formaldehyde

Jag är grymt dålig på att sätta rubriker utan att ha musik som inspiration. Nu ÄR ju visserligen just den här rubriken musikinspirerad, även om det inte märks så mycket. Men jag menar, kom igen, Madonna, bättre kan jag. Det är den där låten, ni vet... "Time goes by so slowly..." Fantasifullt va? Men de dyker oftast bara upp i huvudet på mig, de där rubrikerna, oombedda och omöjliga att göra sig av med. Så den får väl stå kvar, trots att den för övrigt inte lämpar sig alls, då jag tänkte skriva om raka motsatsen.


Av någon oförklarlig anledning är jag sömnlös även i natt. Man tycker att de tre ynkliga timmar jag fick sova igår, följt av en dag fylld av arbete och förpliktelser, borde ta ut sin rätt. Men icke. Klockan ringer om fem timmar. Tiden tickar. Dumheter, tiden tickar inte alls. Det är det klockor som gör. Tiden smyger oftast obemärkt förbi, och plötsligt står man där, ensam, kvarglömd, med en massa ouppfyllda drömmar och planer som aldrig hann bli verklighet.


Det är knepigt, det där med tid. Den tycks aldrig räcka till. Ändå gör jag inget vettigt av den. Det känns som att jag väntar på något; en vändpunkt, en förändring. Dagen då något händer som verkligen är av vikt. En tidpunkt för handling istället för menlösa tidsfördriv.


Menlösa tidsfördriv är precis vad jag ägnat natten åt i min väntan på dagen. Jag hade naturligtvis kunnat göra något vettigt, något viktigt, städat eller pluggat, till exempel, men motivationen känns avlägsen. Istället har jag plöjt igenom min gamla Helgon-dagbok (må den vila i frid) i jakt på svunnen tid. Jag försöker ofta skriva för att underhålla, det gjorde jag även då. Så istället för att bli långrandig och nykter-fyllosofisk tänker jag bjuda på en liten anekdot från Förr I Tiden. Följande scen utspelar sig en helt vanlig vardag hemma hos familjen Paul i Bunkeflostrand, söder om Malmö. Daterat 27:e augusti 2004.


"Vem är det som bara lämnar all disk på bordet?! Tror ni att JAG ska plocka undan allt?" Mellandottern protesterar över diskplocknings- uppdraget.
"Jamen jag bad bara om lite hjälp..." Fadern försöker försvara sig.
"Du gör ju själv inget?" Mellandottern, nu anklagande.
"Jo, jag lagar mat."
"Men, du GÖR ju inget."
"Nej, jag väntar på att grytan ska bli varm."
"Kan du inte hjälpa till under tiden då?"
"Nej, jag måste dela ut order till er."
"Men vafan... ja blir så jävla sur asså... sluta beordra oss!" Systern känner sig nedvärderad?
Fadern slänger symboliskt en pappersbit i soptunnan.
"Men hallå... vad håller du på med?!" Äldsta dottern gormar över att omilt bli knuffad från diskhon där hon dömts till diskning, av en fader som slänger en symbolisk pappersbit.
"Jag... slänger skräp!"
"Men ta en egen skräppåse. Sluta vara ivägen!" Fadern återvänder till grytan för att skrika ut vidare order.
"KARIN! KOM OCH DUKA!"
"Varför ska jag?!" Yngsta dottern kommer ut från sitt rum. Uppror verkar ligga i generna.
"För att Sofie har plockat av bordet och Maria diskar." Fadern försöker sig på en vänligare metod.
"Men DU gör ju inget."
"Jo, jag lagar mat."
"Det är ju inget i grytan?"
"Nej, den måste bli varm först."
"Men duka själv då sålänge."
Fadern suckar och knuffar än en gång omilt undan den diskande äldsta dottern för att komma åt glasen.
"Men... VAFAN GÖR DU? Ska jag diska eller inte?" Äldsta dottern visar tecken på begynnande irritation.
"Det är klart du ska diska." Fadern verkar inte förstå vinken.
"Sluta vara IVÄGEN DÅ!" Fadern återgår till att studera sin tomma gryta, och äldsta dottern får istället finna sig i att omilt bli undanknuffad av sina yngre systrar.
Modern kommer hem från en cykeltur till affären.
"Alltså... jag glömde köpa gurka. Klarar ni er utan gurka..? Nu har katten pissat i hallen igen. VARFÖR ÄR DET INGEN SOM KAN TORKA UPP DET?!"
"FÖR ATT JAG OCH KARIN DUKAR OCH MARIA DISKAR!" The mellandotter is going aggressive.
"Ni förstår väl att vi inte kan ha kvar katten. Vi får avliva henne." Modern förklarar pedagogiskt för sina oförstående yngsta döttrar.
"DÖDAR NI DAISY TAR JAG LIVET AV MIG!" Mellandottern formar någon form av minoritetisk proteströrelse.
Modern torkar upp kattens syndaflod och beger sig sedan till köket för att agera irritationsobjekt.
Äldsta dottern blir snart ÅTERIGEN undanknuffad, den här gången av en mor som vill åt en skål att blanda tacosås i.
"MEN VAFAN... kan man få diska ifred eller?" Äldsta dottern ansluter sig till mellandotterns utbrott.
"Vad sa du, lilla gumman?" Modern vänder sig om för att stänga skåpsdörren efter sig, och lyckas därmed knocka sin äldsta dotters arma huvudknopp.
"MEN AJ! Barnmisshandel!"
"Du är inget barn längre, så det gälls inte." Fadern tillämpar simpel logik.
Så småningom står maten på bordet.
"Varför har vi ingen gurka?" Mellandottern blottlägger måltidens första brist. "Man kan inte äta tacos utan gurka!"
"Ta lite morot istället." Modern försöker kompromissa.
"Morot? På TACOS? Vadå kulturkrock?" Äldsta dottern ger luft åt sina åsikter.
"Lite fetaost, då?"
"Och sen när var tacos grekiskt?"
"Ättiksgurka?"
"Käft."
Tystnad.
"Vad trevligt det är när hela familjen äter middag tillsammans, tycker ni inte?"


