska bo med mina tvåhundra katter och skrämma små barn men mina löständer och dåliga ordvitsar.
Men hur som helst. Bekännelser. Jag har ställt mig på den fruktade Vågen. Jag tänker inte publicera några siffror, det är jag alldeles för skamsen för. Det räcker med att konstatera att i morgon börjar mitt nya sunda liv. Igen. Men den här gången, den här gången, är det for real. Om jag vill ha minsta chans att fitta till mig till Beach 2012 så finns det inga ursäkter nu. Ska leva på vatten och sallad och definitivt avbeställa fredagsfikat. Lära mig dricka kaffe utan mjölk och äta mat utan kalorier. Nöden har ingen lag. Man måste bara älska morgondagen och alla dess oanade möjligheter. Allt löser sig imorgon, alltid.
Sist men inte minst kan jag meddela att sommaren äntligen hittat till våra nordliga breddgrader. Och detta utan att vintern hunnit dra sig tillbaka helt och hållet. Skuttade glatt omkring barfota i solen häromdagen, lite som i en romantisk komedi minus romantiken och slow motion-sekvensen, men plus såpbubblorna, när jag plötsligt landade i en snöhög. Kontraster när de är som bäst. Kontraster när de är som mindre bäst kan skönjas på min vänsterarm i form av den traditionsenliga bonnabrännan. Vad vore väl sommaren utan den för oss pigmentbefriade?
Men, dags för skönhetssömn. Morgondagen väntar, och badsäsongen 2012 med den. Peace!
Men hur som helst. Bekännelser. Jag har ställt mig på den fruktade Vågen. Jag tänker inte publicera några siffror, det är jag alldeles för skamsen för. Det räcker med att konstatera att i morgon börjar mitt nya sunda liv. Igen. Men den här gången, den här gången, är det for real. Om jag vill ha minsta chans att fitta till mig till Beach 2012 så finns det inga ursäkter nu. Ska leva på vatten och sallad och definitivt avbeställa fredagsfikat. Lära mig dricka kaffe utan mjölk och äta mat utan kalorier. Nöden har ingen lag. Man måste bara älska morgondagen och alla dess oanade möjligheter. Allt löser sig imorgon, alltid.
Sist men inte minst kan jag meddela att sommaren äntligen hittat till våra nordliga breddgrader. Och detta utan att vintern hunnit dra sig tillbaka helt och hållet. Skuttade glatt omkring barfota i solen häromdagen, lite som i en romantisk komedi minus romantiken och slow motion-sekvensen, men plus såpbubblorna, när jag plötsligt landade i en snöhög. Kontraster när de är som bäst. Kontraster när de är som mindre bäst kan skönjas på min vänsterarm i form av den traditionsenliga bonnabrännan. Vad vore väl sommaren utan den för oss pigmentbefriade?
Men, dags för skönhetssömn. Morgondagen väntar, och badsäsongen 2012 med den. Peace!
MGB-metoden
Hej igen, gott folk! Efter ett länge uppehåll (ja, jag är lat) kommer här de senaste veckornas rapporter. (Eftersom jag envisades med att verka bildad genom att använda mig av romerska siffror första gången så är jag ju så illa tvungen att fortsätta med det nu...)
XIV
Maria: 59,6 kg
Kristina: 68,2 kg
Frida: 68,2 kg
XXI
Maria: 59,9 kg
Kristina: 68,2 kg
Frida: Ingen aning
XXVIII
Maria: 60,1
Kristina: Hmm... 69,0 kanske? Jag minns inte så noga, står nog i nån logg nånstans...
Frida: Ingen aning igen.
Med resultaten i hand ser det ut som att jag långsamt klättrar i helt fel riktning, men det är inte sant! Faktum är att jag vägt allt mellan 59,3 och 62,6 under de gågna veckorna, så här snackar vi ordentlig jojobantning. Jag har sedermera övergivit Atkins för att köra vanlig low carb kombinerat med en helt ny, fantastiskt reolutionerande och innovativ diet, nämligen MGB-dieten!
MGB står alltså, för er som inte är bekanta med uttrycket (är det ens ett uttryck förresten?) för Mondo, Gore & Bizarre. Snabb wikipedieing ger: "MG MGB är en sportbil, tillverkad av den brittiska biltillverkaren MG mellan 1962 och 1980." Helt fel, de vet ju inte vad de snackar om. Vi gör ett nytt försök.
Mondo är en typ av dokumentärfilm som oftast handlar om folk som omkommer i olyckor, mord och liknande fall. En mondofilm brukar oftast innehålla riktiga filmklipp eller bilder på när folk dör eller är döda.
Gore är subgenre inom skräckfilmsgenren och/eller subgenre till splatter. Skillnaden mellan splatter och gore är att splatterfilmer är komiska och innehåller mer självdistans. Gorefilmer däremot har en mer seriös framtoning.
Bizarre, ja vafan, det hör ni väl på ordet att det inte är trevligt.
Jag har alltså spenderat ett par kvällar på das Internet ivrigt sökandes efter allehanda mindre tilltalande filmklipp vilka jag beskådat med blandad förtjusning och äckelfascination. Ni vet hur det är, det är blodigt, vanställt, otäckt och ändå ack så fängslande. Man kan inte sluta titta. Jag är inte en äckelmagad person, jag klarar det mesta, jag till och med älskade dissektionerna på gymnasiet. Men jag fann ett par klipp som fullkomligt förstörde min aptit för ett par dagar framöver. Ännu har jag inte dokumenterat de viktminskande effekterna av denna metod, men det torde vara oundvikligt att tappa ett par kilo om man är konsekvent i sitt tillämpande. Följaktigen: Så fort du känner dig lite hungrig eller småsugen kan jag rekommendera en av nedstående länkar.
