formaldehyde

Sju dagar av ihärdigt dieterande har nu förflutit, och här är veckorapporten:

Vi (well, jag och Kristina, i alla fall) har nu beslutat oss för att invägning bara kommer ske på måndagar; man blir så nedslagen av att börja varje morgon med att ställa sig på vågen och upptäcka att man inte alls har gått ner så mycket som man önskar, borde och vill. Så, måndagar är det som gäller framöver, så nu vet ni vilka dagar ni ska undvika att läsa om ni vill slippa bantningstjafset. (Fast det är ju en bantningsblogg, så vad gör ni annars här?)


Ibland när jag får tråkig roar jag mig med att surfa runt på pro ana-sidor, i jakt på tips och idéer. Mycket som står där är naturligtvis bara meningslöst mumbo jumbo för alla oss som inte är anorektiker (som att man ska bära flera lager kläder för att hålla värmen och för att folk inte ska märka hur tunn man har blivit, att man inte ska använda ipecac för att spy, att laxermedel inte hjälper en att gå ner i vikt, och att man kan städa nåt äckligt, typ golvbrunnar, när man är hungrig, för att tappa aptiten osv). Men ibland hittar man faktiskt ett och annat värdefullt tips också. Som att man ska äta mycket grönsaker som förbränner mer kalorier än vad de innehåller. Det testade jag sist jag bantade ordentligt, i oktober; jag överdoserade praktiskt taget morötter, sallad, lök och broccoli. Och gick ner åtta kilo. Nu senast snubblade jag över det här:

"Put down your fork and sip water between each bite of food."

Så fruktansvärt enkelt att jag bara var tvungen att testa. För jag har alltid varit en sådan som ätit upp på fem minuter, som inte brytt mig om att känna efter om jag möjligtvis blivit mätt tidigare än så. Slarvar gärna med att dricka till maten, och, vafan, är det gott så kan man väl ta en portion till även om man inte riktigt är hungrig? Så jag testade - stekte upp min sista kycklingburgare och serverade mig själv denna med lite överbliven quinoa. Lade ner besticken, tuggade noga och varvade varje tugga med två-tre klunkar vatten. Efter en kvart var halva portionen uppäten och jag började känna mig mätt. "Fast det är ju synd att slänga mat.." tänkte jag, slopade vattendrickandet, och kastade i mig resten på tio sekunder. Men summan av kardemumman är att det verkligen funkar (vilket ju inte är så förvånande alls, egentligen.) Jag kommer definitivt använda mig av den metoden fler gånger. Om man ska lyckas kontrollera sin vikt genom sitt födointag räcker det inte med att äta nyttigt - man måste även reflektera över hur man äter, och varför. Ofta handlar det om ren rutin eller nån slags oral fixering snarare än egentlig hunger.


Det jag gillar med min nuvarande diet, FOAD-metoden, är att den helt och hållet saknar riktlinjer. Jag är alltså fri att prova precis vad jag vill, och fri att skita i vadhelst folk kan tänkas tycka om det. Efter Erikas inspirerande kommentar till ett tidigare inlägg blev jag lite sugen på att testa en low carb-metod. Nog för att GI, som jag oftast kör, också är väldigt low carb är det ändå rätt mesigt. Typ "byt ut pastan mot fullkornspasta", "ät nötter istället för chips" osv. Jag är sugen på att ta det ett steg längre. Erika länkade till denna sida som var mycket inspirerande. Så mitt kylskåp är nu laddat med bacon, ägg, mjölk och ett par ostar. Alla spannmålsprodukter är härmed bannlysta. Om det funkar lovar jag att rapportera, i alla fall om jag hinner innan jag dör av åderförkalkning och hjärtsvikt. Men, återigen är det som Kent sjöng, "lid för konsten eller brinn". (I samma låt sjöng de även "Ät fett och socker tills du spyr, eller blir en fyra-tonsmartyr", passande nog. Måste vara min ihållande sjukdom som gör att jag fortfarande lyssnar på Kent...)


Men, på tal om regler och riktlinjer... alla som någonsin har bantat vet att de enda regler som egentligen gäller är dessa Tio Guds Bantningsbud. Med dessa heliga ord att begrunda lämnar jag er för idag. Jag återkommer säkert, inom kort, om inte kolesterolet eller denna förbanade bihåleinflammationsinfluensaförkylningscancer tar kål på mig först. Tschüss.