Tre och ett halvt år har förflutit sedan dess, tid som har gått ruskigt fort. Och den accelererar alltjämt. Innan jag vet ordet av är det jag själv som står där med mina egna gnälliga tonåringar som bara högst motvilligt drar sitt strå till stacken. Om jag nu lever så länge, vill säga, jag har hört att man kan dö av sömnbrist också...

Så lyser sömnen igen med sin frånvaro, som så många gånger förut. Nyss var jag trött, nu är jag klarvaken. Melatoninmängden verkar inte spela någon roll för min rebelliska hjärna längre - det har den inte gjort på flera år. Så jag sitter här, och skriver i en blogg som jag påstår mig avsky och förakta. Men jag tänker inte spinna vidare på det i natt, jag nöjer mig med att konstatera att jag skrver. Det hotas med driftstopp om ett par minuter bara, vi får väl se hur långt jag hinner. 45 sekunder kvar...


Jag låter väl tankarna få fritt spelrum, nu när dagsljusets sociala restriktioner är borta. Det är något jag tänker på ofta, det sociala spel vi medvetet eller omedvetet tvingas in i, den självpåtagna roll vi uppvisar inför andra. Vad formar oss till de vi är när vi samspelar? För ingen kan väl påstå att man är samma jag när man är en som när man är två? Hur mycket vi än påstår att våra värderingar är våra, att våra ord och våra handlingar speglar våra åsikter, att våra reaktioner är äkta, kan vi verkligen lita på att så är fallet? För man färgas ju oundvikligen av den samtid man lever i och de människor man omger sig med. Vi är människor, flockdjur, vi har ett behov av att passa in och att känna oss behövda. Vi tenderar att forma oss efter den omgivning som bäst tillfredsställer våra behov. Så när är vi egentligen äkta?


Jag åberopar Sartre igen, i "Äcklet" säger hans huvudrollsinnehavare Antoine Roquentin så här:

"Var och en har sin lilla personliga idé som hindrar dem från att märka att de existerar. Det finns inte en som inte tror att han är oumbärlig för någon eller något."

Det är en hård insikt, att man är ersättningsbar. Systemet klarar sig utan individen och världsalltet klarar sig utan mänskligheten. Det är en sanning vi vill vända oss ifrån, förtränga, och därför är det inte förvånande att vi gör allt som står i vår makt för att känna oss delaktiga, behöriga, behövda och älskade. Rädslan för att falla utanför systemet om vi visar våra sanna jag är för stor för att vi ens ska överväga att vara äkta, att ens märka att vi agerar. Är det inte så? För hur ofta bryr vi oss egentligen om vem väninnan träffade på bussen, vad kompisen köpte för tröja eller vad kvart i tre-ragget anser om landets ledare? Men vi lyssnar ändå, lyssnar och fyller själva tystnaden med innehållslöst pladder. För vi lever i ytliga relationer av givande och tagande, som fungerar så länge alla inblandades behov blir uppfyllda.