Men, innan du scrollar för långt vill jag utfärda en liten varning. Eller en stor varning. Det här är inget för den känslige.
Lyssnade du på vad jag sa nu? Är du lättupprörd, eller under 18, eller kristen, eller buddhist, eller humanist, eller pacifist, eller tillhör du nån annan lite småblödig ism, så avråder jag dig å det bestämdaste från att klicka på dessa länkar. Jag tar inget som helst ansvar för ditt psykiska välbefinnande om du ignorerar mina varningar.
Är ni beredda? Då börjar vi.
I det här klippet blir en soldat dekapiterad. Något liknande finner vi i detta klipp. Ryska nynazister med en kniv som inte slipats på länge. Blod och en smula smärta, så långt står jag ut. Gör ni?
Sugen på bacon kanske? En fet burgare på donken, eller varför inte grillfest med polarna? Kasta en blick på denna mysiga lilla barbecue, så lär du få annat än mat i tankarna. Det fick jag.
Och till sist - klippet som tog andan ur mig liksom huvudrollsinnehavaren. Det är inte mycket blod, inte mycket äckel alls, men ljuden den stackars killen utstöter, alltså. Det var det som slutligen tog udden av min aptit. Till skillnad från ovanstående (ja, utom grisen då) så överlevde han. Om du absolut måste hoppa, välj då en höjd som garanetrar dig en snabb och smärtfri död om du nu skulle misslyckas med att packa din fallskärm rätt! (Jodå, länken funkar, den tar bara ett tag att ladda.)
Riktlinjer för MGB-metoden-användare:
Tillämpa metoden 20 minuer innan måltid, eller efter behov.
Lämpliga sidor att besöka är till exempel:
www.forcedexistence.com
www.liveleak.com
och såklart gamla hederliga rotten.com
Lycka till, och låt mig veta om just DU gör några framsteg!
XIV
Maria: 59,6 kg
Kristina: 68,2 kg
Frida: 68,2 kg
XXI
Maria: 59,9 kg
Kristina: 68,2 kg
Frida: Ingen aning
XXVIII
Maria: 60,1
Kristina: Hmm... 69,0 kanske? Jag minns inte så noga, står nog i nån logg nånstans...
Frida: Ingen aning igen.
Med resultaten i hand ser det ut som att jag långsamt klättrar i helt fel riktning, men det är inte sant! Faktum är att jag vägt allt mellan 59,3 och 62,6 under de gågna veckorna, så här snackar vi ordentlig jojobantning. Jag har sedermera övergivit Atkins för att köra vanlig low carb kombinerat med en helt ny, fantastiskt reolutionerande och innovativ diet, nämligen MGB-dieten!
MGB står alltså, för er som inte är bekanta med uttrycket (är det ens ett uttryck förresten?) för Mondo, Gore & Bizarre. Snabb wikipedieing ger: "MG MGB är en sportbil, tillverkad av den brittiska biltillverkaren MG mellan 1962 och 1980." Helt fel, de vet ju inte vad de snackar om. Vi gör ett nytt försök.
Mondo är en typ av dokumentärfilm som oftast handlar om folk som omkommer i olyckor, mord och liknande fall. En mondofilm brukar oftast innehålla riktiga filmklipp eller bilder på när folk dör eller är döda.
Gore är subgenre inom skräckfilmsgenren och/eller subgenre till splatter. Skillnaden mellan splatter och gore är att splatterfilmer är komiska och innehåller mer självdistans. Gorefilmer däremot har en mer seriös framtoning.
Bizarre, ja vafan, det hör ni väl på ordet att det inte är trevligt.
Jag har alltså spenderat ett par kvällar på das Internet ivrigt sökandes efter allehanda mindre tilltalande filmklipp vilka jag beskådat med blandad förtjusning och äckelfascination. Ni vet hur det är, det är blodigt, vanställt, otäckt och ändå ack så fängslande. Man kan inte sluta titta. Jag är inte en äckelmagad person, jag klarar det mesta, jag till och med älskade dissektionerna på gymnasiet. Men jag fann ett par klipp som fullkomligt förstörde min aptit för ett par dagar framöver. Ännu har jag inte dokumenterat de viktminskande effekterna av denna metod, men det torde vara oundvikligt att tappa ett par kilo om man är konsekvent i sitt tillämpande. Följaktigen: Så fort du känner dig lite hungrig eller småsugen kan jag rekommendera en av nedstående länkar.
Men, innan du scrollar för långt vill jag utfärda en liten varning. Eller en stor varning. Det här är inget för den känslige.
Lyssnade du på vad jag sa nu? Är du lättupprörd, eller under 18, eller kristen, eller buddhist, eller humanist, eller pacifist, eller tillhör du nån annan lite småblödig ism, så avråder jag dig å det bestämdaste från att klicka på dessa länkar. Jag tar inget som helst ansvar för ditt psykiska välbefinnande om du ignorerar mina varningar.
Är ni beredda? Då börjar vi.
I det här klippet blir en soldat dekapiterad. Något liknande finner vi i detta klipp. Ryska nynazister med en kniv som inte slipats på länge. Blod och en smula smärta, så långt står jag ut. Gör ni?
Sugen på bacon kanske? En fet burgare på donken, eller varför inte grillfest med polarna? Kasta en blick på denna mysiga lilla barbecue, så lär du få annat än mat i tankarna. Det fick jag.
Och till sist - klippet som tog andan ur mig liksom huvudrollsinnehavaren. Det är inte mycket blod, inte mycket äckel alls, men ljuden den stackars killen utstöter, alltså. Det var det som slutligen tog udden av min aptit. Till skillnad från ovanstående (ja, utom grisen då) så överlevde han. Om du absolut måste hoppa, välj då en höjd som garanetrar dig en snabb och smärtfri död om du nu skulle misslyckas med att packa din fallskärm rätt! (Jodå, länken funkar, den tar bara ett tag att ladda.)
