fingertoppskänsla
Trots att jag vet att tiden är något som går hela tiden, sekunder som tickar och blad som vänds i fulltecknade kalendrar, tycker jag inte om att behöva påminnas om det jämt och ständigt. Av denna anledning hyser jag ett speciellt agg mot alla händelser som uppmärksammar en på tidens gång och markerar att ännu lite tid av ens liv har gått till spillo. Födelsedagar är värst, men inte långt därefter kommer nyår. Om jag ogillar julen så hatar jag nyår. Eller kanske inte hatar, men föraktar, då. Förakta är ett bra ord. Jag förstår inte vad det egentligen är man firar - ett nytt år? Det kommer ju oavsett om vi smäller raketer och korkar upp billig skumpa eller inte. Firar man att föregående år är slut? Ja, tacka fan för det - förra året kan ju aldrig ha varit bra, men detta nya år ska det jävlarimig bli skillnad! Börja banta och motionera och sopsortera och... Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma. Det finns inget att fira. Det nya året kommer inte bli så revolutionerande bra, 1:a januari ser ungefär likadan ut som 31:a december, om man bortser från nån spya i ett hörn och ett par tre avskjutna fingrar. Om man i alla fall hade haft vett att fira sina egna prestationer under det gågna året. Men icke. Kanske finns det för få sådana att fira. Sartre talade om att rättfärdiga sin existens. Det är bara det jag gör just nu som rättfärdigar min nuvarande existens. Jag kan inte göra något i framtiden som rättfärdigar min existens idag, lika lite som det jag gör idag rättfärdigar min existens imorgon. Om man tänker lite på det så är det rätt klokt. Om man tänker lite till på det inser man plötsligt att man själv inte har mycket att säga till sitt försvar. Så man slutar tänka på det. Vem behöver rättfärdighet anyway?
Med detta som anledning bojkottade jag nyår så gott jag kunde. Åt en sallad, drack lite rödtjut, kollade på ett par filmer och fick sedan njuta av ett strömavbrott. Men utrustad med dubbelmoral som jag är kände jag mig ändå tvungen att utforma ett par nyårslöften. Metro skrev idag att sex av tio nyårslöften bryts. Jag tror att det är lögn - siffran måste vara mycket högre än så. Själv är jag expert på att bryta löften och handla tvärt emot mina principer, så jag beslöt mig för att göra det enkelt för mig det här året. Så mina nyårslöften ser ut som följer:
1. Konsumera mer alkohol
2. Ät ohälsosammare
3. Motionera mindre
4. Städa mindre ofta
Än så länge har jag bara brutit löfte #2. Jag har nämligen äntligen, äntligen satt igång med Korvgubben-dieten. Denna månad kombineras den dessutom med Shoppingdieten, allt för att jag ska få en så effektiv start som möjligt. Så nu är det -20 kg och en size zero som gäller. Och nu ska jag göra något otroligt okvinnligt, nämligen avslöja min vikt! Detta för att dokumentationen ska bli så tydlig som möjligt, naturligtvis. Jag vägde, på nyårsdagens morgon, 64,3 kg. Sen dess har jag ätit två kycklingburgare från korvgubben, druckit lite Zingo (ja, den står ju kvar sen nyår, vore synd att bara slänga den. C-vitaminer ni vet.) och lite för mycket rödvin. Rödvin är kanske inte så kalorisnålt, men med tanke på att kycklingburgarna bara innehåller 116 kalorier vardera så tycker jag nog att det är acceptabelt. Så nu är världsordningen återställd och bloggen tjänar åter sitt syfte.
Ännu har jag inte riktigt vågat be om sponsring från företaget. Mest beror det på att jag vet att jag inte kommer få det, inte mer än vad jag redan har. Men 35% personalrabatt är inte riktigt vad jag kallar sponsring. Så jag och kollega Kristina, som också nyårsbantar, har tagit saken i egna händer och beställt oss en privat kartong kycklingburgare. På så sätt pressade vi priset från 26:-/måltid till ungefär en tia. Dessa kycklingburgare, som kommer från Lithells och väger 80 gram styck, kommer nu utgöra grunden för mitt födointag de kommande 90 dagarna. När jag blir pensionär ska jag leva på kakor.
Och visst ja - fingertoppskänsla får man klara sig utan ibland. Men det är rätt irriterande att försöka göra bruk av ett tangentbord utan att ha någon känsel i sitt högra lillfinger. An eye for an eye, som sagt.
Med detta som anledning bojkottade jag nyår så gott jag kunde. Åt en sallad, drack lite rödtjut, kollade på ett par filmer och fick sedan njuta av ett strömavbrott. Men utrustad med dubbelmoral som jag är kände jag mig ändå tvungen att utforma ett par nyårslöften. Metro skrev idag att sex av tio nyårslöften bryts. Jag tror att det är lögn - siffran måste vara mycket högre än så. Själv är jag expert på att bryta löften och handla tvärt emot mina principer, så jag beslöt mig för att göra det enkelt för mig det här året. Så mina nyårslöften ser ut som följer:
1. Konsumera mer alkohol
2. Ät ohälsosammare
3. Motionera mindre
4. Städa mindre ofta
Än så länge har jag bara brutit löfte #2. Jag har nämligen äntligen, äntligen satt igång med Korvgubben-dieten. Denna månad kombineras den dessutom med Shoppingdieten, allt för att jag ska få en så effektiv start som möjligt. Så nu är det -20 kg och en size zero som gäller. Och nu ska jag göra något otroligt okvinnligt, nämligen avslöja min vikt! Detta för att dokumentationen ska bli så tydlig som möjligt, naturligtvis. Jag vägde, på nyårsdagens morgon, 64,3 kg. Sen dess har jag ätit två kycklingburgare från korvgubben, druckit lite Zingo (ja, den står ju kvar sen nyår, vore synd att bara slänga den. C-vitaminer ni vet.) och lite för mycket rödvin. Rödvin är kanske inte så kalorisnålt, men med tanke på att kycklingburgarna bara innehåller 116 kalorier vardera så tycker jag nog att det är acceptabelt. Så nu är världsordningen återställd och bloggen tjänar åter sitt syfte.
Ännu har jag inte riktigt vågat be om sponsring från företaget. Mest beror det på att jag vet att jag inte kommer få det, inte mer än vad jag redan har. Men 35% personalrabatt är inte riktigt vad jag kallar sponsring. Så jag och kollega Kristina, som också nyårsbantar, har tagit saken i egna händer och beställt oss en privat kartong kycklingburgare. På så sätt pressade vi priset från 26:-/måltid till ungefär en tia. Dessa kycklingburgare, som kommer från Lithells och väger 80 gram styck, kommer nu utgöra grunden för mitt födointag de kommande 90 dagarna. När jag blir pensionär ska jag leva på kakor.
Och visst ja - fingertoppskänsla får man klara sig utan ibland. Men det är rätt irriterande att försöka göra bruk av ett tangentbord utan att ha någon känsel i sitt högra lillfinger. An eye for an eye, som sagt.
Kommentarer
Postat av: Cissy
Hallå du Maria! Det va ett tag sen... Du får lycka til med bantningen, men 20 kg är väl lite att ta i? och det låter som att du kommer tröttna på kycklingburgarna om inte alltför lång framtid ;) Allt bra med dig annars? Kram
Trackback
