erase & rewind
Föregående veckas bantande gick inte så bra, faktiskt gick det inte alls. Men jag har läst att det är bra att variera kaloriintaget - om man kör på 200 kcal om dagen kommer kroppen naturligtvis vänja sig vid det, och anpassa förbränningen därefter. Så förra veckan blev en rejäl kalorichock. Antalet hamburgare får nästan räknas på båda händernas fingrar, om man inte är missbildad och råkar ha sex fingrar på, säg, höger hand. Och hör och häpna - i slutet av veckan hade jag faktiskt gått ner sex hekto. Tyvärr ligger jag över tidigare bottennoteringen 59,3 (på något konstigt vis gick jag alltså upp från 59,3 till 60,7 utan att märka det. Tror att det var under tidigare nämnda strömavbrott...) men 60,1 är inte fy skam efter en veckas supersize me-diet. Men på det stora hela är det svårt att hålla en diet när motivationen tryter, och vad sådan beträffar har den lyst med sin frånvaro på sistone. Ibland behöver man lite påminnelse om varför man en gång började banta. En effektiv metod är att ställa sig framför spegeln, puta med magen, peka och skratta. "HAHA! DU ÄR TJOCK!" Inte för att jag direkt tror på det, men övning ger färdighet. Ni får gärna hjälpa till.
Goda nyheter är att jag rekryterat fler till viktminskningens underbara värld. I en tid av kvinnlig frigörelse och "du är bra som du är"-mentalitet tycker jag att det är ypperligt. Ner med avobjektifieringen av kvinnan, ner med bojkottningen av idealen! Här ska det banne mig skönhetsidealiseras så det ryker om det! Jag, personligen, anser att det är vår förbannade plikt att leva upp till idealen. Litteratur, musik, poesi har i alla tider beskrivit de mänskliga idealen. Och de har inte förändrats mycket under de gångna årtusendena. Liksom djuren, som väljer sina partners efter praktfullaste fjärderdräkt och klarast färger väljer vi våra livskamrater efter smalaste midja, trindaste barm och bredaste bringa. Varför? - Jo, för att detta är tecken på vitalitet! Feta såväl som undernärda föder sjukare barn. Och jag tänker då inte propagera för en riktning som hämmar utvecklingen och försvagar arten. Ni anhängare av bitterfittor som Linda Skugge borde ha slutat läsa för längesen, så moraliska tillrättavisningar undanbedes. Så det så! Men nu svävade jag visst bort en bit, det är jag bra på... vart var vi? Jo. Tillskott!
Kristina och jag har stöttat varandra genom bantning och tröstätning ett tag nu, med mer eller mindre lyckat resultat. Men nu har även Hannah och Frida valt att sluta sig till oss. Dealen är som gäller: 25 kilo minus på 90 dagar. Jag måste naturligtvis gå ner mina resterande tio kilo - de andra kör fem var. Och jag har ju redan börjat, så jag får väl försöka hinna klart på 60 dagar. Men totalt är det alltså vad som gäller nu. Om en av oss skulle misslyckas får vi andra kompensera genom att gå ner resterande kilon. Invägning är begärd, den enda som lyckats prestera en sådan är Frida. Jag skyller på försovning, Kristina på försummelse och Hannah på att hon inte vet att hon ska vägas in. Ett nytt namn på projektet - eller pakten, som vi valt att kalla den - vore att föredra, alla kreativa förslag är välkomna. Även om alla inblandade är eller har varit anställda på Korvgubben (nu röjer jag en massa identiteter, det är säkert fruktansvärt oetiskt med tanke på att de säkert inte vill förknippas med min snedvridna världsbild) så kommer viktminskning inte ske med hjälp av Korvgubben-mat. Robinson-metoden vore kanske något? I Expedition:Robinson gick de också ner i vikt och gjorde pakter. Men skit samma. Tills vidare heter den Fuck Off And Die-metoden.
Det var allt för idag. Adjö, gott folk!
PS. Herr Groundstroem kan betrakta sig som outmanad. Tror jag.