Riktlinjer för MGB-metoden-användare:
Tillämpa metoden 20 minuer innan måltid, eller efter behov.
Lämpliga sidor att besöka är till exempel:
www.forcedexistence.com
www.liveleak.com
och såklart gamla hederliga rotten.com
Lycka till, och låt mig veta om just DU gör några framsteg!
VII
Sju dagar av ihärdigt dieterande har nu förflutit, och här är veckorapporten:
Kristina: 67,9 kg (-1,5 kg)
Maria: 59,9 kg (-2,0 kg)
Frida: 69 (+/-0 kg)
Vi (well, jag och Kristina, i alla fall) har nu beslutat oss för att invägning bara kommer ske på måndagar; man blir så nedslagen av att börja varje morgon med att ställa sig på vågen och upptäcka att man inte alls har gått ner så mycket som man önskar, borde och vill. Så, måndagar är det som gäller framöver, så nu vet ni vilka dagar ni ska undvika att läsa om ni vill slippa bantningstjafset. (Fast det är ju en bantningsblogg, så vad gör ni annars här?)
Ibland när jag får tråkig roar jag mig med att surfa runt på pro ana-sidor, i jakt på tips och idéer. Mycket som står där är naturligtvis bara meningslöst mumbo jumbo för alla oss som inte är anorektiker (som att man ska bära flera lager kläder för att hålla värmen och för att folk inte ska märka hur tunn man har blivit, att man inte ska använda ipecac för att spy, att laxermedel inte hjälper en att gå ner i vikt, och att man kan städa nåt äckligt, typ golvbrunnar, när man är hungrig, för att tappa aptiten osv). Men ibland hittar man faktiskt ett och annat värdefullt tips också. Som att man ska äta mycket grönsaker som förbränner mer kalorier än vad de innehåller. Det testade jag sist jag bantade ordentligt, i oktober; jag överdoserade praktiskt taget morötter, sallad, lök och broccoli. Och gick ner åtta kilo. Nu senast snubblade jag över det här:
"Put down your fork and sip water between each bite of food."
Så fruktansvärt enkelt att jag bara var tvungen att testa. För jag har alltid varit en sådan som ätit upp på fem minuter, som inte brytt mig om att känna efter om jag möjligtvis blivit mätt tidigare än så. Slarvar gärna med att dricka till maten, och, vafan, är det gott så kan man väl ta en portion till även om man inte riktigt är hungrig? Så jag testade - stekte upp min sista kycklingburgare och serverade mig själv denna med lite överbliven quinoa. Lade ner besticken, tuggade noga och varvade varje tugga med två-tre klunkar vatten. Efter en kvart var halva portionen uppäten och jag började känna mig mätt. "Fast det är ju synd att slänga mat.." tänkte jag, slopade vattendrickandet, och kastade i mig resten på tio sekunder. Men summan av kardemumman är att det verkligen funkar (vilket ju inte är så förvånande alls, egentligen.) Jag kommer definitivt använda mig av den metoden fler gånger. Om man ska lyckas kontrollera sin vikt genom sitt födointag räcker det inte med att äta nyttigt - man måste även reflektera över hur man äter, och varför. Ofta handlar det om ren rutin eller nån slags oral fixering snarare än egentlig hunger.
Det jag gillar med min nuvarande diet, FOAD-metoden, är att den helt och hållet saknar riktlinjer. Jag är alltså fri att prova precis vad jag vill, och fri att skita i vadhelst folk kan tänkas tycka om det. Efter Erikas inspirerande kommentar till ett tidigare inlägg blev jag lite sugen på att testa en low carb-metod. Nog för att GI, som jag oftast kör, också är väldigt low carb är det ändå rätt mesigt. Typ "byt ut pastan mot fullkornspasta", "ät nötter istället för chips" osv. Jag är sugen på att ta det ett steg längre. Erika länkade till denna sida som var mycket inspirerande. Så mitt kylskåp är nu laddat med bacon, ägg, mjölk och ett par ostar. Alla spannmålsprodukter är härmed bannlysta. Om det funkar lovar jag att rapportera, i alla fall om jag hinner innan jag dör av åderförkalkning och hjärtsvikt. Men, återigen är det som Kent sjöng, "lid för konsten eller brinn". (I samma låt sjöng de även "Ät fett och socker tills du spyr, eller blir en fyra-tonsmartyr", passande nog. Måste vara min ihållande sjukdom som gör att jag fortfarande lyssnar på Kent...)
Men, på tal om regler och riktlinjer... alla som någonsin har bantat vet att de enda regler som egentligen gäller är dessa Tio Guds Bantningsbud. Med dessa heliga ord att begrunda lämnar jag er för idag. Jag återkommer säkert, inom kort, om inte kolesterolet eller denna förbanade bihåleinflammationsinfluensaförkylningscancer tar kål på mig först. Tschüss.
Ibland när jag får tråkig roar jag mig med att surfa runt på pro ana-sidor, i jakt på tips och idéer. Mycket som står där är naturligtvis bara meningslöst mumbo jumbo för alla oss som inte är anorektiker (som att man ska bära flera lager kläder för att hålla värmen och för att folk inte ska märka hur tunn man har blivit, att man inte ska använda ipecac för att spy, att laxermedel inte hjälper en att gå ner i vikt, och att man kan städa nåt äckligt, typ golvbrunnar, när man är hungrig, för att tappa aptiten osv). Men ibland hittar man faktiskt ett och annat värdefullt tips också. Som att man ska äta mycket grönsaker som förbränner mer kalorier än vad de innehåller. Det testade jag sist jag bantade ordentligt, i oktober; jag överdoserade praktiskt taget morötter, sallad, lök och broccoli. Och gick ner åtta kilo. Nu senast snubblade jag över det här:
"Put down your fork and sip water between each bite of food."
