formaldehyde

58 timmar har jag spenderat på mitt underbara jobb den här veckan. Det är ungefär 21 timmar mer än vad jag enligt kontrakt borde. Men nöden har ingen lag och jag har ändå inte mycket som skulle kunna identifieras som liv. Följaktigen har min lediga söndag mest gått åt till att ligga utslagen på en soffa med värk i varenda liten muskel som jag inte ens var medveten om att jag hade. Jag och Johanna började dock dagen med lyxfrukost. Både lyx och frukost är saker som normalt saknas i min vardag, och just därför var jag villig att stiga upp klockan nio denna gudomligt lagstadgade vilodag.

"Nio." sa Johanna. "Så tidigt har jag inte stigit upp på jättelänge!"
"Nio." sa jag. "Det blir ju nästan sovmorgon. Jag ringer om jag försover mig."

Det gjorde jag naturligtvis inte. Ringde, alltså. Försov mig gjorde jag dock, efter att min vana trogen ha snoozat i en och en halv timme.


Jag har funderat lite över det där med liv. Ni vet, vänner, familj, framtidsplaner. Jag tycker inte att det är riktigt rättvist att andra får fortsätta sina liv lite hur de vill när mitt står så obevekligt still. Det är inte mer än rätt att alla andra också fastnar i samma vånda och tristess som jag måste stå ut med. Så, Hannah, jag tar tillbaka varenda litet råd jag har kommit med. Du får inte alls flytta till Köpenhamn. Du måste fortsätta jobba på KG med mig. Vad ska man med utbildning till när man kan flippa burgare?! Om du absolut vill designa så kan du få piffa upp våra arbetskläder. Korvgubbens höstkollektion. Gärna något rosa.


Men jag har i alla fall kommit fram till vad jag vill göra nu. I mitt liv har jag hunnit gå igenom många framtida yrkesval. Nunna, arkeolog, veterinär, rymdteolog... samtliga planer är lagda på hyllan. (Well, utom nunna då, det är jag liksom hur som helst.) Nej, jag ska bli obducent. Lustigt nog har alla jag hittills konsulterat i frågan faktiskt hållt med mig. "Ja, det hade nog passat dig", sa min mor helt oväntat. Jag som hade väntat mig en föreläsning i stil med "Varför är du så intresserad av döden? Måste du alltid ha så mörka intressen?!" och så vidare. Annat var det när jag ville plugga tre år latin i Lund. "Latin? Vad ska du ha för nytta av det?!" Som om man inte alltid behöver latin liksom, typ om man ska driva ut onda andar ur hus eller demoner ur barn. Eller om man ska memorera kroppsdelar i Gray's Anatomy. (Boken, inte serien. Samtidsfixerade, populärkulturella, obildade slödder.)


Problemet med att bli obducent är att utbildningen är sådär hundra år lång och att man måste ha sådär superhöga betyg för att ens bli antagen till läkarutbildningen. Det fina är dock att man nu för tiden kan lära sig allt man behöver via wikipedia och youtube. Så jag ser absolut inga hinder i lite självstudier. Jag tänkte börja småskaligt, med roadkills, och arbeta mig uppåt, mot större saker. Efter ett par säsonger CSI och Dexter vet man hur man undviker att åka fast som seriemördare. Annars går det även finfint att testamentra sina kvarlevor till mig. Fast då får ni helst dö på vintern, jag har inte mycket plats i frysen, och jag betvivlar att grannarna gillar att jag lagrar ruttnande lik på balkongen. Autodidakt obducent, hur snyggt ser inte det ut på ett visitkort, så säg?


Nu ska jag och mina stackars utarbetade quadriceps få lite vila, arbetsdagen nalkas med stormsteg. All work and no play makes me fruktansvärt självömkande. Restaurangmiljö hade för övrigt inte varit en helt galen miljö inför en nionde Hellraiser-film. Godnatt och adjö.


(Jag försöker förresten lära mig att lyssna på jazz. Om någon vet hur man gör får ni gärna höra av er.)