time goes by...
Jag är grymt dålig på att sätta rubriker utan att ha musik som inspiration. Nu ÄR ju visserligen just den här rubriken musikinspirerad, även om det inte märks så mycket. Men jag menar, kom igen, Madonna, bättre kan jag. Det är den där låten, ni vet... "Time goes by so slowly..." Fantasifullt va? Men de dyker oftast bara upp i huvudet på mig, de där rubrikerna, oombedda och omöjliga att göra sig av med. Så den får väl stå kvar, trots att den för övrigt inte lämpar sig alls, då jag tänkte skriva om raka motsatsen.
Av någon oförklarlig anledning är jag sömnlös även i natt. Man tycker att de tre ynkliga timmar jag fick sova igår, följt av en dag fylld av arbete och förpliktelser, borde ta ut sin rätt. Men icke. Klockan ringer om fem timmar. Tiden tickar. Dumheter, tiden tickar inte alls. Det är det klockor som gör. Tiden smyger oftast obemärkt förbi, och plötsligt står man där, ensam, kvarglömd, med en massa ouppfyllda drömmar och planer som aldrig hann bli verklighet.
Det är knepigt, det där med tid. Den tycks aldrig räcka till. Ändå gör jag inget vettigt av den. Det känns som att jag väntar på något; en vändpunkt, en förändring. Dagen då något händer som verkligen är av vikt. En tidpunkt för handling istället för menlösa tidsfördriv.
Menlösa tidsfördriv är precis vad jag ägnat natten åt i min väntan på dagen. Jag hade naturligtvis kunnat göra något vettigt, något viktigt, städat eller pluggat, till exempel, men motivationen känns avlägsen. Istället har jag plöjt igenom min gamla Helgon-dagbok (må den vila i frid) i jakt på svunnen tid. Jag försöker ofta skriva för att underhålla, det gjorde jag även då. Så istället för att bli långrandig och nykter-fyllosofisk tänker jag bjuda på en liten anekdot från Förr I Tiden. Följande scen utspelar sig en helt vanlig vardag hemma hos familjen Paul i Bunkeflostrand, söder om Malmö. Daterat 27:e augusti 2004.
"Vem är det som bara lämnar all disk på bordet?! Tror ni att JAG ska plocka undan allt?" Mellandottern protesterar över diskplocknings- uppdraget.
"Jamen jag bad bara om lite hjälp..." Fadern försöker försvara sig.
"Du gör ju själv inget?" Mellandottern, nu anklagande.
"Jo, jag lagar mat."
"Men, du GÖR ju inget."
"Nej, jag väntar på att grytan ska bli varm."
"Kan du inte hjälpa till under tiden då?"
"Nej, jag måste dela ut order till er."
"Men vafan... ja blir så jävla sur asså... sluta beordra oss!" Systern känner sig nedvärderad?
Fadern slänger symboliskt en pappersbit i soptunnan.
"Men hallå... vad håller du på med?!" Äldsta dottern gormar över att omilt bli knuffad från diskhon där hon dömts till diskning, av en fader som slänger en symbolisk pappersbit.
"Jag... slänger skräp!"
"Men ta en egen skräppåse. Sluta vara ivägen!" Fadern återvänder till grytan för att skrika ut vidare order.
"KARIN! KOM OCH DUKA!"
"Varför ska jag?!" Yngsta dottern kommer ut från sitt rum. Uppror verkar ligga i generna.
"För att Sofie har plockat av bordet och Maria diskar." Fadern försöker sig på en vänligare metod.
"Men DU gör ju inget."
"Jo, jag lagar mat."
"Det är ju inget i grytan?"
"Nej, den måste bli varm först."
"Men duka själv då sålänge."
Fadern suckar och knuffar än en gång omilt undan den diskande äldsta dottern för att komma åt glasen.
"Men... VAFAN GÖR DU? Ska jag diska eller inte?" Äldsta dottern visar tecken på begynnande irritation.
"Det är klart du ska diska." Fadern verkar inte förstå vinken.
"Sluta vara IVÄGEN DÅ!" Fadern återgår till att studera sin tomma gryta, och äldsta dottern får istället finna sig i att omilt bli undanknuffad av sina yngre systrar.