Så fruktansvärt enkelt att jag bara var tvungen att testa. För jag har alltid varit en sådan som ätit upp på fem minuter, som inte brytt mig om att känna efter om jag möjligtvis blivit mätt tidigare än så. Slarvar gärna med att dricka till maten, och, vafan, är det gott så kan man väl ta en portion till även om man inte riktigt är hungrig? Så jag testade - stekte upp min sista kycklingburgare och serverade mig själv denna med lite överbliven quinoa. Lade ner besticken, tuggade noga och varvade varje tugga med två-tre klunkar vatten. Efter en kvart var halva portionen uppäten och jag började känna mig mätt. "Fast det är ju synd att slänga mat.." tänkte jag, slopade vattendrickandet, och kastade i mig resten på tio sekunder. Men summan av kardemumman är att det verkligen funkar (vilket ju inte är så förvånande alls, egentligen.) Jag kommer definitivt använda mig av den metoden fler gånger. Om man ska lyckas kontrollera sin vikt genom sitt födointag räcker det inte med att äta nyttigt - man måste även reflektera över hur man äter, och varför. Ofta handlar det om ren rutin eller nån slags oral fixering snarare än egentlig hunger.
Det jag gillar med min nuvarande diet, FOAD-metoden, är att den helt och hållet saknar riktlinjer. Jag är alltså fri att prova precis vad jag vill, och fri att skita i vadhelst folk kan tänkas tycka om det. Efter Erikas inspirerande kommentar till ett tidigare inlägg blev jag lite sugen på att testa en low carb-metod. Nog för att GI, som jag oftast kör, också är väldigt low carb är det ändå rätt mesigt. Typ "byt ut pastan mot fullkornspasta", "ät nötter istället för chips" osv. Jag är sugen på att ta det ett steg längre. Erika länkade till denna sida som var mycket inspirerande. Så mitt kylskåp är nu laddat med bacon, ägg, mjölk och ett par ostar. Alla spannmålsprodukter är härmed bannlysta. Om det funkar lovar jag att rapportera, i alla fall om jag hinner innan jag dör av åderförkalkning och hjärtsvikt. Men, återigen är det som Kent sjöng, "lid för konsten eller brinn". (I samma låt sjöng de även "Ät fett och socker tills du spyr, eller blir en fyra-tonsmartyr", passande nog. Måste vara min ihållande sjukdom som gör att jag fortfarande lyssnar på Kent...)
Men, på tal om regler och riktlinjer... alla som någonsin har bantat vet att de enda regler som egentligen gäller är dessa Tio Guds Bantningsbud. Med dessa heliga ord att begrunda lämnar jag er för idag. Jag återkommer säkert, inom kort, om inte kolesterolet eller denna förbanade bihåleinflammationsinfluensaförkylningscancer tar kål på mig först. Tschüss.
berg & dalvana
(Det är som jag alltid har hävdat - det finns en sång för varje tillfälle!)
Jag är allmänt seg på det här med att blogga, det visste vi redan. Men här kommer i alla fall en redovisning av våra startvärden:
Frida (28/1): 172 cm, 69 kg, BMI: 23,3
Kristina (29/1): 163 cm, 69,4 kg, BMI: 26 (Men alltså, jag lovar att Kristina mest består av muskler och sånt...)
Maria (29/1): 165 cm, 61,9 kg, BMI: 22,4
Och målen är alltså som följer (och för enkelhets skull säger vi att vi ska vara klara 1:a maj)
Frida: 64 kg (-5 kg), BMI: 21,6
Kristina: 64,4 kg (-5 kg), BMI: 24,1
Maria: 51,9, eller 49,6 om vi ska vara riktigt petiga, (-12,3 kg, jomen tjena), BMI: 18.
(Om jag skulle nå BMI 18 skulle jag klassas som underviktig, hur coolt är inte det?!)
Sen dess har det gått upp och ner, i alla fall för mig. 60,4 igår morse, 62,6 igår kväll och 60,6 idag. Kan ha något att göra med de sju koppar te och tre liter vatten jag hällde i mig... nåja. Kristina meddelar stolt att hon vägde ett kilo mindre idag efter träningen än vad hon gjorde igår efter träningen. Sehr gut. Frida kräver jag på rapport på måndag!
Ödet har en gång för alla avslöjat sig, och bevisat sin existens. Jag började nämligen träna igår! Efter att i 23 långa år ha varit en närapå militant motståndare till allt vad motion och sundhets(sund-HETS?)- tänkande heter, satte jag till slut min fot i det som kallas ett gym. Och vad tror ni händer? Jo, just det - jag blir sjuk! Inte bara halvsjuk, nejdå, jag ligger praktiskt taget på min dödsbädd och funderar som bäst på hur jag ska formulera mitt testamente - hexameter eller alliteration? Jag gillar hexameter, men jag betvivlar att jag hinner lära mig det på så kort tid. Daktyler, trokéer, spondéer, alldeles för avancerat att anamma på så få sekunder som återstår. Visste ni förresten att orden "daktyl" och "troké" är jamber, medan "jamber" är en troké? Det är ungefär lika paradoxalt som att "dyslexi" stavas som det gör, eller att rädsla för långa ord heter "hippopotomonstrosesquippedaliofobi". Men man bör förmodligen kunna ett och annat om versfötter för att uppskatta det.
