formaldehyde

Det filosofiska centrat i min hjärna är ovanligt överaktivt, nyligen triggades det igång när  jag epilerade benen (nåja, benet, då. Åtminstone halva. Det tar ju en sån jävla tid! Och jag har väl bättre saker att roa mig med än lite fåfäng smärta såhär på kvällskvisten?! Hur som helst.) Kvinnor är idioter (och i egenskap av kvinna är jag i min fulla rätt att hävda det.) Vad utsätter vi oss inte för i fåfängans tecken? Men då slog det mig att klyschan, den där gamla vanliga, den stämmer ju verkligen. What doesn't kill you only makes you stronger.

Jag har alltid varit förtjust i idén om att viljan står över kroppen, man kan lära sig att ignorera vissa grundläggande behov och instinkter och tvinga kroppen till undergivelse. Till en rimlig gräns, naturligtvis. Jag tänker mig att det finns situationer då man måste övervinna sig själv och låta hjärnan arbeta ostört, utan att störas av de signaler som en motsträvig kropp försöker distrahera den med. Sålunda har jag i de förflutna stundtals hängivit mig åt projket som "100 timmar utan mat" (ifall man skulle bli instängd i en gruva), "60 timmar utan sömn" (ifall man skulle bli tagen som gisslan), "epilera benen utan att röra en min" (ifall man skulle bli utsatt för tortyr, testa själv så får du se!) och "skogspromenad vid fullmåne och midnatt efter att ha sett 'Exorcisten' helt själv i ett tomt hus" (ifall man skulle springa på en clown). Med varierande resultat. Jag kan ju till exempel inte hjälpa att "Exorcisten" inte alls var så skrämmande som folk hade påstått, så att skogspromenaden inte blev mer än en gemytlig nypa frisk luft, eller att det serverades chokladmousse till efterrätt efter 89 timmar.


Men jag är en problemkalkylerare, det slog mig idag. Och eftersom det här är min blogg (jag hatar bloggar) tänker jag å det bestämdaste hävda att det skiljer sig från katastroftänkare och vanliga, dödliga paranoida på så vis att jag inte låter de potentiella farorna hämma mig, jag försöker istället förbereda mig för att kunna hantera dem om de nu skulle råka drabba mig. Om, inte när. Det är med viss besvikelse jag tvingas inse att mitt liv med största sannolikhet lär fortsätta i samma händelselösa lunk som det hittills gjort; när man väl har ägnat tid och möda åt förbredelser vill man ju gärna få en chans att pröva sina vingar.


Men jag är naturligtvis en hycklare, det borde alla som känner mig någorlunda veta vid det här laget. Om jag någonsin kommer behöva springa snabbt och länge, om jag till exempel blir jagad av en flock hungriga vargar ute i ödemarken (ingenting är omöjligt!) så kommer jag med största sannolikhet sätta mig ner och förlika mig med att mitt öde är att sluta som energirikt midnattssnacks åt ett gäng Canis lupus med Night Eating Syndrome. Minsta motståndets väg har alltid varit min melodi, det är därför jag inte har någon kondition att tala om, och det är därför det inte finns något hopp inför badsäsongen 2013 heller.

Auf Wiedersehen!