formaldehyde

Fett och tumörer har gjort vad de ska
jag kan väva själv nu, minst lika bra.
Orden studsar som aldrig förr;
stängda fönster och reglad dörr.
Existensminimum. Jag är döv, jag är stum.
Jag vill inte ens HA de chanser som ges.
Jag är bottenskrap, deformerad och krum.
Jag har slutat skrika, jag skrattar mig hes.
Inga begär, för jag lever, jag lär
och inga behov, jag är inte ens här.
Jag slits mellan hybris och självförakt
Kyrie eleison, sänd mig till slakt.
De bortglömda åren kom plötsligt ifatt
- opåkallat och oförberett -
och med dem denna ensamma, iskalla natt.
Men jag håller mig varm i min skrud av tumörer och fett.