formaldehyde

Ingen har väl undgått att märka att julen är här igen, med allt vad det innebär. Själv hatar jag julen, det har jag bestämt mig för nu. Eller kanske inte hatar, det är ett så starkt ord... Ogillar, då. Ogillar skarpt. Ogillar all vedervärdig julmusik, ogillar anskrämligt julpynt, ogillar den ansträngda "det är ju ändå jul"-andan som folk lägger sig till med. Ogillar att vakna smått bakis (med insikten att man måste panikblogga om julen innan den är över eftersom man skjutit upp det i några dagar) såhär på julaftons morgon eftersom gårdagens julgodisbak spårade ur lite. Men mest av allt ogillar jag julklappshysterin.


Jag är en fruktansvärt fantasilös människa emellanåt. Jag kan bara inte komma på vad man kan ge folk som på en och samma gång är intressant, spännande, önskvärt och ekonomiskt försvarbart. Lite som ett kinderägg deluxe. Resultatet är att jag år efter år vänder mig till tv, tidningar och julskyltning i jakt på reklamen för Årets Julklapp. I år heter den OhMiBod.


Alltså, jag förstår inte. Eller ja, jag förstår tanken med det hela. En vibrator som du kopplar till din iPod så att den vibrerar i takt med musiken. Jättefiffigt. Jättekul. Men jag förstår inte. När ska man använda den? En iPod är, enligt min ringa åsikt, en pryl som man medför när man är på resande fot. Åker man till jobbet, till polaren, till Långtbortistan - iPoden är din givna följeslagare (inte för att jag äger just en iPod. Våga Vägra Varumärkeshysteri. Men hur som helst.) Shoppingrundor, långtråkiga möten - iPoden finns alltid där. Men berätta nu - vid vilket av dessa tillfällen lämpar det sig att plugga in en vibrator?


Vi säger för sakens skull att du sitter på en långfärdsbuss. Ensam på ditt säte. Du har löst ditt korsord, upptäckt att Camilla Läckberg skriver som en efterbliven tioåring och lovat dig själv att aldrig mer lita på Pressbyråns "Tio i topp"-lista över pocketböcker, du har druckit upp din cola, ätit upp ditt godis, räknat alla kor du har kört förbi och försökt engagera hela bussen i allsång. (Ingen nappade.) Det är fortfarande femhundra timmars resa kvar till Gnarp. Då slår det dig - du kan ju testa den där prylen du fick i julklapp av mormor - OhMiBod:en. Du pluggar förväntansfullt in den i din iPod Shuffle, knäpper upp byxorna och lutar dig tillbaka. Hoppas att den där prylen är tystgående. Hoppas att du själv är tystgående - sådant är ju lätt att glömma när man har hörlurar och således inte hör sig själv. Hoppas att batterierna inte tar slut. Hoppas att du har en massa bra musik på lager. Bussen stannar i Sveg (det är en udda linje som utgår från Trondheim) och plockar upp ett gäng människor som, när de passerar, sneglar misstänksamt och undrar varför du har ett fånigt leende på läpparna och en massa sladdar löpande från byxorna. Du märker inte dem. Du är helt fokuserad på de sköna vibrationerna från "Boten Anna". Fast du hatar "Boten Anna", så du bytar (norrl. "byter") låt. Beethoven - Månskenssonaten. Du älskar klassisk musik! Tyvärr uteblir vibrationerna till denna låt, så du tappar suget och lägger ner projektet.


Förstår ni problematiken? Det är inte logiskt någonstans! "Nehej," säger förespråkaren, "men man kan väl använda den hemma?!" Ja, det kan man. Men om man nu bestämmer sig för att ha en liten mysig hemmakväll, maken är på tjänsteresa i Långtbortistan med sin iPod Shuffle, och man misslyckades med att plocka med ett kvart-i-tre-ragg från krogen - inte fan kommer man börja trassla med sladdar då! Sannolikheten är väl större att man tillämpar Herr Kanin eller Dildon Sven eller dylikt. Vill man lyssna på musik till sin masturbation slår (norrl. "her") man väl igång stereon (sv. "datorn"). Detta att lyssna på musik som hörs fyller ytterligare en funktion - den dränker eventuella andra ljudeffekter. Den enda slutsats jag kan dra är att OhMiBod:en inte fyller någon som helst praktisk funktion. En annan produkt i serien kallas Boditalk. Denna pryl aktiveras av samtal till eller från din mobiltelefon. En jättekul tanke, javisst, men tänk så fel det kan bli. "Öh, hej mormor... ehehe... det var ett oväntat samtal... uh... harkelhost... kan jag ringa dig sen?" Och sedan kommer man aldrig kunna se sin mormor i ögonen igen.


Nej, ibland förstår jag bara inte mänskligheten. Vad tänker de med? Tänker de över huvud taget?


Nu är det dags för mig att hoppa in i duschen för att sedan öppna en annan "årets julklapp" - nämligen Den Gemensamma Julklappen. Det är alltid ett sällskapsspel, allt som oftast senaste upplagan av Trivial Pursuit. Detta tvingas vi sen spela tills Kalle Anka böjar, och det är tradition i den här familjen att det alltid slutar med bråk.


Motvilliga julhälsningar från sydskånska, grådaskiga, fuktskadade Svedala.