Men kärleken då, hör jag er protestera, KÄRLEKEN! Kärlek, är det vad ni vill kalla extremfallens extremfall, där fortplantningsinstinkten för en gångs skulle sammanfaller med vårt behov av bekräftelse och de hålrum i oss själva där det finns behov av andras egenskaper? Ett givande, ett tagande och en urinstinkt. Kemiska processer och självhävdelse. Jag kan inte se det som mer än det, ett ultimat hand-i-hanske-fenomen. Men man växer som människa, man utvecklas ständigt, och om man inte växer åt samma håll så riskeras passformen, kärleksillusionen faller sönder. Men vem är jag att uttala mig, när jag aldrig har upplevt kärlek som den omskrivs och omsjungs.


Vi väljer våra livspartners, talat om kärlek och att bli älskad för den man är. Men är man någonsin helt igenom äkta? Visst måste det finnas tankar som man alltid behåller som sina egna, skrymslen av sitt hjärta som man aldrig blottar? En blottad människa är en sårbar människa, det är vi alla väldigt medvetna om. Det är därför vi iklär oss tankar, handlingar och värderingar som inte är helt och hållet våra egna, men som inte riskerar att uppröra och uppriva. Ofta utan att själva vara medvetna om det. Men det är en överlevnadsmekanism, för att våga ge av sig själv och sitt innersta väsen är ett oerhört riskspel på ett fruktansvärt personligt plan. Ett felsteg på detta plan, kritik, fördömande av det vi ser som vårt genuina jag, kan förgöra.


Jag fogar mig lydigt efter spelets regler, färgar min vardag med ironi och lättja. Försöker finna balansen, ge lika mycket som jag tar, behöva lika mycket som jag vill bli behövd. Men jag är medveten om min lögn, till skillnad från de flesta, och när den blir för tung att bära drar jag mig tillbaka och skapar ännu fler skäl till förakt.

(May contain spoilers, hehe)


Jag har precis läst ut Karin Fossums "Brott". Det är första gången jag läser något av henne, och även första gången en författare helt och hållet misslyckats med att vinna någon som helst slags sympati från min sida för sin huvudkaraktärs räkning.


Boken handlar om Alvar Eide. Han jobbar i ett galleri. Han är en god konstkännare, och bortsett från ett glas sherry då och då är just konsten hans enda passion. Han har inga vänner, ingen familj, inte ens ett litet husdjur. Inga fritidssysselsättningar, inga intressen. Nej, istället är han asocial och tillbakadragen, reserverad men tillmötesgående, rädd för att vara till besvär, konfliktskygg och på det hela taget ganska grå och platt. Den enda gång han känner sig trygg är när han får utöva sin yrkesroll. Så långt är allt lugnt - det är författarens avsikt att vi ska uppfatta honom sådan. När han sedan - mot sin vilja - får sällskap av en ung, kvinnlig narkoman ställs hans värld på ända. Hon tar milt men bestämt kontrollen över hans bostad, hans sparkonto och hans vilja. Hela tiden får vi följa Alvars stigande ångest, hans kamp mot sitt sen födseln ingrodda beteendemönster, hans förtvivlade försök att avvisa henne och återta kontrollen över sitt liv. Men resultatet blir alltid detsamma - eftersom han betraktar sig själv som en "god människa" är han oförmögen att säga nej, dra gränser och över huvud taget komma ivägen för någon. Detta leder till slut till att hon ligger död på hans vardagsrumssoffa. Då grips han av panik och dumpar hennes lik i en närliggande skog. Eftersom han inte sett ett enda CSI-avsnitt lindar han in henne i en filt som polisen såklart snart lyckas spåra tillbaka till honom själv.