Goda nyheter är att jag rekryterat fler till viktminskningens underbara värld. I en tid av kvinnlig frigörelse och "du är bra som du är"-mentalitet tycker jag att det är ypperligt. Ner med avobjektifieringen av kvinnan, ner med bojkottningen av idealen! Här ska det banne mig skönhetsidealiseras så det ryker om det! Jag, personligen, anser att det är vår förbannade plikt att leva upp till idealen. Litteratur, musik, poesi har i alla tider beskrivit de mänskliga idealen. Och de har inte förändrats mycket under de gångna årtusendena. Liksom djuren, som väljer sina partners efter praktfullaste fjärderdräkt och klarast färger väljer vi våra livskamrater efter smalaste midja, trindaste barm och bredaste bringa. Varför? - Jo, för att detta är tecken på vitalitet! Feta såväl som undernärda föder sjukare barn. Och jag tänker då inte propagera för en riktning som hämmar utvecklingen och försvagar arten. Ni anhängare av bitterfittor som Linda Skugge borde ha slutat läsa för längesen, så moraliska tillrättavisningar undanbedes. Så det så! Men nu svävade jag visst bort en bit, det är jag bra på... vart var vi? Jo. Tillskott!
Kristina och jag har stöttat varandra genom bantning och tröstätning ett tag nu, med mer eller mindre lyckat resultat. Men nu har även Hannah och Frida valt att sluta sig till oss. Dealen är som gäller: 25 kilo minus på 90 dagar. Jag måste naturligtvis gå ner mina resterande tio kilo - de andra kör fem var. Och jag har ju redan börjat, så jag får väl försöka hinna klart på 60 dagar. Men totalt är det alltså vad som gäller nu. Om en av oss skulle misslyckas får vi andra kompensera genom att gå ner resterande kilon. Invägning är begärd, den enda som lyckats prestera en sådan är Frida. Jag skyller på försovning, Kristina på försummelse och Hannah på att hon inte vet att hon ska vägas in. Ett nytt namn på projektet - eller pakten, som vi valt att kalla den - vore att föredra, alla kreativa förslag är välkomna. Även om alla inblandade är eller har varit anställda på Korvgubben (nu röjer jag en massa identiteter, det är säkert fruktansvärt oetiskt med tanke på att de säkert inte vill förknippas med min snedvridna världsbild) så kommer viktminskning inte ske med hjälp av Korvgubben-mat. Robinson-metoden vore kanske något? I Expedition:Robinson gick de också ner i vikt och gjorde pakter. Men skit samma. Tills vidare heter den Fuck Off And Die-metoden.
Det var allt för idag. Adjö, gott folk!
PS. Herr Groundstroem kan betrakta sig som outmanad. Tror jag.
chocolate therapy
Och nu talar jag inte om Glassen. Nej, jag talar om kvinnan och hennes oförklarliga behov av choklad. Alla ni kvinnor där ute, ni vet hur det är, när man drabbas av de där abstinenslika anfallen som till varje pris måste stillas. Det handlar inte om nikotin, inte om skvaller som bara måste spridas, inte ens om sex - nej, det enda som kan rädda en är choklad. Följande står att läsa i en avhandling från Karolinska Institutet:
"Länge har det varit känt att en kvinnas begär efter choklad överträffar både modersinstinkt och överlevnadsinstinkt vad gäller styrka och intensitet. Det är idag bevisat att kannibalismen som fenomen uppstod hos afrikanska stammar, hos vilka bristen på teobromin framkallade hallucinationer. Under dessa hallucinationer misstog de inte sällan sina artfränder för choklad och förtärde helt enkelt varandra för att stilla sitt chokladbegär. Västvärlden har inte heller förskonats från chokladbristens förödande effekter. Media rapporterar dagligen om våldsbrott och vansinnesdåd. Vad de ofta glömmer nämna är att just bristen på teobromin är en bakomliggande orsak i många av fallen. Vid en undersökning bland personer som överlevt extrema situationer svarade 99% av kvinnorna att det var tanken på choklad som fått dem att uppbåda den styrka som krävdes för att överleva. Idag satsas mycket pengar på forskning inom genetik, där en av de största utmaningarna just nu är att modifiera gener så att den kvinnliga hjärnans chokladreceptorer inaktiveras."
Det hade ni aldrig kunnat ana, va? Följande är saxat ur Aftonbladet:
Kvinna annhållen för olaga handel
Polisen i Luleå har sedan en längre tid tillbaka haft ögonen på en relativt ung kvinna som misstänks för att både ha fuskat med sin kosthållning och försökt rättfärdiga detta med de mest osannolika argument. I tisdags kunde hon äntligen gripas vid ett onödigt dyrt och skattefinansierat tillslag mot en lägenhet i stadsdelen Porsön.
