gula
Allt över existensminimum.
omnes una manet nox
Nå, hej bloggen.
Vad är det med höstmörker och sömnlöshet egentligen? Igår undvek jag att vara social för att jag ville vara pigg och utvilad till dagens laboration. Sova tidigt, det var Planen. Och om man med "tidigt" avser "tidig morgon" så får man väl anse att jag lyckades över förväntan. Idag var jag så trött att jag såg i kors när jag pipetterade. Jag har spillt så mycket kaliumkromat att min blotta uppenbarelse torde ha mutagen effekt. Och natriumhydroxiden hanterade jag över huvud taget inte försiktigare än destvatten. Jag fick göra om min spädning. There is a first time for everything.
Sen kom jag hem och tänkte powernappa, men jag kunde inte sova. Så jag klev upp igen för att ta itu med något som var betydligt viktigare än att slösurfa. Jag undrar vad det var och om jag någonsin kommer att komma på det igen.
Min far drack upp mitt vin och tittade in för att tala frälsning, telepati och barndomsminnen. Därför snarkar han nu, och därför tvingas jag blogga. Låt oss alltså få det överstökat. Bla bla bla ålder, bla bla skor, bla bla E-type, rosa, diet.
Diet, ja. Jag testar en ny en. Eller ja, egentligen testar jag aptitlöshet. There is a first time for everything. Kaffe och några övergivna chokladbitar; luft och nikotin. En tvångsmässig macka på lunchen om jag är döende. Och omotiverat vin. Vad är det med höstmörker och alkoholkomsumtion egentigen?
Så. Överstökat. Over eller out, men inte både och.
Vad är det med höstmörker och sömnlöshet egentligen? Igår undvek jag att vara social för att jag ville vara pigg och utvilad till dagens laboration. Sova tidigt, det var Planen. Och om man med "tidigt" avser "tidig morgon" så får man väl anse att jag lyckades över förväntan. Idag var jag så trött att jag såg i kors när jag pipetterade. Jag har spillt så mycket kaliumkromat att min blotta uppenbarelse torde ha mutagen effekt. Och natriumhydroxiden hanterade jag över huvud taget inte försiktigare än destvatten. Jag fick göra om min spädning. There is a first time for everything.
Sen kom jag hem och tänkte powernappa, men jag kunde inte sova. Så jag klev upp igen för att ta itu med något som var betydligt viktigare än att slösurfa. Jag undrar vad det var och om jag någonsin kommer att komma på det igen.
Min far drack upp mitt vin och tittade in för att tala frälsning, telepati och barndomsminnen. Därför snarkar han nu, och därför tvingas jag blogga. Låt oss alltså få det överstökat. Bla bla bla ålder, bla bla skor, bla bla E-type, rosa, diet.
Diet, ja. Jag testar en ny en. Eller ja, egentligen testar jag aptitlöshet. There is a first time for everything. Kaffe och några övergivna chokladbitar; luft och nikotin. En tvångsmässig macka på lunchen om jag är döende. Och omotiverat vin. Vad är det med höstmörker och alkoholkomsumtion egentigen?
Så. Överstökat. Over eller out, men inte både och.
товарищ?
Jaha, jag kan inte riktigt släppa ämnet än känner jag. Några frågor har envist förföljt mig de senaste veckorna. Så jag ställer dem här, till alla er som basunerar ut att "ni som har röstat si eller så kan ta bort mig från sin vänner-lista". Jag vet att jag har minst två sådana bland mina vänner, jag hoppas att ni läser, för nu vill jag få det här utrett. Och frågorna är som följer:
1. Om en person återfinns i er vänkrets får man anta att detta beror på att personen i fråga besitter egenskaper och kvaliteter som ni uppskattar. Väger verkligen en röst i ett val så mycket tyngre än allt det som var bra och berikande med er vänskap?
2. Om svaret på fråga 1 är "ja", om detta verkligen är så avgörande i ert val av vänner så uppstår genast frågan om varför detta kriterium inte framfördes redan i urvalet. Om det är så oerhört viktigt för er, hur kan ni då INTE ha gallrat ut dessa undermänniskor i ett betydligt tidigare stadium? Hur kan de ens ha beviljats tillträde till era liv?
3. Och om ni ni bara har missat det faktum att vissa av era vänner är av avvikande åsikter, hur fast har då er egen övertygelse varit? För om ni nu är så obevekliga som ni vill framstå förvånas man ju över att ni ens har rört er i kretsar av oliksinnade från första början.
4. Och slutligen - hur tror ni att ni ska kunna påverka folk om ni säger upp bekantskapen med dem? Om den här frågan nu är så viktig för er borde ni väl göra ert bästa för att sprida era övertygelser? Ni borde ju jobba för att omvända folk, inte vända dem ryggen.
Så snälla, upplys mig. För jag förstår er verkligen inte.
1. Om en person återfinns i er vänkrets får man anta att detta beror på att personen i fråga besitter egenskaper och kvaliteter som ni uppskattar. Väger verkligen en röst i ett val så mycket tyngre än allt det som var bra och berikande med er vänskap?
2. Om svaret på fråga 1 är "ja", om detta verkligen är så avgörande i ert val av vänner så uppstår genast frågan om varför detta kriterium inte framfördes redan i urvalet. Om det är så oerhört viktigt för er, hur kan ni då INTE ha gallrat ut dessa undermänniskor i ett betydligt tidigare stadium? Hur kan de ens ha beviljats tillträde till era liv?
3. Och om ni ni bara har missat det faktum att vissa av era vänner är av avvikande åsikter, hur fast har då er egen övertygelse varit? För om ni nu är så obevekliga som ni vill framstå förvånas man ju över att ni ens har rört er i kretsar av oliksinnade från första början.
