formaldehyde

Så lyser sömnen igen med sin frånvaro, som så många gånger förut. Nyss var jag trött, nu är jag klarvaken. Melatoninmängden verkar inte spela någon roll för min rebelliska hjärna längre - det har den inte gjort på flera år. Så jag sitter här, och skriver i en blogg som jag påstår mig avsky och förakta. Men jag tänker inte spinna vidare på det i natt, jag nöjer mig med att konstatera att jag skrver. Det hotas med driftstopp om ett par minuter bara, vi får väl se hur långt jag hinner. 45 sekunder kvar...


Jag låter väl tankarna få fritt spelrum, nu när dagsljusets sociala restriktioner är borta. Det är något jag tänker på ofta, det sociala spel vi medvetet eller omedvetet tvingas in i, den självpåtagna roll vi uppvisar inför andra. Vad formar oss till de vi är när vi samspelar? För ingen kan väl påstå att man är samma jag när man är en som när man är två? Hur mycket vi än påstår att våra värderingar är våra, att våra ord och våra handlingar speglar våra åsikter, att våra reaktioner är äkta, kan vi verkligen lita på att så är fallet? För man färgas ju oundvikligen av den samtid man lever i och de människor man omger sig med. Vi är människor, flockdjur, vi har ett behov av att passa in och att känna oss behövda. Vi tenderar att forma oss efter den omgivning som bäst tillfredsställer våra behov. Så när är vi egentligen äkta?


Jag åberopar Sartre igen, i "Äcklet" säger hans huvudrollsinnehavare Antoine Roquentin så här:

"Var och en har sin lilla personliga idé som hindrar dem från att märka att de existerar. Det finns inte en som inte tror att han är oumbärlig för någon eller något."

Det är en hård insikt, att man är ersättningsbar. Systemet klarar sig utan individen och världsalltet klarar sig utan mänskligheten. Det är en sanning vi vill vända oss ifrån, förtränga, och därför är det inte förvånande att vi gör allt som står i vår makt för att känna oss delaktiga, behöriga, behövda och älskade. Rädslan för att falla utanför systemet om vi visar våra sanna jag är för stor för att vi ens ska överväga att vara äkta, att ens märka att vi agerar. Är det inte så? För hur ofta bryr vi oss egentligen om vem väninnan träffade på bussen, vad kompisen köpte för tröja eller vad kvart i tre-ragget anser om landets ledare? Men vi lyssnar ändå, lyssnar och fyller själva tystnaden med innehållslöst pladder. För vi lever i ytliga relationer av givande och tagande, som fungerar så länge alla inblandades behov blir uppfyllda.


Men kärleken då, hör jag er protestera, KÄRLEKEN! Kärlek, är det vad ni vill kalla extremfallens extremfall, där fortplantningsinstinkten för en gångs skulle sammanfaller med vårt behov av bekräftelse och de hålrum i oss själva där det finns behov av andras egenskaper? Ett givande, ett tagande och en urinstinkt. Kemiska processer och självhävdelse. Jag kan inte se det som mer än det, ett ultimat hand-i-hanske-fenomen. Men man växer som människa, man utvecklas ständigt, och om man inte växer åt samma håll så riskeras passformen, kärleksillusionen faller sönder. Men vem är jag att uttala mig, när jag aldrig har upplevt kärlek som den omskrivs och omsjungs.


Vi väljer våra livspartners, talat om kärlek och att bli älskad för den man är. Men är man någonsin helt igenom äkta? Visst måste det finnas tankar som man alltid behåller som sina egna, skrymslen av sitt hjärta som man aldrig blottar? En blottad människa är en sårbar människa, det är vi alla väldigt medvetna om. Det är därför vi iklär oss tankar, handlingar och värderingar som inte är helt och hållet våra egna, men som inte riskerar att uppröra och uppriva. Ofta utan att själva vara medvetna om det. Men det är en överlevnadsmekanism, för att våga ge av sig själv och sitt innersta väsen är ett oerhört riskspel på ett fruktansvärt personligt plan. Ett felsteg på detta plan, kritik, fördömande av det vi ser som vårt genuina jag, kan förgöra.


Jag fogar mig lydigt efter spelets regler, färgar min vardag med ironi och lättja. Försöker finna balansen, ge lika mycket som jag tar, behöva lika mycket som jag vill bli behövd. Men jag är medveten om min lögn, till skillnad från de flesta, och när den blir för tung att bära drar jag mig tillbaka och skapar ännu fler skäl till förakt.