LULEÅ Sent under tisdagskvällen kunde polisen gripa den 23-åriga kvinnan då hon försökte byta till sig choklad - mot en badrumsvåg! Kvinnan befann sig vid tillfället i en lägenhet tillhörande två bekanta - en man och en kvinna, båda i 20-årsåldern. Ett vittne ska ha sett kvinnan gå in i lägenheten i sällskap av de båda andra, bärandes på en badrumsvåg och ivrigt talandes om choklad. Vittnet uppmärksammade att kvinnan var densamma som i början av året avlagt stränga kosthållningslöften, och larmade därför polisen. När polisen stormade lägenheten hade bytet redan ägt rum, men kvinnan kunde gripas och föras därifrån, om än under högljudda protester.
"Ni skriver fan inte att jag är 23!" gastadade hon högljutt medan tre fullvuxna poliser försökte släpa henne mot den väntande bilen. "JAG ÄR 20, HÖR NI DET, INTE 23!"
Brottet bedömdes vara av så allvarlig art att en krisrättegång beordrades, även denna dyr och skattefinansierad. En enig jury fann henne skyldig på samtliga åtalspunkter. Kvinnan dömdes till tolv månaders straff-fasta, ett straff som är att likställa med dödsstraffet, och som är det strängaste som delats ut i modern svensk rättshistoria.
Polischef i Luleå, vars namn vi inte orkat googla fram, menar att fallet är unikt i sitt slag.
"Det är klart att det är en tragisk historia, men man måste ha klart för sig att det här var ett mycket allvarigt brott mot den heliga bloggens lagar och förordningar. Hur mycket man än vill det kan man inte se genom fingrarna när något sådant här händer - det gäller att statuera exempel och avskräcka allmänheten från den här typen av brottslighet."
När Aftonbladet träffar kvinnan för en kommentar är hennes blick febrig och irrande, och hennes ögon vanvettigt glansiga. På frågan om varför hon gjorde det mumlar hon, nästan ohörbart:
"The voices made me do it."
Kvinnans två bekanta är i dagsläget inte misstänkta för brott.
Ja, jag erkänner, jag har ätit choklad. Men det var inte meningen! Och den var i alla fall 70-procentig. Och det var bara min analoga våg jag bytte bort - självklart har jag den digitala kvar! Jag skulle aldrig vanhelga den heliga bloggen om det inte var absolut nödvändigt. Och jag kunde faktiskt inte motstå det nästan löjligt översymboliska i att byta en våg mot choklad när man följer en extremdiet. Och jag lovar, snälla, ni måste tro mig, jag LOVAR att det aldrig någonsin kommer hända igen. På hedersord! Vatten och bröd i fortsättningen, nej inte ens bröd, vatten bara, inget annat, jag lovar!
Det är fan inte lätt att vara en bantande kvinna alla gånger!
"Länge har det varit känt att en kvinnas begär efter choklad överträffar både modersinstinkt och överlevnadsinstinkt vad gäller styrka och intensitet. Det är idag bevisat att kannibalismen som fenomen uppstod hos afrikanska stammar, hos vilka bristen på teobromin framkallade hallucinationer. Under dessa hallucinationer misstog de inte sällan sina artfränder för choklad och förtärde helt enkelt varandra för att stilla sitt chokladbegär. Västvärlden har inte heller förskonats från chokladbristens förödande effekter. Media rapporterar dagligen om våldsbrott och vansinnesdåd. Vad de ofta glömmer nämna är att just bristen på teobromin är en bakomliggande orsak i många av fallen. Vid en undersökning bland personer som överlevt extrema situationer svarade 99% av kvinnorna att det var tanken på choklad som fått dem att uppbåda den styrka som krävdes för att överleva. Idag satsas mycket pengar på forskning inom genetik, där en av de största utmaningarna just nu är att modifiera gener så att den kvinnliga hjärnans chokladreceptorer inaktiveras."
Det hade ni aldrig kunnat ana, va? Följande är saxat ur Aftonbladet:
Kvinna annhållen för olaga handel
Polisen i Luleå har sedan en längre tid tillbaka haft ögonen på en relativt ung kvinna som misstänks för att både ha fuskat med sin kosthållning och försökt rättfärdiga detta med de mest osannolika argument. I tisdags kunde hon äntligen gripas vid ett onödigt dyrt och skattefinansierat tillslag mot en lägenhet i stadsdelen Porsön.