4. Och slutligen - hur tror ni att ni ska kunna påverka folk om ni säger upp bekantskapen med dem? Om den här frågan nu är så viktig för er borde ni väl göra ert bästa för att sprida era övertygelser? Ni borde ju jobba för att omvända folk, inte vända dem ryggen.
Så snälla, upplys mig. För jag förstår er verkligen inte.
democracy hypocrisy
Jag vet, jag är lite efter. Som vanligt. Men det har tagit lite tid för mig att samla mig. För jag har varit så besviken. På Sverige. Hur fan kunde ni?!
Hur kunde ni i er vildaste fantasi tro att det skulle gå att sticka huvudet i sanden och låtsas att problemet inte existerar? Hur kunde ni tro att det skulle hjälpa att tiga ihjäl frågan istället för att ta upp den till debatt? De senatse dagarna har präglats av någon slags naiv landssorg över SD:s framgångar i valet, och jag kan inte låta bli att undra: Hur kunde ni inte förutse det här? Det enda som kom som en chock för mig var att det verkade komma som en chock för så många. Vart har ni hållit hus?
Den metod man hittills har tillämpat för att bemöta SD har helt enkelt inneburit att man inte har bemött dem alls. Men alltså. Ett problem är aldrig imaginärt så länge det finns personer för vilka problemet är reellt. Oavsett om det är nåt psykfall som skjuter ihjäl folk på måfå för att tysta rösterna i huvudet eller folk som röstar på SD för att de är missnöjda med integrationspolitiken så kvarstår faktum - situationen hade kunnat förhindras om någon hade uppmärksammat symptomen i tid och satt in åtgärder! Men de etablerade partierna har envist vägrat att ta upp diskussionen med SD, bemöta deras politik och presentera ett sunt alternativ, och således har folk sökt sina egna lösningar. Så jag frågar igen - hur har ni INTE kunnat förutse det här? SD har på intet sätt "nästlat sig in" i riksdagen, det är de etablerade partierna som har banat väg för dem genom att vägra att lyfta debatten från smutskastning till en intellektuell nivå.
Jag menar att det är av denna anledning vi nu har SD i riksdagen. Och som representant för 5,7% av Sveriges röstande befolkning har de rätt att bli bemötta som vilket annat folkvalt parti som helst. Det är konsekvensen av att leva i en demokrati. Vad förmedlas annars? "Ni har rätt till era åsikter, men bara om de går i linje med våra åsikter"? Naturligtvis förstår jag att folk upplever SD:s politik som ett hot mot demokratin, men genom att systematiskt, och av principskäl, motarbeta ett folkvalt parti på riksdagsnivå så blir ju profetian självuppfyllande. Demokrati kan - och får - inte reduceras till ett begrepp som vi kan tillämpa lite när det passar oss. SD är symptomet, inte orsaken. Och det är naturligtvis orsaken som måste angripas.
Jag har också väldigt svårt att tro att dessa röstande 5,7% är renodlade rasister. Ja, naturligtvis finns det rötägg inom den egna organisationen. Naturligtvis finns det uttalat främlingsfientliga medlemmar. Men om det av denna anledning är okej att dra alla över en kam är alla moderater, enligt samma logik, skattefuskare. Alla socialdemokrater tjuvar och alla miljöpartister rattfyllerister. Och jag menar, kom igen nu Sverige, jag trodde att vi var lite bättre än så.
Jag är mer än måttligt trött på gnäll, smutskastning och skuldbeläggande. Skärp er nu, för helvete. Lyft debatten. Ta ert ansvar. Red ut situationen. Någonstans har ju något gått fel, men ni löser INGENTING genom att plocka bort facebook-vänner som inte har röstat precis som ni har, vägra sminka er i samma rum som någon av en annan åsikt och vägra prata om problemen. Hur ska vi någonsin kunna lösa några konflikter om vi inte kan föra en enkel dialog?
Den metod man hittills har tillämpat för att bemöta SD har helt enkelt inneburit att man inte har bemött dem alls. Men alltså. Ett problem är aldrig imaginärt så länge det finns personer för vilka problemet är reellt. Oavsett om det är nåt psykfall som skjuter ihjäl folk på måfå för att tysta rösterna i huvudet eller folk som röstar på SD för att de är missnöjda med integrationspolitiken så kvarstår faktum - situationen hade kunnat förhindras om någon hade uppmärksammat symptomen i tid och satt in åtgärder! Men de etablerade partierna har envist vägrat att ta upp diskussionen med SD, bemöta deras politik och presentera ett sunt alternativ, och således har folk sökt sina egna lösningar. Så jag frågar igen - hur har ni INTE kunnat förutse det här? SD har på intet sätt "nästlat sig in" i riksdagen, det är de etablerade partierna som har banat väg för dem genom att vägra att lyfta debatten från smutskastning till en intellektuell nivå.
Jag menar att det är av denna anledning vi nu har SD i riksdagen. Och som representant för 5,7% av Sveriges röstande befolkning har de rätt att bli bemötta som vilket annat folkvalt parti som helst. Det är konsekvensen av att leva i en demokrati. Vad förmedlas annars? "Ni har rätt till era åsikter, men bara om de går i linje med våra åsikter"? Naturligtvis förstår jag att folk upplever SD:s politik som ett hot mot demokratin, men genom att systematiskt, och av principskäl, motarbeta ett folkvalt parti på riksdagsnivå så blir ju profetian självuppfyllande. Demokrati kan - och får - inte reduceras till ett begrepp som vi kan tillämpa lite när det passar oss. SD är symptomet, inte orsaken. Och det är naturligtvis orsaken som måste angripas.
