catastrophe

Klampade in i mitt skithål till lägenhet efter tio timmar på jobbet. Sparkade av mig skorna, slängde den snöblöta mössan på hatthyllan och fortsatte in över tre katter, varvid jag satte foten på en vass hammare.
"VEM FAN SLÄNGER HAMMARE PÅ GOLVET?!" skrek jag vredgat.
"Me-waow", svarade Smulan.
"Jaha", sa jag. "Typiskt Hedvig."
Men Smulan är just den typ av bitchig katt som bara bryr sig om sig själv. Typiskt en sån som ljuger om hammare. Så jag genomskådade hennes lögn.
Smulan. Jävligt töntigt kattnamn.
Men egentligen heter hon Bögmunken och har personlighet som, ptja, Janice Dickinson ungefär. Psycho Bitch From Hell. Tror att hon är störst, bäst och vackrast. Bögmunken är i själva verket hyfsat liten och inte särskilt photogénique. Fast till skillnad från Dickinson har hon i alla fall lite innanför pannbenet. Bögmunken har  uppvisat suicidala tendenser samt drag av borderline-personlighetsstörning.


          Bögmunken?                          Janice?


Pinhead satte genast igång med att göra sådant som löpande katthonor gör bäst; föra oväsen och vara i vägen. Till skillnad från normala katter verkar Pinhead vara i löp året om och hela tiden. Förmodligen beror detta på att stackarn har sin faster till mor och sin morbror till far. Bortsett från nymfomani har inaveln även medfört tvångssyndrom, anorexia och histrionisk personlighetsstörning.


            Pinhead?                          Pinhead?


Jag blev nyligen angripen av ohyra. Pinhead ynglade av sig, och lägenheten kryllade plötsligt av krälande, klättrande, osanitära små djur. I Sverige förekommer kackerlackor som inomhuslevande, utomhuslevande och tillfälliga gäster. De sistnämnda kommer stundtals in i landet via till exempel bagage i samband med utlandsresor, varuleveranser och romantiska relationer. Katterlackorna tillhör dessvärre de inomhuslevande. Efter många om och men lyckades jag göra mig av med större delen av dem. Nu återstår bara Aramis, sömnens fiende nummer ett.


          Cubakackerlacka                       Katterlacka


I vanlig ordning är den enda som inte möter mig i dörren Hedvig, som är det av mina djur som jag faktiskt inte har något emot. Hedvig har dessväre desto mer emot mig, men älskar främlingar hämningslöst. Han lider av antisocial personlighetsstörning och vägrar acceptera det faktum att han är en katt och inte en hund. På grund av sitt egentliga namn, Quinna Hora, är han traumatiserad sedan barnsben och kraftigt utvecklingshämmad. Intellektet ligger i nivå med, säg, Randy Hickeys.



            Hämmad?                           Mer hämmad?


Min kollega Timjansky har fiskar som äter katter. Jag funderar på att bjuda på lunch nån dag.


Under the lampshade - Scratching into her fragile skull
The flesh, it's all gone - The flesh, it's all gone

From nation to nation - The same stories told
Catastrophe
From ages to ages - The cruelty in souls
Catastrophe

Eller, i klartext:

Och jag har nu gett upp allt hopp
om vilket annat öde som helst, än det
att mina katter förtär min döda kropp
och sålunda ändar min fruktlösa bloggdiet

RSS 2.0