Jag vill gripas av historien, tycka synd om honom, lida med honom. Men det går inte. För det är inte försvarligt att vara så naiv, så socialt inkompetent, så distanserad från mänskligheten. Och då menar jag inte för mänsklighetens skull, för den slutade jag bry mig om för längesedan. När jag var tolv eller så slog jag in på cynismens bana och blev en bitter realist. Jag kommer inte stå på första parkett och heja på mänskligheten under evolutionens gång, Jag hyser ingen tro på människans inneboende godhet. Jag har föredragit mitt eget eller likasinnades (ja, det är något av en paradox, men det får vi tala mer om en annan gång) sällskap sedan jag var fjorton. Trots det är jag ingen avskärmad enstöring. Jag är tvärtom ganska socialt välanpassad (enligt mitt eget tycke, i alla fall. Det tål säkert att diskuteras. ;)) Jag kan rätta mig efter samhälleliga strukturer, spela det sociala spelet enligt alla dess regler. Nej, mänskligheten och det samhälle vi lever i har jag inte mycket till övers för, men jag anser det vara varje individs förbannade plikt att anpassa sig därefter, FÖR SIN EGEN SKULL! Det är svårt att fjärma sig från en gemenskap som man är en aktiv del av. Förr eller senare kommer det tränga sig på, och även om man inte kan vara beredd på allt så kan man i alla fall förbereda sig - mentalt såväl som fysiskt - för de flesta situationer. Och det är därför jag har så svårt för Fossums "Brott". Huvudpersonen går genom livet som en skugga, och när hans ordnade tillvaro plötsligt hotas fryser han i ett chocktillstånd och blir oförmögen att handla. Har man det minsta uns självbevarelsedrift i kroppen gör man vad man kan för att förhindra detta!


Sedan måste jag naturligtvis stanna upp och fundera - är min brist på sympati för denne viljelöse, nästan skadade man ett resultat av min smått nihilistiska livsåskådning? Skulle en mer "människoälskande" person falla för honom? Jag förstår Alvar, det gör jag - jag förstår varför han är ovillig att beblanda sig med andra människor (varför, o varför finns det inte fler synonymer till detta ord?!). Men jag lider inte med honom, man är sitt eget ödes herre, och han har bara sig själv att skylla. En sann humanist har säkert större problem med att identifiera sig med denne udda karaktär, men finns månne sympatin närmare tillhands för en sådan? Jag får väl lämna spekulationerna därhän tills någon humanist därute känner för att diskutera ämnet över en bag-in-box av typen billigare. (Som om fint vin skulle säljas på låda, eh?)


Ytterligare en sak som komplicerar mina försök att ta till mig historien är att den ständigt avbryts av - får jag förmoda - författaren själv och hennes dialoger med huvudpersonen. Har jag fel får någon mer insatt Fossum-läsare gärna upplysa mig om detta. Visst, hon blottar sig själv med prat om sitt pillerknaprande, sina rödvinsvanor (där har vi dock en sak gemensamt :D) och sin ångest. Men till vilken nytta? Läsaren hade kunnat besparas detta. Läsaren hade - åtminstone - kunnat få välja huruvida man vill ta del av hennes självbiografi eller inte. Därmed inte sagt att en sådan inte hade varit läsvärd. Men för att värna om kontinuiteten i en historia som redan är i stort sett omöjlig att följa med både ögon och hjärta borde detta ha utelämnats.


Men, på det stora hela är det ändå inte en dålig bok. Den är annorlunda, absolut. Nytänkande, nyskapande. Inte för att jag har läst allt som går att läsa, men på temat ångest och inre konflikt känns det ändå ganska fräscht. Vill du ha något att läsa på bussen, så varför inte? Ge den en chans, även om jag hävdar att förståsigpåarna som står för de omdömen som återfinns på bokens pärm är fruktansvärt rädda för att tycka annorlunda eller verka efterblivna. (Å andra sidan betvivlar jag att deras åsikter hade nått så långt som till pärmen om de nu varit lite mer negativa, eller ens mindre översvallande positiva.) Vill du läsa något verkligt givande? Välj då Elisabeth Rynells "Hohaj". Där finner vi också ångest och krishantering, men på ett sätt som är oändligt mycket vackrare.