Jag har också väldigt svårt att tro att dessa röstande 5,7% är renodlade rasister. Ja, naturligtvis finns det rötägg inom den egna organisationen. Naturligtvis finns det uttalat främlingsfientliga medlemmar. Men om det av denna anledning är okej att dra alla över en kam är alla moderater, enligt samma logik, skattefuskare. Alla socialdemokrater tjuvar och alla miljöpartister rattfyllerister. Och jag menar, kom igen nu Sverige, jag trodde att vi var lite bättre än så.
Jag är mer än måttligt trött på gnäll, smutskastning och skuldbeläggande. Skärp er nu, för helvete. Lyft debatten. Ta ert ansvar. Red ut situationen. Någonstans har ju något gått fel, men ni löser INGENTING genom att plocka bort facebook-vänner som inte har röstat precis som ni har, vägra sminka er i samma rum som någon av en annan åsikt och vägra prata om problemen. Hur ska vi någonsin kunna lösa några konflikter om vi inte kan föra en enkel dialog?
resuscitation
Vinden ylar ilsket utanför mitt fönster, höstbitter och aggressiv, och lyckas med dessa epitet matcha mitt eget humör alldeles förträffligt. Jag är halvdöd efter tre nätter av usel sömn, men likförbannat sitter jag här och försöker återuppliva min litterära förmåga (om jag nu någonsin hade någon). Tredje dagen gillt, kvantitativt tar det sig. Och kvalitativt? Ptja, när inspirationen nu har flytt fältet får jag väl klara mig på egen hand. A, B och C, bokstäverna sitter där de ska. Då återstår det bara för mig att arrangera dem efter grammatikens alla regler, bygga ord, meningar och meningslöst dravel. Det sistnämnda är lite av min specialitet. Jag fick för ett tag sedan frågan om vad som är min starka sida; jag vågar nog påstå att det här är den. Det är ju för övrigt en grundförutsättning för hela bloggkonceptet. Vem vill läsa om något meningsfullt?
Jag hade tänkt tala lite om ålder. På ett lagom meningslöst sätt. Min imaginära läsarkrets hörs nu stöna "IGEN?!" Men till mitt försvar måste jag påpeka att det var ett och ett halvt år sedan jag över huvud taget skrev något här, så jag har lite beklagande att ta igen. Jag lider ju som bekant av extrem åldersnoja. Och det blir inte bättre av sånt här:
Jag: "Hejhej, skulle jag kunna få hjälp med att hitta en bra concealer?"
Expedit: "Javisst, tänkte du för att täcka fina linjer och så?"
Jag: "Öhh... alltså, jag tänkte väl mer för att dölja lite kvisslor och så..."
Expedit: "Ja, vi har ju då den här..." *viftar med produkt* "Den är superbra om man börjar få lite linjer."
Jag: "Eh, jaha, linjer ja..."
Expedit: "Och du har ju lite mörka ringar under ögonen också, sånt täcker den jättebra!"
Som om inte det var illa nog har jag för första gången i mitt liv INTE ombetts visa leg på systemet. Jag kan bara dra slutsatsen att jag numera inte bara känner mig lastgammal, jag är lastgammal. Och det hade inte varit så farligt om jag hade lyckats åstadkomma något. Men om jag skulle dö nu skulle mitt epitafium blott kunna förmedla att "här vilar Maria, hon brände aldrig en burgare". Det är en sak att vara ung och dum, men att vara gammal och dum är ju bara pinsamt. Jag likställer här dumhet och avsaknad av utbildning helt ohämmat. My blog, my rules.
Vinder har mojnat nu, mitt bokstavsflöde likaså. Jag får älta ålder mer någon annan dag, eller ännu hellre något annat. Jag måste utöka min arsenal av meningslösheter. Men bloggen är i alla fall återuppstånden, om än med okänt syfte. För min del är det dags att fokusera mindre på döden och mer på hans broder. Godnatt.
Jag hade tänkt tala lite om ålder. På ett lagom meningslöst sätt. Min imaginära läsarkrets hörs nu stöna "IGEN?!" Men till mitt försvar måste jag påpeka att det var ett och ett halvt år sedan jag över huvud taget skrev något här, så jag har lite beklagande att ta igen. Jag lider ju som bekant av extrem åldersnoja. Och det blir inte bättre av sånt här:
Jag: "Hejhej, skulle jag kunna få hjälp med att hitta en bra concealer?"
Expedit: "Javisst, tänkte du för att täcka fina linjer och så?"
Jag: "Öhh... alltså, jag tänkte väl mer för att dölja lite kvisslor och så..."
Expedit: "Ja, vi har ju då den här..." *viftar med produkt* "Den är superbra om man börjar få lite linjer."
Jag: "Eh, jaha, linjer ja..."
Expedit: "Och du har ju lite mörka ringar under ögonen också, sånt täcker den jättebra!"
Som om inte det var illa nog har jag för första gången i mitt liv INTE ombetts visa leg på systemet. Jag kan bara dra slutsatsen att jag numera inte bara känner mig lastgammal, jag är lastgammal. Och det hade inte varit så farligt om jag hade lyckats åstadkomma något. Men om jag skulle dö nu skulle mitt epitafium blott kunna förmedla att "här vilar Maria, hon brände aldrig en burgare". Det är en sak att vara ung och dum, men att vara gammal och dum är ju bara pinsamt. Jag likställer här dumhet och avsaknad av utbildning helt ohämmat. My blog, my rules.