LULEÅ Sent under tisdagskvällen kunde polisen gripa den 23-åriga kvinnan då hon försökte byta till sig choklad - mot en badrumsvåg! Kvinnan befann sig vid tillfället i en lägenhet tillhörande två bekanta - en man och en kvinna, båda i 20-årsåldern. Ett vittne ska ha sett kvinnan gå in i lägenheten i sällskap av de båda andra, bärandes på en badrumsvåg och ivrigt talandes om choklad. Vittnet uppmärksammade att kvinnan var densamma som i början av året avlagt stränga kosthållningslöften, och larmade därför polisen. När polisen stormade lägenheten hade bytet redan ägt rum, men kvinnan kunde gripas och föras därifrån, om än under högljudda protester.
"Ni skriver fan inte att jag är 23!" gastadade hon högljutt medan tre fullvuxna poliser försökte släpa henne mot den väntande bilen. "JAG ÄR 20, HÖR NI DET, INTE 23!"
Brottet bedömdes vara av så allvarlig art att en krisrättegång beordrades, även denna dyr och skattefinansierad. En enig jury fann henne skyldig på samtliga åtalspunkter. Kvinnan dömdes till tolv månaders straff-fasta, ett straff som är att likställa med dödsstraffet, och som är det strängaste som delats ut i modern svensk rättshistoria.
Polischef i Luleå, vars namn vi inte orkat googla fram, menar att fallet är unikt i sitt slag.
"Det är klart att det är en tragisk historia, men man måste ha klart för sig att det här var ett mycket allvarigt brott mot den heliga bloggens lagar och förordningar. Hur mycket man än vill det kan man inte se genom fingrarna när något sådant här händer - det gäller att statuera exempel och avskräcka allmänheten från den här typen av brottslighet."
När Aftonbladet träffar kvinnan för en kommentar är hennes blick febrig och irrande, och hennes ögon vanvettigt glansiga. På frågan om varför hon gjorde det mumlar hon, nästan ohörbart:
"The voices made me do it."
Kvinnans två bekanta är i dagsläget inte misstänkta för brott.
Ja, jag erkänner, jag har ätit choklad. Men det var inte meningen! Och den var i alla fall 70-procentig. Och det var bara min analoga våg jag bytte bort - självklart har jag den digitala kvar! Jag skulle aldrig vanhelga den heliga bloggen om det inte var absolut nödvändigt. Och jag kunde faktiskt inte motstå det nästan löjligt översymboliska i att byta en våg mot choklad när man följer en extremdiet. Och jag lovar, snälla, ni måste tro mig, jag LOVAR att det aldrig någonsin kommer hända igen. På hedersord! Vatten och bröd i fortsättningen, nej inte ens bröd, vatten bara, inget annat, jag lovar!
Det är fan inte lätt att vara en bantande kvinna alla gånger!
philosophy for beginners
Om ett träd faller, mitt i en skog, och faller mot mark och andra träd med ett fruktansvärt brak; är det då ett ljud, om ingen - inte en levande själ - finns där för att höra det?
Förnuftet säger oss att naturligtvis finns ljudet där; ljudvågor fortplantar sig genom materiens molekyler och är ett faktum oavsett om åhörare finnes eller ej. Sinnet säger dock något annat; det vi inte hör är intet. Vi kan inte med våra sinnen senare påvisa att ett ljud har funnits. Frånvaron av åhörare gör begreppet "ljud" överfödigt; ljudet existerar inte då ingen finns att existera för.
Likaså frågade sig den lärde Zarathustra en gång i forntiden på Persiens ogästvänliga slätter: "Kalorier som förtäres under en solförmörkelse eller ett strömavbrott; räknas dessa verkligen, då ingen finns där för att se dem förtäras? För även om förnuftet säger oss att en bit snickerstårta är betydligt energirikare än en morot, hur ska sinnet veta skillnaden då ljuset inte finns? Ty, om ingen finns där för att bevittna detta brott mot den heliga bloggens lagar och föreskrifter, har brottet ändock skett? Nej, kalorier som förtäres under strömavbrott existerar inte, då inga ögon finns att existera för!"
Så talade Zarathustra, och jag är benägen att hålla med honom.
Förnuftet säger oss att naturligtvis finns ljudet där; ljudvågor fortplantar sig genom materiens molekyler och är ett faktum oavsett om åhörare finnes eller ej. Sinnet säger dock något annat; det vi inte hör är intet. Vi kan inte med våra sinnen senare påvisa att ett ljud har funnits. Frånvaron av åhörare gör begreppet "ljud" överfödigt; ljudet existerar inte då ingen finns att existera för.