Men hur som helst, sjuk är jag och det är fruktansvärt synd om mig. Om ni råkar ha lite morfin över går det bra att donera. Och det är underligt vad bra Kent blir när man är sjuk och miserabel.
"En gammal sång får en helt ny text
en äcklig röst som billig sex
& Jag har inga vänner kvar
Visst är livet underbart"
Då är det bra med lite Ben & Jerry's och självömkan. Rödvin får jag ju inte dricka längre, så det får jag klara mig utan.
Men nej, nu ska jag återgå till att hosta upp mina lungor och ordna inför sista smörjelsen och allt vad det nu är. Ringa moderskeppet och checka så att de hämtar upp mig som avtalat - som den sanna raelian jag är! Eller hur var det nu?
Goodbye, hejdå, auf Wiedersehen.
(Som de sjunger i den gamla Ipren-reklamen, ni vet. Apropå febernedsättningar och dödslindring och sådant.)
Jag är allmänt seg på det här med att blogga, det visste vi redan. Men här kommer i alla fall en redovisning av våra startvärden:
Frida (28/1): 172 cm, 69 kg, BMI: 23,3
Kristina (29/1): 163 cm, 69,4 kg, BMI: 26 (Men alltså, jag lovar att Kristina mest består av muskler och sånt...)
Maria (29/1): 165 cm, 61,9 kg, BMI: 22,4
Och målen är alltså som följer (och för enkelhets skull säger vi att vi ska vara klara 1:a maj)
Frida: 64 kg (-5 kg), BMI: 21,6
Kristina: 64,4 kg (-5 kg), BMI: 24,1
Maria: 51,9, eller 49,6 om vi ska vara riktigt petiga, (-12,3 kg, jomen tjena), BMI: 18.
(Om jag skulle nå BMI 18 skulle jag klassas som underviktig, hur coolt är inte det?!)
Sen dess har det gått upp och ner, i alla fall för mig. 60,4 igår morse, 62,6 igår kväll och 60,6 idag. Kan ha något att göra med de sju koppar te och tre liter vatten jag hällde i mig... nåja. Kristina meddelar stolt att hon vägde ett kilo mindre idag efter träningen än vad hon gjorde igår efter träningen. Sehr gut. Frida kräver jag på rapport på måndag!
Ödet har en gång för alla avslöjat sig, och bevisat sin existens. Jag började nämligen träna igår! Efter att i 23 långa år ha varit en närapå militant motståndare till allt vad motion och sundhets(sund-HETS?)- tänkande heter, satte jag till slut min fot i det som kallas ett gym. Och vad tror ni händer? Jo, just det - jag blir sjuk! Inte bara halvsjuk, nejdå, jag ligger praktiskt taget på min dödsbädd och funderar som bäst på hur jag ska formulera mitt testamente - hexameter eller alliteration? Jag gillar hexameter, men jag betvivlar att jag hinner lära mig det på så kort tid. Daktyler, trokéer, spondéer, alldeles för avancerat att anamma på så få sekunder som återstår. Visste ni förresten att orden "daktyl" och "troké" är jamber, medan "jamber" är en troké? Det är ungefär lika paradoxalt som att "dyslexi" stavas som det gör, eller att rädsla för långa ord heter "hippopotomonstrosesquippedaliofobi". Men man bör förmodligen kunna ett och annat om versfötter för att uppskatta det.
Men hur som helst, sjuk är jag och det är fruktansvärt synd om mig. Om ni råkar ha lite morfin över går det bra att donera. Och det är underligt vad bra Kent blir när man är sjuk och miserabel.
"En gammal sång får en helt ny text
en äcklig röst som billig sex
& Jag har inga vänner kvar
Visst är livet underbart"
Då är det bra med lite Ben & Jerry's och självömkan. Rödvin får jag ju inte dricka längre, så det får jag klara mig utan.
Men nej, nu ska jag återgå till att hosta upp mina lungor och ordna inför sista smörjelsen och allt vad det nu är. Ringa moderskeppet och checka så att de hämtar upp mig som avtalat - som den sanna raelian jag är! Eller hur var det nu?
Goodbye, hejdå, auf Wiedersehen.
(Som de sjunger i den gamla Ipren-reklamen, ni vet. Apropå febernedsättningar och dödslindring och sådant.)
erase & rewind
Föregående veckas bantande gick inte så bra, faktiskt gick det inte alls. Men jag har läst att det är bra att variera kaloriintaget - om man kör på 200 kcal om dagen kommer kroppen naturligtvis vänja sig vid det, och anpassa förbränningen därefter. Så förra veckan blev en rejäl kalorichock. Antalet hamburgare får nästan räknas på båda händernas fingrar, om man inte är missbildad och råkar ha sex fingrar på, säg, höger hand. Och hör och häpna - i slutet av veckan hade jag faktiskt gått ner sex hekto. Tyvärr ligger jag över tidigare bottennoteringen 59,3 (på något konstigt vis gick jag alltså upp från 59,3 till 60,7 utan att märka det. Tror att det var under tidigare nämnda strömavbrott...) men 60,1 är inte fy skam efter en veckas supersize me-diet. Men på det stora hela är det svårt att hålla en diet när motivationen tryter, och vad sådan beträffar har den lyst med sin frånvaro på sistone. Ibland behöver man lite påminnelse om varför man en gång började banta. En effektiv metod är att ställa sig framför spegeln, puta med magen, peka och skratta. "HAHA! DU ÄR TJOCK!" Inte för att jag direkt tror på det, men övning ger färdighet. Ni får gärna hjälpa till.