Vinder har mojnat nu, mitt bokstavsflöde likaså. Jag får älta ålder mer någon annan dag, eller ännu hellre något annat. Jag måste utöka min arsenal av meningslösheter. Men bloggen är i alla fall återuppstånden, om än med okänt syfte. För min del är det dags att fokusera mindre på döden och mer på hans broder. Godnatt.
dementia
Efter en vansinnigt sömnlös natt traskade jag mot skolan i morse, genom ett gråklibbigt höstregn som vägrade låta sig bevekas av mitt chockrosa paraply. Nästan framme hör jag något yla, det lät som en skadad hund. Rent reflexmässigt vände jag huvudet i ylets riktning, små skadade djur måste man ju rädda. Men inget skadat djur fanns inom synhåll. Det ylades på nytt, och nu såg jag att lätet kom från en kvinna i gul regnjacka. Hon stod vid övergångsstället, just utanför psykiatriska kliniken, och ylade i regnet. Jag gjorde som alla andra ensamma morgonmotionärer, i tyst samförstånd gick vi vidare utan att så mycket som stanna upp. Vi tänkte alla samma tanke, att här på sjukhusområdet borde det väl finnas nån slags kompetent personal som har betalt för att ta hand om just sådana knäppgökar.
Samhällets bottenskrap.
Samhällets bottenskrap.
mind over body
Det filosofiska centrat i min hjärna är ovanligt överaktivt, nyligen triggades det igång när jag epilerade benen (nåja, benet, då. Åtminstone halva. Det tar ju en sån jävla tid! Och jag har väl bättre saker att roa mig med än lite fåfäng smärta såhär på kvällskvisten?! Hur som helst.) Kvinnor är idioter (och i egenskap av kvinna är jag i min fulla rätt att hävda det.) Vad utsätter vi oss inte för i fåfängans tecken? Men då slog det mig att klyschan, den där gamla vanliga, den stämmer ju verkligen. What doesn't kill you only makes you stronger.
Jag har alltid varit förtjust i idén om att viljan står över kroppen, man kan lära sig att ignorera vissa grundläggande behov och instinkter och tvinga kroppen till undergivelse. Till en rimlig gräns, naturligtvis. Jag tänker mig att det finns situationer då man måste övervinna sig själv och låta hjärnan arbeta ostört, utan att störas av de signaler som en motsträvig kropp försöker distrahera den med. Sålunda har jag i de förflutna stundtals hängivit mig åt projket som "100 timmar utan mat" (ifall man skulle bli instängd i en gruva), "60 timmar utan sömn" (ifall man skulle bli tagen som gisslan), "epilera benen utan att röra en min" (ifall man skulle bli utsatt för tortyr, testa själv så får du se!) och "skogspromenad vid fullmåne och midnatt efter att ha sett 'Exorcisten' helt själv i ett tomt hus" (ifall man skulle springa på en clown). Med varierande resultat. Jag kan ju till exempel inte hjälpa att "Exorcisten" inte alls var så skrämmande som folk hade påstått, så att skogspromenaden inte blev mer än en gemytlig nypa frisk luft, eller att det serverades chokladmousse till efterrätt efter 89 timmar.
Men jag är en problemkalkylerare, det slog mig idag. Och eftersom det här är min blogg (jag hatar bloggar) tänker jag å det bestämdaste hävda att det skiljer sig från katastroftänkare och vanliga, dödliga paranoida på så vis att jag inte låter de potentiella farorna hämma mig, jag försöker istället förbereda mig för att kunna hantera dem om de nu skulle råka drabba mig. Om, inte när. Det är med viss besvikelse jag tvingas inse att mitt liv med största sannolikhet lär fortsätta i samma händelselösa lunk som det hittills gjort; när man väl har ägnat tid och möda åt förbredelser vill man ju gärna få en chans att pröva sina vingar.
Men jag är naturligtvis en hycklare, det borde alla som känner mig någorlunda veta vid det här laget. Om jag någonsin kommer behöva springa snabbt och länge, om jag till exempel blir jagad av en flock hungriga vargar ute i ödemarken (ingenting är omöjligt!) så kommer jag med största sannolikhet sätta mig ner och förlika mig med att mitt öde är att sluta som energirikt midnattssnacks åt ett gäng Canis lupus med Night Eating Syndrome. Minsta motståndets väg har alltid varit min melodi, det är därför jag inte har någon kondition att tala om, och det är därför det inte finns något hopp inför badsäsongen 2013 heller.
Men jag är en problemkalkylerare, det slog mig idag. Och eftersom det här är min blogg (jag hatar bloggar) tänker jag å det bestämdaste hävda att det skiljer sig från katastroftänkare och vanliga, dödliga paranoida på så vis att jag inte låter de potentiella farorna hämma mig, jag försöker istället förbereda mig för att kunna hantera dem om de nu skulle råka drabba mig. Om, inte när. Det är med viss besvikelse jag tvingas inse att mitt liv med största sannolikhet lär fortsätta i samma händelselösa lunk som det hittills gjort; när man väl har ägnat tid och möda åt förbredelser vill man ju gärna få en chans att pröva sina vingar.
Men jag är naturligtvis en hycklare, det borde alla som känner mig någorlunda veta vid det här laget. Om jag någonsin kommer behöva springa snabbt och länge, om jag till exempel blir jagad av en flock hungriga vargar ute i ödemarken (ingenting är omöjligt!) så kommer jag med största sannolikhet sätta mig ner och förlika mig med att mitt öde är att sluta som energirikt midnattssnacks åt ett gäng Canis lupus med Night Eating Syndrome. Minsta motståndets väg har alltid varit min melodi, det är därför jag inte har någon kondition att tala om, och det är därför det inte finns något hopp inför badsäsongen 2013 heller.