Likaså frågade sig den lärde Zarathustra en gång i forntiden på Persiens ogästvänliga slätter: "Kalorier som förtäres under en solförmörkelse eller ett strömavbrott; räknas dessa verkligen, då ingen finns där för att se dem förtäras? För även om förnuftet säger oss att en bit snickerstårta är betydligt energirikare än en morot, hur ska sinnet veta skillnaden då ljuset inte finns? Ty, om ingen finns där för att bevittna detta brott mot den heliga bloggens lagar och föreskrifter, har brottet ändock skett? Nej, kalorier som förtäres under strömavbrott existerar inte, då inga ögon finns att existera för!"
Så talade Zarathustra, och jag är benägen att hålla med honom.
om vikten av vatten
Jag har aldrig varit bra på att få saker och ting gjorda på en gång. Städa, diska, laga mat, gratulera på födelsedagar, somna, vakna - allt sådan skjuter jag helst upp till morgondagen, eller nästa vecka eller år, om så är möjligt. Följaktigen blir mitt bloggskrivande inte heller särskilt frekvent. Jag gissar att det har med tvångfaktorn att göra - så fort det är något som måste göras blir det betydligt mer oattraktivt. När jag är på jobbet, å andra sidan, kan jag planera hela blogginlägg, kompletta till innehåll såväl som formulering, för att slippa fokusera på det envist pipande headsetet till driven eller på vilken cheesemeny som var med lök och vilken som var utan. Trots att jag givit min hjärna tjänstledigt på obestämd framtid insisterar den på att bibehålla vissa former av aktivitet och då och då till exempel utforma just blogginlägg. När jag sen kommer hem till min kära dator förefaller tanken på att printa ner allt i svart på vitt inte alls lika lockande längre. Då sitter jag mest och önskar att jag hade något vettigare att göra av min tid och mitt liv än att slita ut mig i en grill och undvika att blogga.
Till exempel hade jag tänkt blogga om Vuxna Förbannade Hackares Aftonbladet-hack. Men först och främst lyckades jag aldrig läsa ikapp mig i tråden på Flashback innan det blev old news. Och när jag väl funnit mig i det... ja, se ovan. Och nu när jag sitter här och äntligen bloggar känns det helt inaktuellt. Så jag bidrar med ett litet snabbt förslag på undergrupper som ovan nämnda grupp borde starta istället:
Vuxna Förbannade Snackare: Jag tänker mig att VFH får anställning på Aftonbladet och snackar skit om dem över kopiatorn eller i fikarummet.
Vuxna Förbannade Fackare: De får se till att nästla sig in i Journalistförbundet och klubba igenom ett förslag om kollektivavtalsenligt uppmärksammande av alla deras kupper i all svensk media.
Vuxna Förbannade Stackare: Frälsningsarmén nästa! När de står uniformerade på stadens gator och torg kommer ingen lägga märke till att deras budskap (vilket det nu än var) har nästlat sig in bland "Rädda barnen i Jugoslavien" eller "Kristi kärlek åt alla" eller vad det nu är soldaterna tjoar om. Man ger dem en slant för att slippa lyssna, right?
Vidare (och det här skulle absolut inte mamma tycka om) har jag läst ut The Satanic Bible. Det tog ett tag, killen envisas med att skriva lite högdraget emellanåt, man tröttnar lätt. Ännu dummare är att boken avslutas med "The Enochian Keys", de är nitton till antalet och tydligen bra skit att ha med i sina sataniskt-magiska ritualer. Så här skriver LaVey om dessa:
The magical language used in Satanic rituals is Enochian, a language thought to be older than Sanskrit, with a sound grammatical and syntactical basis. It resembles Arabic in some sounds and Hebrew and Latin in others. [...] In Enochian the meaning of the words, combined with the quality of the words, unite to create a pattern of sound which can cause tremendous reaction in the atmosphere. The barbaric tonal qualities of this language give it a truly magical effect which cannot be described.
Jaha. Låt oss nu anta att man läst denna skrift och tycker att "Wow, det här är en religion för mig!" (Oroa dig inte, mamma, så är inte fallet för mig.) Man syr sig sin svarta kåpa och ställer upp sitt altare och ska precis till att casta nån slags spell när man inser att "attans, den där LaVey inkluderade inte nån fonetisk ordlista!" Man håller upp ett av sina svarta ljus och försöker förgäves begripa sig på hur det ska uttalas. "Ol sonuf vaoresaji, gohu IAD Balata, elanusaha caelazod..." Men icke. Satan sitter och hånskrattar åt ens tafatta försök från sin tron bland svavelosande skärseldsflammor. Jag har förgäves sökt efter en "Learn Enochian in 10 days"-audiobook på piratebay. Verkar som man får nöja sig med religioner vars riter hålls på franska, tyska eller japanska.