Goda nyheter är att jag rekryterat fler till viktminskningens underbara värld. I en tid av kvinnlig frigörelse och "du är bra som du är"-mentalitet tycker jag att det är ypperligt. Ner med avobjektifieringen av kvinnan, ner med bojkottningen av idealen! Här ska det banne mig skönhetsidealiseras så det ryker om det! Jag, personligen, anser att det är vår förbannade plikt att leva upp till idealen. Litteratur, musik, poesi har i alla tider beskrivit de mänskliga idealen. Och de har inte förändrats mycket under de gångna årtusendena. Liksom djuren, som väljer sina partners efter praktfullaste fjärderdräkt och klarast färger väljer vi våra livskamrater efter smalaste midja, trindaste barm och bredaste bringa. Varför? - Jo, för att detta är tecken på vitalitet! Feta såväl som undernärda föder sjukare barn. Och jag tänker då inte propagera för en riktning som hämmar utvecklingen och försvagar arten. Ni anhängare av bitterfittor som Linda Skugge borde ha slutat läsa för längesen, så moraliska tillrättavisningar undanbedes. Så det så! Men nu svävade jag visst bort en bit, det är jag bra på... vart var vi? Jo. Tillskott!
Kristina och jag har stöttat varandra genom bantning och tröstätning ett tag nu, med mer eller mindre lyckat resultat. Men nu har även Hannah och Frida valt att sluta sig till oss. Dealen är som gäller: 25 kilo minus på 90 dagar. Jag måste naturligtvis gå ner mina resterande tio kilo - de andra kör fem var. Och jag har ju redan börjat, så jag får väl försöka hinna klart på 60 dagar. Men totalt är det alltså vad som gäller nu. Om en av oss skulle misslyckas får vi andra kompensera genom att gå ner resterande kilon. Invägning är begärd, den enda som lyckats prestera en sådan är Frida. Jag skyller på försovning, Kristina på försummelse och Hannah på att hon inte vet att hon ska vägas in. Ett nytt namn på projektet - eller pakten, som vi valt att kalla den - vore att föredra, alla kreativa förslag är välkomna. Även om alla inblandade är eller har varit anställda på Korvgubben (nu röjer jag en massa identiteter, det är säkert fruktansvärt oetiskt med tanke på att de säkert inte vill förknippas med min snedvridna världsbild) så kommer viktminskning inte ske med hjälp av Korvgubben-mat. Robinson-metoden vore kanske något? I Expedition:Robinson gick de också ner i vikt och gjorde pakter. Men skit samma. Tills vidare heter den Fuck Off And Die-metoden.
Det var allt för idag. Adjö, gott folk!
PS. Herr Groundstroem kan betrakta sig som outmanad. Tror jag.
Goda nyheter är att jag rekryterat fler till viktminskningens underbara värld. I en tid av kvinnlig frigörelse och "du är bra som du är"-mentalitet tycker jag att det är ypperligt. Ner med avobjektifieringen av kvinnan, ner med bojkottningen av idealen! Här ska det banne mig skönhetsidealiseras så det ryker om det! Jag, personligen, anser att det är vår förbannade plikt att leva upp till idealen. Litteratur, musik, poesi har i alla tider beskrivit de mänskliga idealen. Och de har inte förändrats mycket under de gångna årtusendena. Liksom djuren, som väljer sina partners efter praktfullaste fjärderdräkt och klarast färger väljer vi våra livskamrater efter smalaste midja, trindaste barm och bredaste bringa. Varför? - Jo, för att detta är tecken på vitalitet! Feta såväl som undernärda föder sjukare barn. Och jag tänker då inte propagera för en riktning som hämmar utvecklingen och försvagar arten. Ni anhängare av bitterfittor som Linda Skugge borde ha slutat läsa för längesen, så moraliska tillrättavisningar undanbedes. Så det så! Men nu svävade jag visst bort en bit, det är jag bra på... vart var vi? Jo. Tillskott!
Kristina och jag har stöttat varandra genom bantning och tröstätning ett tag nu, med mer eller mindre lyckat resultat. Men nu har även Hannah och Frida valt att sluta sig till oss. Dealen är som gäller: 25 kilo minus på 90 dagar. Jag måste naturligtvis gå ner mina resterande tio kilo - de andra kör fem var. Och jag har ju redan börjat, så jag får väl försöka hinna klart på 60 dagar. Men totalt är det alltså vad som gäller nu. Om en av oss skulle misslyckas får vi andra kompensera genom att gå ner resterande kilon. Invägning är begärd, den enda som lyckats prestera en sådan är Frida. Jag skyller på försovning, Kristina på försummelse och Hannah på att hon inte vet att hon ska vägas in. Ett nytt namn på projektet - eller pakten, som vi valt att kalla den - vore att föredra, alla kreativa förslag är välkomna. Även om alla inblandade är eller har varit anställda på Korvgubben (nu röjer jag en massa identiteter, det är säkert fruktansvärt oetiskt med tanke på att de säkert inte vill förknippas med min snedvridna världsbild) så kommer viktminskning inte ske med hjälp av Korvgubben-mat. Robinson-metoden vore kanske något? I Expedition:Robinson gick de också ner i vikt och gjorde pakter. Men skit samma. Tills vidare heter den Fuck Off And Die-metoden.
Det var allt för idag. Adjö, gott folk!
PS. Herr Groundstroem kan betrakta sig som outmanad. Tror jag.
ways to weight loss
Eftersom det är tänkt att denna bloggen ska handla om bantning (även om jag inte riktigt orkat/hunnit/velat påbörja mitt lilla projekt än) så tänkte jag skriva ett och annat om alla de tidigare viktminskningsmetoder jag använt mig av. Du som tänkte börja, eller kanske just nu försöker banta, kanske kan finna lite tips, idéer och inte minst inspiration i min mångåriga, surt förvärvade och gedigna kunskap om ämnet.