Trots att jag vet att tiden är något som går hela tiden, sekunder som tickar och blad som vänds i fulltecknade kalendrar, tycker jag inte om att behöva påminnas om det jämt och ständigt. Av denna anledning hyser jag ett speciellt agg mot alla händelser som uppmärksammar en på tidens gång och markerar att ännu lite tid av ens liv har gått till spillo. Födelsedagar är värst, men inte långt därefter kommer nyår. Om jag ogillar julen så hatar jag nyår. Eller kanske inte hatar, men föraktar, då. Förakta är ett bra ord. Jag förstår inte vad det egentligen är man firar - ett nytt år? Det kommer ju oavsett om vi smäller raketer och korkar upp billig skumpa eller inte. Firar man att föregående år är slut? Ja, tacka fan för det - förra året kan ju aldrig ha varit bra, men detta nya år ska det jävlarimig bli skillnad! Börja banta och motionera och sopsortera och... Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma. Det finns inget att fira. Det nya året kommer inte bli så revolutionerande bra, 1:a januari ser ungefär likadan ut som 31:a december, om man bortser från nån spya i ett hörn och ett par tre avskjutna fingrar. Om man i alla fall hade haft vett att fira sina egna prestationer under det gågna året. Men icke. Kanske finns det för få sådana att fira. Sartre talade om att rättfärdiga sin existens. Det är bara det jag gör just nu som rättfärdigar min nuvarande existens. Jag kan inte göra något i framtiden som rättfärdigar min existens idag, lika lite som det jag gör idag rättfärdigar min existens imorgon. Om man tänker lite på det så är det rätt klokt. Om man tänker lite till på det inser man plötsligt att man själv inte har mycket att säga till sitt försvar. Så man slutar tänka på det. Vem behöver rättfärdighet anyway?


Med detta som anledning bojkottade jag nyår så gott jag kunde. Åt en sallad, drack lite rödtjut, kollade på ett par filmer och fick sedan njuta av ett strömavbrott. Men utrustad med dubbelmoral som jag är kände jag mig ändå tvungen att utforma ett par nyårslöften. Metro skrev idag att sex av tio nyårslöften bryts. Jag tror att det är lögn - siffran måste vara mycket högre än så. Själv är jag expert på att bryta löften och handla tvärt emot mina principer, så jag beslöt mig för att göra det enkelt för mig det här året. Så mina nyårslöften ser ut som följer:

1. Konsumera mer alkohol
2. Ät ohälsosammare
3. Motionera mindre
4. Städa mindre ofta

Än så länge har jag bara brutit löfte #2. Jag har nämligen äntligen, äntligen satt igång med Korvgubben-dieten. Denna månad kombineras den dessutom med Shoppingdieten, allt för att jag ska få en så effektiv start som möjligt. Så nu är det -20 kg och en size zero som gäller. Och nu ska jag göra något otroligt okvinnligt, nämligen avslöja min vikt! Detta för att dokumentationen ska bli så tydlig som möjligt, naturligtvis. Jag vägde, på nyårsdagens morgon, 64,3 kg. Sen dess har jag ätit två kycklingburgare från korvgubben, druckit lite Zingo (ja, den står ju kvar sen nyår, vore synd att bara slänga den. C-vitaminer ni vet.) och lite för mycket rödvin. Rödvin är kanske inte så kalorisnålt, men med tanke på att kycklingburgarna bara innehåller 116 kalorier vardera så tycker jag nog att det är acceptabelt. Så nu är världsordningen återställd och bloggen tjänar åter sitt syfte.


Ännu har jag inte riktigt vågat be om sponsring från företaget. Mest beror det på att jag vet att jag inte kommer få det, inte mer än vad jag redan har. Men 35% personalrabatt är inte riktigt vad jag kallar sponsring. Så jag och kollega Kristina, som också nyårsbantar, har tagit saken i egna händer och beställt oss en privat kartong kycklingburgare. På så sätt pressade vi priset från 26:-/måltid till ungefär en tia. Dessa kycklingburgare, som kommer från Lithells och väger 80 gram styck, kommer nu utgöra grunden för mitt födointag de kommande 90 dagarna. När jag blir pensionär ska jag leva på kakor.


Och visst ja - fingertoppskänsla får man klara sig utan ibland. Men det är rätt irriterande att försöka göra bruk av ett tangentbord utan att ha någon känsel i sitt högra lillfinger. An eye for an eye, som sagt.

Ingen har väl undgått att märka att julen är här igen, med allt vad det innebär. Själv hatar jag julen, det har jag bestämt mig för nu. Eller kanske inte hatar, det är ett så starkt ord... Ogillar, då. Ogillar skarpt. Ogillar all vedervärdig julmusik, ogillar anskrämligt julpynt, ogillar den ansträngda "det är ju ändå jul"-andan som folk lägger sig till med. Ogillar att vakna smått bakis (med insikten att man måste panikblogga om julen innan den är över eftersom man skjutit upp det i några dagar) såhär på julaftons morgon eftersom gårdagens julgodisbak spårade ur lite. Men mest av allt ogillar jag julklappshysterin.