Jag menar, om jag hade varit seriös PÅ RIKTIGT hade jag åtminstone anmält mig till någon slags clownskola för att få bukt med min coulrofobi. Då hade jag åtminstone klarat av att titta mig själv i spegeln under fjolårets halloweenfirande.
Göran-gubben, Halloweenkompanjon
Om inte annat hade jag i alla fall kunnat tillämpa min övertygelse i fler fall än när det gäller att gå oberört trots blödande skoskav. :(
Jag lämnar er med dagens insikt: jag borde byta ringsignal innan den nuvarande underminerar alla mina försök till att ge ett bestående seriöst intryck.
Auf Wiedersehen!
catastrophe
Klampade in i mitt skithål till lägenhet efter tio timmar på jobbet. Sparkade av mig skorna, slängde den snöblöta mössan på hatthyllan och fortsatte in över tre katter, varvid jag satte foten på en vass hammare.
"VEM FAN SLÄNGER HAMMARE PÅ GOLVET?!" skrek jag vredgat.
"Me-waow", svarade Smulan.
"Jaha", sa jag. "Typiskt Hedvig."
Men Smulan är just den typ av bitchig katt som bara bryr sig om sig själv. Typiskt en sån som ljuger om hammare. Så jag genomskådade hennes lögn.
Smulan. Jävligt töntigt kattnamn.
Men egentligen heter hon Bögmunken och har personlighet som, ptja, Janice Dickinson ungefär. Psycho Bitch From Hell. Tror att hon är störst, bäst och vackrast. Bögmunken är i själva verket hyfsat liten och inte särskilt photogénique. Fast till skillnad från Dickinson har hon i alla fall lite innanför pannbenet. Bögmunken har uppvisat suicidala tendenser samt drag av borderline-personlighetsstörning.
"VEM FAN SLÄNGER HAMMARE PÅ GOLVET?!" skrek jag vredgat.
"Me-waow", svarade Smulan.
"Jaha", sa jag. "Typiskt Hedvig."
Men Smulan är just den typ av bitchig katt som bara bryr sig om sig själv. Typiskt en sån som ljuger om hammare. Så jag genomskådade hennes lögn.
Smulan. Jävligt töntigt kattnamn.
Men egentligen heter hon Bögmunken och har personlighet som, ptja, Janice Dickinson ungefär. Psycho Bitch From Hell. Tror att hon är störst, bäst och vackrast. Bögmunken är i själva verket hyfsat liten och inte särskilt photogénique. Fast till skillnad från Dickinson har hon i alla fall lite innanför pannbenet. Bögmunken har uppvisat suicidala tendenser samt drag av borderline-personlighetsstörning.
Bögmunken? Janice?
Pinhead satte genast igång med att göra sådant som löpande katthonor gör bäst; föra oväsen och vara i vägen. Till skillnad från normala katter verkar Pinhead vara i löp året om och hela tiden. Förmodligen beror detta på att stackarn har sin faster till mor och sin morbror till far. Bortsett från nymfomani har inaveln även medfört tvångssyndrom, anorexia och histrionisk personlighetsstörning.
Jag blev nyligen angripen av ohyra. Pinhead ynglade av sig, och lägenheten kryllade plötsligt av krälande, klättrande, osanitära små djur. I Sverige förekommer kackerlackor som inomhuslevande, utomhuslevande och tillfälliga gäster. De sistnämnda kommer stundtals in i landet via till exempel bagage i samband med utlandsresor, varuleveranser och romantiska relationer. Katterlackorna tillhör dessvärre de inomhuslevande. Efter många om och men lyckades jag göra mig av med större delen av dem. Nu återstår bara Aramis, sömnens fiende nummer ett.
I vanlig ordning är den enda som inte möter mig i dörren Hedvig, som är det av mina djur som jag faktiskt inte har något emot. Hedvig har dessväre desto mer emot mig, men älskar främlingar hämningslöst. Han lider av antisocial personlighetsstörning och vägrar acceptera det faktum att han är en katt och inte en hund. På grund av sitt egentliga namn, Quinna Hora, är han traumatiserad sedan barnsben och kraftigt utvecklingshämmad. Intellektet ligger i nivå med, säg, Randy Hickeys.
Hämmad? Mer hämmad?
Min kollega Timjansky har fiskar som äter katter. Jag funderar på att bjuda på lunch nån dag.
Under the lampshade - Scratching into her fragile skull
The flesh, it's all gone - The flesh, it's all gone
From nation to nation - The same stories told
Catastrophe
From ages to ages - The cruelty in souls
Catastrophe
Eller, i klartext:
Och jag har nu gett upp allt hopp
om vilket annat öde som helst, än det
att mina katter förtär min döda kropp
och sålunda ändar min fruktlösa bloggdiet
a passion for fashion
Om man ska räknas inom bloggvärlden (tydligen har nån lustigkurre kommit på att vi ska kalla det "bloggosfären", men det låter så jävla löjligt, så det tänker jag bestämt motsätta mig ett bra tag till) ska man blogga om viktiga saker. Som mode, matlagning, vad man ska göra idag samt vad man åt till frukost igår. Jag äter aldrig frukost, jag kan inte laga mat och det enda jag gör om dagarna är att jobba, så inom dessa områden har jag inte mycket att komma med. Mode, däremot, det är min grej. Inte för att jag har så mycket kläder eller så, fast jag älskar såklart skor och handväskor, det följer ju med den där sista X-kromosomen. Men det betyder ju inte att jag inte kan ha åsikter, eller hur? Även om jag, personligen, föredrar mjukisbyxor. Men det behöver ju inte ni veta. Så, här följer dagens outfit:
Denna kreation, dessa kreationer, har jag designat och sytt själv. Tanken är lite retro, 90-tal, vs. moderiktigt A-linjeformat, sådär bylsigt och formlöst som man måste vara pinnsmal för att inte se fet ut i, vs. metaforiskt modelämmeltåg, det går ju bara utför, blir fulare och fulare för varje år, det slutar med att alla kastar sig ut för ett stup och dör osv osv. Tyget är inköpt på Ohlssons Tyger & Stuvar i Luleå. Tillklippt och ihopsytt lite sådär på en höft och ett par timmar. Dräkterna är enkelfållade (finns det ens ett sådant ord?) med resår vid fötter och i ärmar, för den där pösiga lemmings-looken. Perukerna är även de sydda av mig, det där skrikigt gröna ger en spännande kontrast mot det kväljande blå. De är varma och kliar fruktansvärt mycket. Kvalitén är genomgående låg; två av totalt fyra dräkter gick visst sönder under kvällen de premiäranvändes. Men visst var vi snygga så länge det varade?
