formaldehyde

Efter en vansinnigt sömnlös natt traskade jag mot skolan i morse, genom ett gråklibbigt höstregn som vägrade låta sig bevekas av mitt chockrosa paraply. Nästan framme hör jag något yla, det lät som en skadad hund. Rent reflexmässigt vände jag huvudet i ylets riktning, små skadade djur måste man ju rädda. Men inget skadat djur fanns inom synhåll. Det ylades på nytt, och nu såg jag att lätet kom från en kvinna i gul regnjacka. Hon stod vid övergångsstället, just utanför psykiatriska kliniken, och ylade i regnet. Jag gjorde som alla andra ensamma morgonmotionärer, i tyst samförstånd gick vi vidare utan att så mycket som stanna upp. Vi tänkte alla samma tanke, att här på sjukhusområdet borde det väl finnas nån slags kompetent personal som har betalt för att ta hand om just sådana knäppgökar.


Samhällets bottenskrap.