Modern kommer hem från en cykeltur till affären.
"Alltså... jag glömde köpa gurka. Klarar ni er utan gurka..? Nu har katten pissat i hallen igen. VARFÖR ÄR DET INGEN SOM KAN TORKA UPP DET?!"
"FÖR ATT JAG OCH KARIN DUKAR OCH MARIA DISKAR!" The mellandotter is going aggressive.
"Ni förstår väl att vi inte kan ha kvar katten. Vi får avliva henne." Modern förklarar pedagogiskt för sina oförstående yngsta döttrar.
"DÖDAR NI DAISY TAR JAG LIVET AV MIG!" Mellandottern formar någon form av minoritetisk proteströrelse.
Modern torkar upp kattens syndaflod och beger sig sedan till köket för att agera irritationsobjekt.
Äldsta dottern blir snart ÅTERIGEN undanknuffad, den här gången av en mor som vill åt en skål att blanda tacosås i.
"MEN VAFAN... kan man få diska ifred eller?" Äldsta dottern ansluter sig till mellandotterns utbrott.
"Vad sa du, lilla gumman?" Modern vänder sig om för att stänga skåpsdörren efter sig, och lyckas därmed knocka sin äldsta dotters arma huvudknopp.
"MEN AJ! Barnmisshandel!"
"Du är inget barn längre, så det gälls inte." Fadern tillämpar simpel logik.
Så småningom står maten på bordet.
"Varför har vi ingen gurka?" Mellandottern blottlägger måltidens första brist. "Man kan inte äta tacos utan gurka!"
"Ta lite morot istället." Modern försöker kompromissa.
"Morot? På TACOS? Vadå kulturkrock?" Äldsta dottern ger luft åt sina åsikter.
"Lite fetaost, då?"
"Och sen när var tacos grekiskt?"
"Ättiksgurka?"
"Käft."
Tystnad.
"Vad trevligt det är när hela familjen äter middag tillsammans, tycker ni inte?"
Tre och ett halvt år har förflutit sedan dess, tid som har gått ruskigt fort. Och den accelererar alltjämt. Innan jag vet ordet av är det jag själv som står där med mina egna gnälliga tonåringar som bara högst motvilligt drar sitt strå till stacken. Om jag nu lever så länge, vill säga, jag har hört att man kan dö av sömnbrist också...
Av någon oförklarlig anledning är jag sömnlös även i natt. Man tycker att de tre ynkliga timmar jag fick sova igår, följt av en dag fylld av arbete och förpliktelser, borde ta ut sin rätt. Men icke. Klockan ringer om fem timmar. Tiden tickar. Dumheter, tiden tickar inte alls. Det är det klockor som gör. Tiden smyger oftast obemärkt förbi, och plötsligt står man där, ensam, kvarglömd, med en massa ouppfyllda drömmar och planer som aldrig hann bli verklighet.
Det är knepigt, det där med tid. Den tycks aldrig räcka till. Ändå gör jag inget vettigt av den. Det känns som att jag väntar på något; en vändpunkt, en förändring. Dagen då något händer som verkligen är av vikt. En tidpunkt för handling istället för menlösa tidsfördriv.
Menlösa tidsfördriv är precis vad jag ägnat natten åt i min väntan på dagen. Jag hade naturligtvis kunnat göra något vettigt, något viktigt, städat eller pluggat, till exempel, men motivationen känns avlägsen. Istället har jag plöjt igenom min gamla Helgon-dagbok (må den vila i frid) i jakt på svunnen tid. Jag försöker ofta skriva för att underhålla, det gjorde jag även då. Så istället för att bli långrandig och nykter-fyllosofisk tänker jag bjuda på en liten anekdot från Förr I Tiden. Följande scen utspelar sig en helt vanlig vardag hemma hos familjen Paul i Bunkeflostrand, söder om Malmö. Daterat 27:e augusti 2004.
"Vem är det som bara lämnar all disk på bordet?! Tror ni att JAG ska plocka undan allt?" Mellandottern protesterar över diskplocknings- uppdraget.
"Jamen jag bad bara om lite hjälp..." Fadern försöker försvara sig.
