formaldehyde

Clive Barker-fantast som jag är laddade jag i ett svagt ögonblick ner spelet Undying. Med tanke på hur besviken jag blir varje gång jag inser att jag inte kommer få min lament configuration-replica att fungera som den i filmen, och att jag därmed aldrig kommer få träffa Pinhead i egen hög person, föreföll det här vara en ypperlig idé. Att få springa omkring i en av herr Skräckmästares egna skapelser och möta Ondskan med stort O, närmare än så lär jag knappast komma. Tyvärr glömde jag en viktig liten detalj, nämligen: JAG HATAR VIDEOVÅLD!


Låt mig förtydliga lite. Jag älskar skräckfilmer. Splatter, gore, tarmar åt höger och vänster, huvuden som flyger och lemmar som ryker. Jag gillar blodstänk och inälvsgegg. Jag kan även ägna många timmar åt att fascinerat gå igenom gamla brottsplatsfoton där unga älskares svartsjuka slutar i ond bråd död och så vidare. Jag tycker till och med om att springa omkring och slakta bad guys, boogeymen, mutanter och allsköns villebråd i just såna där våldsspel. I cirka fem minuter. För sen, förstår ni, är det jag som är villebrådet. Skakande sitter jag framför min dator och hoppar högt så fort någonting skjuter på mig/biter i mig/löser upp mig eller vadhelst nu kan tänkas drabba min stackars spelkaraktär.


När jag var en tvärhand hög introducerade min far mig för spelet Wolfenstein 3D. Därefter följde Duke Nukem och Q3. Gemensamt för alla dessa spel är att jag efter inte alltför lång tid drabbas av panik, glömmer vart jag är, vart jag ska och vad mitt uppdrag var (well, mer än att överleva och försöka gömma mig från the bad guys, då.) Med dunkande hjärta, kallsvetten rinnande och adrenalinet rusande sitter jag där och tar det fruktansvärt personligt varje gång jag blir brutalt slaktad (inte helt sällan av min fyra år yngre syster, när vi snackar Q3. Fan alltså, faktum är att det är värre att spela mot henne. Det slutar alltid med att jag springer för mitt liv och desperat försöker hitta nya gömställen. Jag hinner inte ens lokalisera henne innan hon dödar mig, gång på gång på gång!) Detta fortgår till ett stadie då jag inte vet om jag är förkrossad eller förbannad, och ilsket lämnar datorn med tårarna brännande bakom ögonlocken. "Det här är inte KUL!" brukar jag bröla. "Jag går och lägger pussel istället!" Tillintetgjord av ettor och nollor, IGEN!


Så, där satt jag alltså med Undying, fast i ett läskigt jävla hus med dörrar som inte gick att öppna, viskande spökröster, lampor som plötsligt släcktes och blodtörstiga demoner som försökte äta upp mig. "DÖÖÖ DÅ ERA JÄVLAR!" skrek jag i falsett så att halva trappen vaknade och ringde 112. Med darrande fingrar och hjärtat i halsgropen hittade jag till slut escape-knappen och insåg att mina nerver inte är gjorda för sådant, och att jag, om jag vill leva ett långt (nåja) och lyckligt (nåja igen) liv (som sagt, nåja) så gör jag säkrast i att hålla mig till Super Mario 3 i fortsättningen. Jag insåg även att hur mycket jag än studerar skräckfilmsöverlevnadsteknik så kommer jag, när domedagen väl kommer, ha rollen som den skrikande blondinen som springer åt fel håll och dör först av alla. Tills dess kommer jag sitta här och lägga fridfull patiens och kanske i smyg drömma om att en vacker dag vara lika cool som Pinhead.