GI-metoden går ut på att du får äta mer av mer levande saker som kött, ost, frukt och grönt, och mindre av lite mer döda saker som bröd och pasta och annar med socker och mjöl i. GI-människor är speciellt förtjusta i nötter i alla des former och färger, och livsmedel med svåruttalade namn som "bulgur" och "quinoa".
Montignac-metoden och Paulún-metoden är samma lika som GI-metoden, bortsett från att några snubbar har snott idén och satt sitt eget namn på den för att bli rika och tjäna pengar. Rätt fiffigt, faktiskt. Det tänker jag också göra.
Atkins-dieten är som GI-metoden fast lite mer hardcore. Man kan typ äta kött med grädde fem gånger om dan. Sen dör man av åderförkalkning, kassa levervärden och cancer i bukspottskörteln.
Grönsaksdieten utformades av mig och mina trogna bundsförvanter under gymnasiets glada dagar. Man får äta grönsaker och/eller knäckebröd med grönsaker på. Grönsaksdieten håller i max två dagar, för sen är det chokladpudding eller ostkaka till efterrätt igen.
Soppdieten testade jag och min kära kollega Kristina efter nyår. Man kokar femhundra liter soppa. Dag 1 får man äta grönsaker och soppa. Dag 2: Frukt och soppa. Dag 3: Frukt, grönsaker och soppa. Dag 4: Åtta bananer, åtta glas mjölk. Samma gamla soppa. Dag 5: Sisådär 170 g kött. Och visst ja - den förbannade soppan. Och så vidare. Dramatisk viktminskning utlovas. Om det funkar? Ingen aning - vi kom aldrig längre än till dag 5.
"Ät vad du vill och var glad"-dieten är inte mycket till viktminskningsmetod egentligen. Man går inte ner särskilt mycket, snarare tvärtom. Det är dessutom jobbigt att gå runt och vara glad hela tiden. Ett absolut måste i denna diet är repliken "Jag äter vad jag vill och är glad ändå" - som helst ska åtföljas av att man klappar sig förnöjt på magen och ler brett men ansträngt.
Självsvält handlar om att man hoppar över eftermiddagsfikat och tycker fruktansvärt synd om sig själv för det.
Shoppingdieten är oftast ofrivillig men effektiv. Den går helt enkelt ut på att man unnar sig de där snygga skorna som man inte har nån matchande väska till, unnar sig väskan som matchar skorna, köper en ny jacka för att komplettera sin nya outfit och ett par tre örhängen för att piffa upp det hela med. Sen får man vackert vänta 20 dagar på nästa lön innan man har råd att köpa mat igen.
Hobby-bulimi passar man på att ha när man är magsjuk eller matförgiftad. Man laddar upp med kakor, godis och glass eftersom man ändå vet att det kommer upp den naturliga vägen sen. Det gäller dock att sluta i tid - alldeles innan man blir frisk.
Rödvinsdieten. Ett glas rödvin om dagen är bra för magen. Det hela beror naturligtvis på vad man äter till vinet. Ost och kex är en höjdare - ypperligt om man går efter GI-metoden. Fast vin är inte särskilt GI-korrekt. Och det gäller ju att det är fullkornskex. Men vem vill besudla rödvin med fullkorn? Annars går det att kombinera rödvinsdieten med shoppingdieten - köp rödvin för alla pengarna istället. Men då kör jag hellre på skorna. Fast jag måste erkänna att fler tomma rödvinsflaskor än nya skor hopar sig på mitt golv. Jag måste nog tänka om.
Halvhjärtad motion är inte heller någon bra viktminskningsmetod. Men man kan i alla fall säga att man motionerar regelbundet. Det gör jag. Jag har joggat till jobbet hela två gånger i år! Och då får man naturligtvis unna sig något extra sedan, det har man förtjänat då.
Ben & Jerry's-dieten suger som diet. Men eftersom man motionerar regelbundet går det bra ändå.
Det var nog alla dieter jag kunde komma på för tillfället. Tveka inte att skriva om du behöver råd i någon klurig viktminskningsfråga. Som du ser är jag väl bevandrad i ämnet. Om du själv har en mirakeldiet att rekommendera är jag idel öra. Om du hittar uppenbara faktafel är jag inte det minsta intresserad av att ta del av dem - jag är rätt tillfreds med min version av sanningen.
GI-metoden går ut på att du får äta mer av mer levande saker som kött, ost, frukt och grönt, och mindre av lite mer döda saker som bröd och pasta och annar med socker och mjöl i. GI-människor är speciellt förtjusta i nötter i alla des former och färger, och livsmedel med svåruttalade namn som "bulgur" och "quinoa".
Montignac-metoden och Paulún-metoden är samma lika som GI-metoden, bortsett från att några snubbar har snott idén och satt sitt eget namn på den för att bli rika och tjäna pengar. Rätt fiffigt, faktiskt. Det tänker jag också göra.
Atkins-dieten är som GI-metoden fast lite mer hardcore. Man kan typ äta kött med grädde fem gånger om dan. Sen dör man av åderförkalkning, kassa levervärden och cancer i bukspottskörteln.
Grönsaksdieten utformades av mig och mina trogna bundsförvanter under gymnasiets glada dagar. Man får äta grönsaker och/eller knäckebröd med grönsaker på. Grönsaksdieten håller i max två dagar, för sen är det chokladpudding eller ostkaka till efterrätt igen.
Soppdieten testade jag och min kära kollega Kristina efter nyår. Man kokar femhundra liter soppa. Dag 1 får man äta grönsaker och soppa. Dag 2: Frukt och soppa. Dag 3: Frukt, grönsaker och soppa. Dag 4: Åtta bananer, åtta glas mjölk. Samma gamla soppa. Dag 5: Sisådär 170 g kött. Och visst ja - den förbannade soppan. Och så vidare. Dramatisk viktminskning utlovas. Om det funkar? Ingen aning - vi kom aldrig längre än till dag 5.