(Och för alla som undrar: Ja, det är jag i mitten. Nej, jag var inte nykter.)
Sådär, det var ju inte så svårt. Nästa gång kanske jag testar matlagningsblogg.
(Och för alla som undrar: Ja, det är jag i mitten. Nej, jag var inte nykter.)
Sådär, det var ju inte så svårt. Nästa gång kanske jag testar matlagningsblogg.
all work, no play
58 timmar har jag spenderat på mitt underbara jobb den här veckan. Det är ungefär 21 timmar mer än vad jag enligt kontrakt borde. Men nöden har ingen lag och jag har ändå inte mycket som skulle kunna identifieras som liv. Följaktigen har min lediga söndag mest gått åt till att ligga utslagen på en soffa med värk i varenda liten muskel som jag inte ens var medveten om att jag hade. Jag och Johanna började dock dagen med lyxfrukost. Både lyx och frukost är saker som normalt saknas i min vardag, och just därför var jag villig att stiga upp klockan nio denna gudomligt lagstadgade vilodag.
"Nio." sa Johanna. "Så tidigt har jag inte stigit upp på jättelänge!"
"Nio." sa jag. "Det blir ju nästan sovmorgon. Jag ringer om jag försover mig."
Det gjorde jag naturligtvis inte. Ringde, alltså. Försov mig gjorde jag dock, efter att min vana trogen ha snoozat i en och en halv timme.
Jag har funderat lite över det där med liv. Ni vet, vänner, familj, framtidsplaner. Jag tycker inte att det är riktigt rättvist att andra får fortsätta sina liv lite hur de vill när mitt står så obevekligt still. Det är inte mer än rätt att alla andra också fastnar i samma vånda och tristess som jag måste stå ut med. Så, Hannah, jag tar tillbaka varenda litet råd jag har kommit med. Du får inte alls flytta till Köpenhamn. Du måste fortsätta jobba på KG med mig. Vad ska man med utbildning till när man kan flippa burgare?! Om du absolut vill designa så kan du få piffa upp våra arbetskläder. Korvgubbens höstkollektion. Gärna något rosa.
Men jag har i alla fall kommit fram till vad jag vill göra nu. I mitt liv har jag hunnit gå igenom många framtida yrkesval. Nunna, arkeolog, veterinär, rymdteolog... samtliga planer är lagda på hyllan. (Well, utom nunna då, det är jag liksom hur som helst.) Nej, jag ska bli obducent. Lustigt nog har alla jag hittills konsulterat i frågan faktiskt hållt med mig. "Ja, det hade nog passat dig", sa min mor helt oväntat. Jag som hade väntat mig en föreläsning i stil med "Varför är du så intresserad av döden? Måste du alltid ha så mörka intressen?!" och så vidare. Annat var det när jag ville plugga tre år latin i Lund. "Latin? Vad ska du ha för nytta av det?!" Som om man inte alltid behöver latin liksom, typ om man ska driva ut onda andar ur hus eller demoner ur barn. Eller om man ska memorera kroppsdelar i Gray's Anatomy. (Boken, inte serien. Samtidsfixerade, populärkulturella, obildade slödder.)
Problemet med att bli obducent är att utbildningen är sådär hundra år lång och att man måste ha sådär superhöga betyg för att ens bli antagen till läkarutbildningen. Det fina är dock att man nu för tiden kan lära sig allt man behöver via wikipedia och youtube. Så jag ser absolut inga hinder i lite självstudier. Jag tänkte börja småskaligt, med roadkills, och arbeta mig uppåt, mot större saker. Efter ett par säsonger CSI och Dexter vet man hur man undviker att åka fast som seriemördare. Annars går det även finfint att testamentra sina kvarlevor till mig. Fast då får ni helst dö på vintern, jag har inte mycket plats i frysen, och jag betvivlar att grannarna gillar att jag lagrar ruttnande lik på balkongen. Autodidakt obducent, hur snyggt ser inte det ut på ett visitkort, så säg?
Nu ska jag och mina stackars utarbetade quadriceps få lite vila, arbetsdagen nalkas med stormsteg. All work and no play makes me fruktansvärt självömkande. Restaurangmiljö hade för övrigt inte varit en helt galen miljö inför en nionde Hellraiser-film. Godnatt och adjö.
(Jag försöker förresten lära mig att lyssna på jazz. Om någon vet hur man gör får ni gärna höra av er.)
"Nio." sa Johanna. "Så tidigt har jag inte stigit upp på jättelänge!"
"Nio." sa jag. "Det blir ju nästan sovmorgon. Jag ringer om jag försover mig."