För er som inte vet det hyser jag ett brinnande intresse för religion i alla dess former och färger. Så fort jag hittat "Pimsleur: Eastern Old Iranian Languages" ska jag ge mig i kast med Avestan, som är zoroastrianernas heliga skrift. Den finns tydligen inte översatt från forniranska till nåt vettigt språk än.
Och sist men inte minst ska jag såklart redogöra för min underbara bantningskur. Efter att ha beställt en privat låda kycklingburgare till jobbet fick vi veta att vi inte fick göra så, alltså grilla privat mat som inte lämnat bygget på restaurangens grillar. Kontamineringsrisk, sa chefen. Men vi får fortfarande värma medhavd mat i samma micro. Konstigt, det där. Jag tänker hur som helst inte ge Korvgubben en massa gratisreklam längre, utan gör som så många andra och namnger dieten efter mig själv istället, eller efter något annat kul. Det är en sak att sova på. Men nu till resultaten:
Efter en veckas intensivt bantande (200 kcal om dagen, på en höft) hade jag nått den fantastiska vikten av 60,2 kg. Detta är en minskning med 4,1 kg sen dietens start. Underbart resultat, kan tyckas, om det inte vore för att alla vet att det bara är vätska och dylikt som försvinner i början. Sen dess har det gått betydligt långsammare, men i morse (nåväl, klockan tre när jag släpade mig ur sängen då) visade vågen på 59,8. Detta är lite av en seger i sig; jag har inte legat under 60-strecket sen jag var 19. Grattis mig. Nu ska det banne mig bantas!
Adjö och godnatt.
Till exempel hade jag tänkt blogga om Vuxna Förbannade Hackares Aftonbladet-hack. Men först och främst lyckades jag aldrig läsa ikapp mig i tråden på Flashback innan det blev old news. Och när jag väl funnit mig i det... ja, se ovan. Och nu när jag sitter här och äntligen bloggar känns det helt inaktuellt. Så jag bidrar med ett litet snabbt förslag på undergrupper som ovan nämnda grupp borde starta istället:
Vuxna Förbannade Snackare: Jag tänker mig att VFH får anställning på Aftonbladet och snackar skit om dem över kopiatorn eller i fikarummet.
Vuxna Förbannade Fackare: De får se till att nästla sig in i Journalistförbundet och klubba igenom ett förslag om kollektivavtalsenligt uppmärksammande av alla deras kupper i all svensk media.
Vuxna Förbannade Stackare: Frälsningsarmén nästa! När de står uniformerade på stadens gator och torg kommer ingen lägga märke till att deras budskap (vilket det nu än var) har nästlat sig in bland "Rädda barnen i Jugoslavien" eller "Kristi kärlek åt alla" eller vad det nu är soldaterna tjoar om. Man ger dem en slant för att slippa lyssna, right?
Vidare (och det här skulle absolut inte mamma tycka om) har jag läst ut The Satanic Bible. Det tog ett tag, killen envisas med att skriva lite högdraget emellanåt, man tröttnar lätt. Ännu dummare är att boken avslutas med "The Enochian Keys", de är nitton till antalet och tydligen bra skit att ha med i sina sataniskt-magiska ritualer. Så här skriver LaVey om dessa:
The magical language used in Satanic rituals is Enochian, a language thought to be older than Sanskrit, with a sound grammatical and syntactical basis. It resembles Arabic in some sounds and Hebrew and Latin in others. [...] In Enochian the meaning of the words, combined with the quality of the words, unite to create a pattern of sound which can cause tremendous reaction in the atmosphere. The barbaric tonal qualities of this language give it a truly magical effect which cannot be described.
Jaha. Låt oss nu anta att man läst denna skrift och tycker att "Wow, det här är en religion för mig!" (Oroa dig inte, mamma, så är inte fallet för mig.) Man syr sig sin svarta kåpa och ställer upp sitt altare och ska precis till att casta nån slags spell när man inser att "attans, den där LaVey inkluderade inte nån fonetisk ordlista!" Man håller upp ett av sina svarta ljus och försöker förgäves begripa sig på hur det ska uttalas. "Ol sonuf vaoresaji, gohu IAD Balata, elanusaha caelazod..." Men icke. Satan sitter och hånskrattar åt ens tafatta försök från sin tron bland svavelosande skärseldsflammor. Jag har förgäves sökt efter en "Learn Enochian in 10 days"-audiobook på piratebay. Verkar som man får nöja sig med religioner vars riter hålls på franska, tyska eller japanska.