"Du gör ju själv inget?" Mellandottern, nu anklagande.
"Jo, jag lagar mat."
"Men, du GÖR ju inget."
"Nej, jag väntar på att grytan ska bli varm."
"Kan du inte hjälpa till under tiden då?"
"Nej, jag måste dela ut order till er."
"Men vafan... ja blir så jävla sur asså... sluta beordra oss!" Systern känner sig nedvärderad?
Fadern slänger symboliskt en pappersbit i soptunnan.
"Men hallå... vad håller du på med?!" Äldsta dottern gormar över att omilt bli knuffad från diskhon där hon dömts till diskning, av en fader som slänger en symbolisk pappersbit.
"Jag... slänger skräp!"
"Men ta en egen skräppåse. Sluta vara ivägen!" Fadern återvänder till grytan för att skrika ut vidare order.
"KARIN! KOM OCH DUKA!"
"Varför ska jag?!" Yngsta dottern kommer ut från sitt rum. Uppror verkar ligga i generna.
"För att Sofie har plockat av bordet och Maria diskar." Fadern försöker sig på en vänligare metod.
"Men DU gör ju inget."
"Jo, jag lagar mat."
"Det är ju inget i grytan?"
"Nej, den måste bli varm först."
"Men duka själv då sålänge."
Fadern suckar och knuffar än en gång omilt undan den diskande äldsta dottern för att komma åt glasen.
"Men... VAFAN GÖR DU? Ska jag diska eller inte?" Äldsta dottern visar tecken på begynnande irritation.
"Det är klart du ska diska." Fadern verkar inte förstå vinken.
"Sluta vara IVÄGEN DÅ!" Fadern återgår till att studera sin tomma gryta, och äldsta dottern får istället finna sig i att omilt bli undanknuffad av sina yngre systrar.
Modern kommer hem från en cykeltur till affären.
"Alltså... jag glömde köpa gurka. Klarar ni er utan gurka..? Nu har katten pissat i hallen igen. VARFÖR ÄR DET INGEN SOM KAN TORKA UPP DET?!"
"FÖR ATT JAG OCH KARIN DUKAR OCH MARIA DISKAR!" The mellandotter is going aggressive.
"Ni förstår väl att vi inte kan ha kvar katten. Vi får avliva henne." Modern förklarar pedagogiskt för sina oförstående yngsta döttrar.
"DÖDAR NI DAISY TAR JAG LIVET AV MIG!" Mellandottern formar någon form av minoritetisk proteströrelse.
Modern torkar upp kattens syndaflod och beger sig sedan till köket för att agera irritationsobjekt.
Äldsta dottern blir snart ÅTERIGEN undanknuffad, den här gången av en mor som vill åt en skål att blanda tacosås i.
"MEN VAFAN... kan man få diska ifred eller?" Äldsta dottern ansluter sig till mellandotterns utbrott.
"Vad sa du, lilla gumman?" Modern vänder sig om för att stänga skåpsdörren efter sig, och lyckas därmed knocka sin äldsta dotters arma huvudknopp.
"MEN AJ! Barnmisshandel!"
"Du är inget barn längre, så det gälls inte." Fadern tillämpar simpel logik.
Så småningom står maten på bordet.
"Varför har vi ingen gurka?" Mellandottern blottlägger måltidens första brist. "Man kan inte äta tacos utan gurka!"
"Ta lite morot istället." Modern försöker kompromissa.
"Morot? På TACOS? Vadå kulturkrock?" Äldsta dottern ger luft åt sina åsikter.
"Lite fetaost, då?"
"Och sen när var tacos grekiskt?"
"Ättiksgurka?"
"Käft."
Tystnad.
"Vad trevligt det är när hela familjen äter middag tillsammans, tycker ni inte?"
Tre och ett halvt år har förflutit sedan dess, tid som har gått ruskigt fort. Och den accelererar alltjämt. Innan jag vet ordet av är det jag själv som står där med mina egna gnälliga tonåringar som bara högst motvilligt drar sitt strå till stacken. Om jag nu lever så länge, vill säga, jag har hört att man kan dö av sömnbrist också...