Det gjorde jag naturligtvis inte. Ringde, alltså. Försov mig gjorde jag dock, efter att min vana trogen ha snoozat i en och en halv timme.
Jag har funderat lite över det där med liv. Ni vet, vänner, familj, framtidsplaner. Jag tycker inte att det är riktigt rättvist att andra får fortsätta sina liv lite hur de vill när mitt står så obevekligt still. Det är inte mer än rätt att alla andra också fastnar i samma vånda och tristess som jag måste stå ut med. Så, Hannah, jag tar tillbaka varenda litet råd jag har kommit med. Du får inte alls flytta till Köpenhamn. Du måste fortsätta jobba på KG med mig. Vad ska man med utbildning till när man kan flippa burgare?! Om du absolut vill designa så kan du få piffa upp våra arbetskläder. Korvgubbens höstkollektion. Gärna något rosa.
Men jag har i alla fall kommit fram till vad jag vill göra nu. I mitt liv har jag hunnit gå igenom många framtida yrkesval. Nunna, arkeolog, veterinär, rymdteolog... samtliga planer är lagda på hyllan. (Well, utom nunna då, det är jag liksom hur som helst.) Nej, jag ska bli obducent. Lustigt nog har alla jag hittills konsulterat i frågan faktiskt hållt med mig. "Ja, det hade nog passat dig", sa min mor helt oväntat. Jag som hade väntat mig en föreläsning i stil med "Varför är du så intresserad av döden? Måste du alltid ha så mörka intressen?!" och så vidare. Annat var det när jag ville plugga tre år latin i Lund. "Latin? Vad ska du ha för nytta av det?!" Som om man inte alltid behöver latin liksom, typ om man ska driva ut onda andar ur hus eller demoner ur barn. Eller om man ska memorera kroppsdelar i Gray's Anatomy. (Boken, inte serien. Samtidsfixerade, populärkulturella, obildade slödder.)
Problemet med att bli obducent är att utbildningen är sådär hundra år lång och att man måste ha sådär superhöga betyg för att ens bli antagen till läkarutbildningen. Det fina är dock att man nu för tiden kan lära sig allt man behöver via wikipedia och youtube. Så jag ser absolut inga hinder i lite självstudier. Jag tänkte börja småskaligt, med roadkills, och arbeta mig uppåt, mot större saker. Efter ett par säsonger CSI och Dexter vet man hur man undviker att åka fast som seriemördare. Annars går det även finfint att testamentra sina kvarlevor till mig. Fast då får ni helst dö på vintern, jag har inte mycket plats i frysen, och jag betvivlar att grannarna gillar att jag lagrar ruttnande lik på balkongen. Autodidakt obducent, hur snyggt ser inte det ut på ett visitkort, så säg?
Nu ska jag och mina stackars utarbetade quadriceps få lite vila, arbetsdagen nalkas med stormsteg. All work and no play makes me fruktansvärt självömkande. Restaurangmiljö hade för övrigt inte varit en helt galen miljö inför en nionde Hellraiser-film. Godnatt och adjö.
(Jag försöker förresten lära mig att lyssna på jazz. Om någon vet hur man gör får ni gärna höra av er.)
graphic violence
Clive Barker-fantast som jag är laddade jag i ett svagt ögonblick ner spelet Undying. Med tanke på hur besviken jag blir varje gång jag inser att jag inte kommer få min lament configuration-replica att fungera som den i filmen, och att jag därmed aldrig kommer få träffa Pinhead i egen hög person, föreföll det här vara en ypperlig idé. Att få springa omkring i en av herr Skräckmästares egna skapelser och möta Ondskan med stort O, närmare än så lär jag knappast komma. Tyvärr glömde jag en viktig liten detalj, nämligen: JAG HATAR VIDEOVÅLD!
Låt mig förtydliga lite. Jag älskar skräckfilmer. Splatter, gore, tarmar åt höger och vänster, huvuden som flyger och lemmar som ryker. Jag gillar blodstänk och inälvsgegg. Jag kan även ägna många timmar åt att fascinerat gå igenom gamla brottsplatsfoton där unga älskares svartsjuka slutar i ond bråd död och så vidare. Jag tycker till och med om att springa omkring och slakta bad guys, boogeymen, mutanter och allsköns villebråd i just såna där våldsspel. I cirka fem minuter. För sen, förstår ni, är det jag som är villebrådet. Skakande sitter jag framför min dator och hoppar högt så fort någonting skjuter på mig/biter i mig/löser upp mig eller vadhelst nu kan tänkas drabba min stackars spelkaraktär.
När jag var en tvärhand hög introducerade min far mig för spelet Wolfenstein 3D. Därefter följde Duke Nukem och Q3. Gemensamt för alla dessa spel är att jag efter inte alltför lång tid drabbas av panik, glömmer vart jag är, vart jag ska och vad mitt uppdrag var (well, mer än att överleva och försöka gömma mig från the bad guys, då.) Med dunkande hjärta, kallsvetten rinnande och adrenalinet rusande sitter jag där och tar det fruktansvärt personligt varje gång jag blir brutalt slaktad (inte helt sällan av min fyra år yngre syster, när vi snackar Q3. Fan alltså, faktum är att det är värre att spela mot henne. Det slutar alltid med att jag springer för mitt liv och desperat försöker hitta nya gömställen. Jag hinner inte ens lokalisera henne innan hon dödar mig, gång på gång på gång!) Detta fortgår till ett stadie då jag inte vet om jag är förkrossad eller förbannad, och ilsket lämnar datorn med tårarna brännande bakom ögonlocken. "Det här är inte KUL!" brukar jag bröla. "Jag går och lägger pussel istället!" Tillintetgjord av ettor och nollor, IGEN!
