formaldehyde

Föregående veckas bantande gick inte så bra, faktiskt gick det inte alls. Men jag har läst att det är bra att variera kaloriintaget - om man kör på 200 kcal om dagen kommer kroppen naturligtvis vänja sig vid det, och anpassa förbränningen därefter. Så förra veckan blev en rejäl kalorichock. Antalet hamburgare får nästan räknas på båda händernas fingrar, om man inte är missbildad och råkar ha sex fingrar på, säg, höger hand. Och hör och häpna - i slutet av veckan hade jag faktiskt gått ner sex hekto. Tyvärr ligger jag över tidigare bottennoteringen 59,3 (på något konstigt vis gick jag alltså upp från 59,3 till 60,7 utan att märka det. Tror att det var under tidigare nämnda strömavbrott...) men 60,1 är inte fy skam efter en veckas supersize me-diet. Men på det stora hela är det svårt att hålla en diet när motivationen tryter, och vad sådan beträffar har den lyst med sin frånvaro på sistone. Ibland behöver man lite påminnelse om varför man en gång började banta. En effektiv metod är att ställa sig framför spegeln, puta med magen, peka och skratta. "HAHA! DU ÄR TJOCK!" Inte för att jag direkt tror på det, men övning ger färdighet. Ni får gärna hjälpa till.


Goda nyheter är att jag rekryterat fler till viktminskningens underbara värld. I en tid av kvinnlig frigörelse och "du är bra som du är"-mentalitet tycker jag att det är ypperligt. Ner med avobjektifieringen av kvinnan, ner med bojkottningen av idealen! Här ska det banne mig skönhetsidealiseras så det ryker om det! Jag, personligen, anser att det är vår förbannade plikt att leva upp till idealen. Litteratur, musik, poesi har i alla tider beskrivit de mänskliga idealen. Och de har inte förändrats mycket under de gångna årtusendena. Liksom djuren, som väljer sina partners efter praktfullaste fjärderdräkt och klarast färger väljer vi våra livskamrater efter smalaste midja, trindaste barm och bredaste bringa. Varför? - Jo, för att detta är tecken på vitalitet! Feta såväl som undernärda föder sjukare barn. Och jag tänker då inte propagera för en riktning som hämmar utvecklingen och försvagar arten. Ni anhängare av bitterfittor som Linda Skugge borde ha slutat läsa för längesen, så moraliska tillrättavisningar undanbedes. Så det så! Men nu svävade jag visst bort en bit, det är jag bra på... vart var vi? Jo. Tillskott!


Kristina och jag har stöttat varandra genom bantning och tröstätning ett tag nu, med mer eller mindre lyckat resultat. Men nu har även Hannah och Frida valt att sluta sig till oss. Dealen är som gäller: 25 kilo minus på 90 dagar. Jag måste naturligtvis gå ner mina resterande tio kilo - de andra kör fem var. Och jag har ju redan börjat, så jag får väl försöka hinna klart på 60 dagar. Men totalt är det alltså vad som gäller nu. Om en av oss skulle misslyckas får vi andra kompensera genom att gå ner resterande kilon. Invägning är begärd, den enda som lyckats prestera en sådan är Frida. Jag skyller på försovning, Kristina på försummelse och Hannah på att hon inte vet att hon ska vägas in. Ett nytt namn på projektet - eller pakten, som vi valt att kalla den - vore att föredra, alla kreativa förslag är välkomna. Även om alla inblandade är eller har varit anställda på Korvgubben (nu röjer jag en massa identiteter, det är säkert fruktansvärt oetiskt med tanke på att de säkert inte vill förknippas med min snedvridna världsbild) så kommer viktminskning inte ske med hjälp av Korvgubben-mat. Robinson-metoden vore kanske något? I Expedition:Robinson gick de också ner i vikt och gjorde pakter. Men skit samma. Tills vidare heter den Fuck Off And Die-metoden.


Det var allt för idag. Adjö, gott folk!


PS. Herr Groundstroem kan betrakta sig som outmanad. Tror jag.