För er som inte vet det hyser jag ett brinnande intresse för religion i alla dess former och färger. Så fort jag hittat "Pimsleur: Eastern Old Iranian Languages" ska jag ge mig i kast med Avestan, som är zoroastrianernas heliga skrift. Den finns tydligen inte översatt från forniranska till nåt vettigt språk än.
Och sist men inte minst ska jag såklart redogöra för min underbara bantningskur. Efter att ha beställt en privat låda kycklingburgare till jobbet fick vi veta att vi inte fick göra så, alltså grilla privat mat som inte lämnat bygget på restaurangens grillar. Kontamineringsrisk, sa chefen. Men vi får fortfarande värma medhavd mat i samma micro. Konstigt, det där. Jag tänker hur som helst inte ge Korvgubben en massa gratisreklam längre, utan gör som så många andra och namnger dieten efter mig själv istället, eller efter något annat kul. Det är en sak att sova på. Men nu till resultaten:
Efter en veckas intensivt bantande (200 kcal om dagen, på en höft) hade jag nått den fantastiska vikten av 60,2 kg. Detta är en minskning med 4,1 kg sen dietens start. Underbart resultat, kan tyckas, om det inte vore för att alla vet att det bara är vätska och dylikt som försvinner i början. Sen dess har det gått betydligt långsammare, men i morse (nåväl, klockan tre när jag släpade mig ur sängen då) visade vågen på 59,8. Detta är lite av en seger i sig; jag har inte legat under 60-strecket sen jag var 19. Grattis mig. Nu ska det banne mig bantas!
Adjö och godnatt.
fingertoppskänsla
Trots att jag vet att tiden är något som går hela tiden, sekunder som tickar och blad som vänds i fulltecknade kalendrar, tycker jag inte om att behöva påminnas om det jämt och ständigt. Av denna anledning hyser jag ett speciellt agg mot alla händelser som uppmärksammar en på tidens gång och markerar att ännu lite tid av ens liv har gått till spillo. Födelsedagar är värst, men inte långt därefter kommer nyår. Om jag ogillar julen så hatar jag nyår. Eller kanske inte hatar, men föraktar, då. Förakta är ett bra ord. Jag förstår inte vad det egentligen är man firar - ett nytt år? Det kommer ju oavsett om vi smäller raketer och korkar upp billig skumpa eller inte. Firar man att föregående år är slut? Ja, tacka fan för det - förra året kan ju aldrig ha varit bra, men detta nya år ska det jävlarimig bli skillnad! Börja banta och motionera och sopsortera och... Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma. Det finns inget att fira. Det nya året kommer inte bli så revolutionerande bra, 1:a januari ser ungefär likadan ut som 31:a december, om man bortser från nån spya i ett hörn och ett par tre avskjutna fingrar. Om man i alla fall hade haft vett att fira sina egna prestationer under det gågna året. Men icke. Kanske finns det för få sådana att fira. Sartre talade om att rättfärdiga sin existens. Det är bara det jag gör just nu som rättfärdigar min nuvarande existens. Jag kan inte göra något i framtiden som rättfärdigar min existens idag, lika lite som det jag gör idag rättfärdigar min existens imorgon. Om man tänker lite på det så är det rätt klokt. Om man tänker lite till på det inser man plötsligt att man själv inte har mycket att säga till sitt försvar. Så man slutar tänka på det. Vem behöver rättfärdighet anyway?