Jag är en fruktansvärt fantasilös människa emellanåt. Jag kan bara inte komma på vad man kan ge folk som på en och samma gång är intressant, spännande, önskvärt och ekonomiskt försvarbart. Lite som ett kinderägg deluxe. Resultatet är att jag år efter år vänder mig till tv, tidningar och julskyltning i jakt på reklamen för Årets Julklapp. I år heter den OhMiBod.


Alltså, jag förstår inte. Eller ja, jag förstår tanken med det hela. En vibrator som du kopplar till din iPod så att den vibrerar i takt med musiken. Jättefiffigt. Jättekul. Men jag förstår inte. När ska man använda den? En iPod är, enligt min ringa åsikt, en pryl som man medför när man är på resande fot. Åker man till jobbet, till polaren, till Långtbortistan - iPoden är din givna följeslagare (inte för att jag äger just en iPod. Våga Vägra Varumärkeshysteri. Men hur som helst.) Shoppingrundor, långtråkiga möten - iPoden finns alltid där. Men berätta nu - vid vilket av dessa tillfällen lämpar det sig att plugga in en vibrator?


Vi säger för sakens skull att du sitter på en långfärdsbuss. Ensam på ditt säte. Du har löst ditt korsord, upptäckt att Camilla Läckberg skriver som en efterbliven tioåring och lovat dig själv att aldrig mer lita på Pressbyråns "Tio i topp"-lista över pocketböcker, du har druckit upp din cola, ätit upp ditt godis, räknat alla kor du har kört förbi och försökt engagera hela bussen i allsång. (Ingen nappade.) Det är fortfarande femhundra timmars resa kvar till Gnarp. Då slår det dig - du kan ju testa den där prylen du fick i julklapp av mormor - OhMiBod:en. Du pluggar förväntansfullt in den i din iPod Shuffle, knäpper upp byxorna och lutar dig tillbaka. Hoppas att den där prylen är tystgående. Hoppas att du själv är tystgående - sådant är ju lätt att glömma när man har hörlurar och således inte hör sig själv. Hoppas att batterierna inte tar slut. Hoppas att du har en massa bra musik på lager. Bussen stannar i Sveg (det är en udda linje som utgår från Trondheim) och plockar upp ett gäng människor som, när de passerar, sneglar misstänksamt och undrar varför du har ett fånigt leende på läpparna och en massa sladdar löpande från byxorna. Du märker inte dem. Du är helt fokuserad på de sköna vibrationerna från "Boten Anna". Fast du hatar "Boten Anna", så du bytar (norrl. "byter") låt. Beethoven - Månskenssonaten. Du älskar klassisk musik! Tyvärr uteblir vibrationerna till denna låt, så du tappar suget och lägger ner projektet.


Förstår ni problematiken? Det är inte logiskt någonstans! "Nehej," säger förespråkaren, "men man kan väl använda den hemma?!" Ja, det kan man. Men om man nu bestämmer sig för att ha en liten mysig hemmakväll, maken är på tjänsteresa i Långtbortistan med sin iPod Shuffle, och man misslyckades med att plocka med ett kvart-i-tre-ragg från krogen - inte fan kommer man börja trassla med sladdar då! Sannolikheten är väl större att man tillämpar Herr Kanin eller Dildon Sven eller dylikt. Vill man lyssna på musik till sin masturbation slår (norrl. "her") man väl igång stereon (sv. "datorn"). Detta att lyssna på musik som hörs fyller ytterligare en funktion - den dränker eventuella andra ljudeffekter. Den enda slutsats jag kan dra är att OhMiBod:en inte fyller någon som helst praktisk funktion. En annan produkt i serien kallas Boditalk. Denna pryl aktiveras av samtal till eller från din mobiltelefon. En jättekul tanke, javisst, men tänk så fel det kan bli. "Öh, hej mormor... ehehe... det var ett oväntat samtal... uh... harkelhost... kan jag ringa dig sen?" Och sedan kommer man aldrig kunna se sin mormor i ögonen igen.


Nej, ibland förstår jag bara inte mänskligheten. Vad tänker de med? Tänker de över huvud taget?


Nu är det dags för mig att hoppa in i duschen för att sedan öppna en annan "årets julklapp" - nämligen Den Gemensamma Julklappen. Det är alltid ett sällskapsspel, allt som oftast senaste upplagan av Trivial Pursuit. Detta tvingas vi sen spela tills Kalle Anka böjar, och det är tradition i den här familjen att det alltid slutar med bråk.


Motvilliga julhälsningar från sydskånska, grådaskiga, fuktskadade Svedala.