Så, där satt jag alltså med Undying, fast i ett läskigt jävla hus med dörrar som inte gick att öppna, viskande spökröster, lampor som plötsligt släcktes och blodtörstiga demoner som försökte äta upp mig. "DÖÖÖ DÅ ERA JÄVLAR!" skrek jag i falsett så att halva trappen vaknade och ringde 112. Med darrande fingrar och hjärtat i halsgropen hittade jag till slut escape-knappen och insåg att mina nerver inte är gjorda för sådant, och att jag, om jag vill leva ett långt (nåja) och lyckligt (nåja igen) liv (som sagt, nåja) så gör jag säkrast i att hålla mig till Super Mario 3 i fortsättningen. Jag insåg även att hur mycket jag än studerar skräckfilmsöverlevnadsteknik så kommer jag, när domedagen väl kommer, ha rollen som den skrikande blondinen som springer åt fel håll och dör först av alla. Tills dess kommer jag sitta här och lägga fridfull patiens och kanske i smyg drömma om att en vacker dag vara lika cool som Pinhead.
Låt mig förtydliga lite. Jag älskar skräckfilmer. Splatter, gore, tarmar åt höger och vänster, huvuden som flyger och lemmar som ryker. Jag gillar blodstänk och inälvsgegg. Jag kan även ägna många timmar åt att fascinerat gå igenom gamla brottsplatsfoton där unga älskares svartsjuka slutar i ond bråd död och så vidare. Jag tycker till och med om att springa omkring och slakta bad guys, boogeymen, mutanter och allsköns villebråd i just såna där våldsspel. I cirka fem minuter. För sen, förstår ni, är det jag som är villebrådet. Skakande sitter jag framför min dator och hoppar högt så fort någonting skjuter på mig/biter i mig/löser upp mig eller vadhelst nu kan tänkas drabba min stackars spelkaraktär.
När jag var en tvärhand hög introducerade min far mig för spelet Wolfenstein 3D. Därefter följde Duke Nukem och Q3. Gemensamt för alla dessa spel är att jag efter inte alltför lång tid drabbas av panik, glömmer vart jag är, vart jag ska och vad mitt uppdrag var (well, mer än att överleva och försöka gömma mig från the bad guys, då.) Med dunkande hjärta, kallsvetten rinnande och adrenalinet rusande sitter jag där och tar det fruktansvärt personligt varje gång jag blir brutalt slaktad (inte helt sällan av min fyra år yngre syster, när vi snackar Q3. Fan alltså, faktum är att det är värre att spela mot henne. Det slutar alltid med att jag springer för mitt liv och desperat försöker hitta nya gömställen. Jag hinner inte ens lokalisera henne innan hon dödar mig, gång på gång på gång!) Detta fortgår till ett stadie då jag inte vet om jag är förkrossad eller förbannad, och ilsket lämnar datorn med tårarna brännande bakom ögonlocken. "Det här är inte KUL!" brukar jag bröla. "Jag går och lägger pussel istället!" Tillintetgjord av ettor och nollor, IGEN!
Så, där satt jag alltså med Undying, fast i ett läskigt jävla hus med dörrar som inte gick att öppna, viskande spökröster, lampor som plötsligt släcktes och blodtörstiga demoner som försökte äta upp mig. "DÖÖÖ DÅ ERA JÄVLAR!" skrek jag i falsett så att halva trappen vaknade och ringde 112. Med darrande fingrar och hjärtat i halsgropen hittade jag till slut escape-knappen och insåg att mina nerver inte är gjorda för sådant, och att jag, om jag vill leva ett långt (nåja) och lyckligt (nåja igen) liv (som sagt, nåja) så gör jag säkrast i att hålla mig till Super Mario 3 i fortsättningen. Jag insåg även att hur mycket jag än studerar skräckfilmsöverlevnadsteknik så kommer jag, när domedagen väl kommer, ha rollen som den skrikande blondinen som springer åt fel håll och dör först av alla. Tills dess kommer jag sitta här och lägga fridfull patiens och kanske i smyg drömma om att en vacker dag vara lika cool som Pinhead.
Pinhead - the one and only. <3
fuck off and die
Nu har jag suttit här i en timme och försökt komma på något att skriva. Nu ger jag upp, fuck you bloggen!
(Jag undrar förresten om den här informationen passerar rikets gränser. I så fall, analyze this, you bastards: Bomba, döda, terrorist, svenska ambassaden, bombdåd, kapa plan, kapa huvuden, kapa plankor, attack, virus, kemisk krigsföring, mjältbrand, röda hund, assassinera, dekapitera, hudflänga, solbränna, infiltrera, arkebusera, ta zlatan som gisslan, avrätta, hamas, kinesisk vattentortyr, lugna favoriter-tortyr, tvångsplockning av ögonbryn, reinfeldts huvud på en påle, tack, ske guds vilja och rättvisa ska skipas. Jävla skithögar.)
(Jag undrar förresten om den här informationen passerar rikets gränser. I så fall, analyze this, you bastards: Bomba, döda, terrorist, svenska ambassaden, bombdåd, kapa plan, kapa huvuden, kapa plankor, attack, virus, kemisk krigsföring, mjältbrand, röda hund, assassinera, dekapitera, hudflänga, solbränna, infiltrera, arkebusera, ta zlatan som gisslan, avrätta, hamas, kinesisk vattentortyr, lugna favoriter-tortyr, tvångsplockning av ögonbryn, reinfeldts huvud på en påle, tack, ske guds vilja och rättvisa ska skipas. Jävla skithögar.)