"Ät vad du vill och var glad"-dieten är inte mycket till viktminskningsmetod egentligen. Man går inte ner särskilt mycket, snarare tvärtom. Det är dessutom jobbigt att gå runt och vara glad hela tiden. Ett absolut måste i denna diet är repliken "Jag äter vad jag vill och är glad ändå" - som helst ska åtföljas av att man klappar sig förnöjt på magen och ler brett men ansträngt.
Självsvält handlar om att man hoppar över eftermiddagsfikat och tycker fruktansvärt synd om sig själv för det.
Shoppingdieten är oftast ofrivillig men effektiv. Den går helt enkelt ut på att man unnar sig de där snygga skorna som man inte har nån matchande väska till, unnar sig väskan som matchar skorna, köper en ny jacka för att komplettera sin nya outfit och ett par tre örhängen för att piffa upp det hela med. Sen får man vackert vänta 20 dagar på nästa lön innan man har råd att köpa mat igen.
Hobby-bulimi passar man på att ha när man är magsjuk eller matförgiftad. Man laddar upp med kakor, godis och glass eftersom man ändå vet att det kommer upp den naturliga vägen sen. Det gäller dock att sluta i tid - alldeles innan man blir frisk.
Rödvinsdieten. Ett glas rödvin om dagen är bra för magen. Det hela beror naturligtvis på vad man äter till vinet. Ost och kex är en höjdare - ypperligt om man går efter GI-metoden. Fast vin är inte särskilt GI-korrekt. Och det gäller ju att det är fullkornskex. Men vem vill besudla rödvin med fullkorn? Annars går det att kombinera rödvinsdieten med shoppingdieten - köp rödvin för alla pengarna istället. Men då kör jag hellre på skorna. Fast jag måste erkänna att fler tomma rödvinsflaskor än nya skor hopar sig på mitt golv. Jag måste nog tänka om.
Halvhjärtad motion är inte heller någon bra viktminskningsmetod. Men man kan i alla fall säga att man motionerar regelbundet. Det gör jag. Jag har joggat till jobbet hela två gånger i år! Och då får man naturligtvis unna sig något extra sedan, det har man förtjänat då.
Ben & Jerry's-dieten suger som diet. Men eftersom man motionerar regelbundet går det bra ändå.
Det var nog alla dieter jag kunde komma på för tillfället. Tveka inte att skriva om du behöver råd i någon klurig viktminskningsfråga. Som du ser är jag väl bevandrad i ämnet. Om du själv har en mirakeldiet att rekommendera är jag idel öra. Om du hittar uppenbara faktafel är jag inte det minsta intresserad av att ta del av dem - jag är rätt tillfreds med min version av sanningen.
Zerosize me!
Det är ju så inne att gå ner i vikt och äta nyttigt nu, så jag tänkte sluta mig till skaran av fanatiker. Inte helt otippat, kanske, med tanke på den mängd dieter jag har provat på under årens gång. Gi-metoden, grönsaksdieter, soppdieter, "ät vad du vill och var glad"-dieter, självsvält, hobby-bulimi, halvhjärtad motion, rödvinsdieter och nu sist en Ben & Jerry's-diet (som inte var särskilt effektiv i viktminskningssyfte, men vafan, jag hade ju precis slutat röka.)
Av en slump snubblade jag över en blogg tillhörande någon Johan Groundstroem, som tydligen skulle gå ner, eller hade gått ner, 20 kg genom att bara äta Max-burgare. (Strålande idé, tycker jag. Jag ÄLSKAR allt vad snabbmat heter. Eller ja, utom just Max, faktiskt. För att vara helt ärlig hatar jag Max. Otrevlig personal och äckliga burgare, och så vidare. Men åter till saken.) Om han kan gå ner 20 kilo genom att bara äta burgare så kan jag! Så varför inte sno idén? Men Max? Som den norrlänning jag är (nåja, skåning bosatt i Luleå, åtminstone) återstår inte så många andra alternativ än Max. Burger King har ännu inte nått hit upp, och McDonald's stänger snart sina restauranger. Kvar har vi Frasses (sägs det - jag har aldrig sett det med egna ögon) och Tasty Burger. Och så Korvgubben. För hur gärna jag än vill det misstänker jag att det är omöjligt att gå ner i vikt genom att äta pizza från Porsö Pizzeria varje dag.
Korvgubben är en liten genomnorrländsk snabbmatskedja, som trots att de påstår sig ha korv som huvudsaklig inriktning, ändå mest har hamburgare på menyn. Visserligen är deras mat hyfsat, hrmm, kostsam, men jag tänkte traska dit, koppla på charmen och se om inte jag också, likt herr Groundstroem, kan få lite sponsring i utbyte mot lite reklam. Till skillnad från honom kan jag både stava korrekt och skriva ihop. Det borde i alla fall ge mig något litet plus i kanten, om jag nu ska marknadsföra en okänd kedjas nyttighet.
Hela mitt liv har jag varit några storlekar för stor, haft lite för mycket underhudsfett, varit aningen för kurvig eller, om man så önskar, haft en smula för kraftig benstomme för att vara helt nöjd. men nu ska det bli ändring! Eh, SNART ska det bli ändring. Jag har fortfarande lite glass kvar i frysen. Och snart är det ju jul. Men efter det! Målet är att jag ska komma i en size 0. 20 kilo eller så borde fixa det.
Inom kort kommer ytterligare information om allt och inget. Men först ska jag fjäska för Korvgubbechefen. Önska mig lycka till!
/Maria