Med detta som anledning bojkottade jag nyår så gott jag kunde. Åt en sallad, drack lite rödtjut, kollade på ett par filmer och fick sedan njuta av ett strömavbrott. Men utrustad med dubbelmoral som jag är kände jag mig ändå tvungen att utforma ett par nyårslöften. Metro skrev idag att sex av tio nyårslöften bryts. Jag tror att det är lögn - siffran måste vara mycket högre än så. Själv är jag expert på att bryta löften och handla tvärt emot mina principer, så jag beslöt mig för att göra det enkelt för mig det här året. Så mina nyårslöften ser ut som följer:
1. Konsumera mer alkohol
2. Ät ohälsosammare
3. Motionera mindre
4. Städa mindre ofta
Än så länge har jag bara brutit löfte #2. Jag har nämligen äntligen, äntligen satt igång med Korvgubben-dieten. Denna månad kombineras den dessutom med Shoppingdieten, allt för att jag ska få en så effektiv start som möjligt. Så nu är det -20 kg och en size zero som gäller. Och nu ska jag göra något otroligt okvinnligt, nämligen avslöja min vikt! Detta för att dokumentationen ska bli så tydlig som möjligt, naturligtvis. Jag vägde, på nyårsdagens morgon, 64,3 kg. Sen dess har jag ätit två kycklingburgare från korvgubben, druckit lite Zingo (ja, den står ju kvar sen nyår, vore synd att bara slänga den. C-vitaminer ni vet.) och lite för mycket rödvin. Rödvin är kanske inte så kalorisnålt, men med tanke på att kycklingburgarna bara innehåller 116 kalorier vardera så tycker jag nog att det är acceptabelt. Så nu är världsordningen återställd och bloggen tjänar åter sitt syfte.
Ännu har jag inte riktigt vågat be om sponsring från företaget. Mest beror det på att jag vet att jag inte kommer få det, inte mer än vad jag redan har. Men 35% personalrabatt är inte riktigt vad jag kallar sponsring. Så jag och kollega Kristina, som också nyårsbantar, har tagit saken i egna händer och beställt oss en privat kartong kycklingburgare. På så sätt pressade vi priset från 26:-/måltid till ungefär en tia. Dessa kycklingburgare, som kommer från Lithells och väger 80 gram styck, kommer nu utgöra grunden för mitt födointag de kommande 90 dagarna. När jag blir pensionär ska jag leva på kakor.
Och visst ja - fingertoppskänsla får man klara sig utan ibland. Men det är rätt irriterande att försöka göra bruk av ett tangentbord utan att ha någon känsel i sitt högra lillfinger. An eye for an eye, som sagt.
Med detta som anledning bojkottade jag nyår så gott jag kunde. Åt en sallad, drack lite rödtjut, kollade på ett par filmer och fick sedan njuta av ett strömavbrott. Men utrustad med dubbelmoral som jag är kände jag mig ändå tvungen att utforma ett par nyårslöften. Metro skrev idag att sex av tio nyårslöften bryts. Jag tror att det är lögn - siffran måste vara mycket högre än så. Själv är jag expert på att bryta löften och handla tvärt emot mina principer, så jag beslöt mig för att göra det enkelt för mig det här året. Så mina nyårslöften ser ut som följer:
1. Konsumera mer alkohol
2. Ät ohälsosammare
3. Motionera mindre
4. Städa mindre ofta
Än så länge har jag bara brutit löfte #2. Jag har nämligen äntligen, äntligen satt igång med Korvgubben-dieten. Denna månad kombineras den dessutom med Shoppingdieten, allt för att jag ska få en så effektiv start som möjligt. Så nu är det -20 kg och en size zero som gäller. Och nu ska jag göra något otroligt okvinnligt, nämligen avslöja min vikt! Detta för att dokumentationen ska bli så tydlig som möjligt, naturligtvis. Jag vägde, på nyårsdagens morgon, 64,3 kg. Sen dess har jag ätit två kycklingburgare från korvgubben, druckit lite Zingo (ja, den står ju kvar sen nyår, vore synd att bara slänga den. C-vitaminer ni vet.) och lite för mycket rödvin. Rödvin är kanske inte så kalorisnålt, men med tanke på att kycklingburgarna bara innehåller 116 kalorier vardera så tycker jag nog att det är acceptabelt. Så nu är världsordningen återställd och bloggen tjänar åter sitt syfte.
Ännu har jag inte riktigt vågat be om sponsring från företaget. Mest beror det på att jag vet att jag inte kommer få det, inte mer än vad jag redan har. Men 35% personalrabatt är inte riktigt vad jag kallar sponsring. Så jag och kollega Kristina, som också nyårsbantar, har tagit saken i egna händer och beställt oss en privat kartong kycklingburgare. På så sätt pressade vi priset från 26:-/måltid till ungefär en tia. Dessa kycklingburgare, som kommer från Lithells och väger 80 gram styck, kommer nu utgöra grunden för mitt födointag de kommande 90 dagarna. När jag blir pensionär ska jag leva på kakor.
Och visst ja - fingertoppskänsla får man klara sig utan ibland. Men det är rätt irriterande att försöka göra bruk av ett tangentbord utan att ha någon känsel i sitt högra lillfinger. An eye for an eye, som sagt.
