berg & dalvana
(Det är som jag alltid har hävdat - det finns en sång för varje tillfälle!)
Jag är allmänt seg på det här med att blogga, det visste vi redan. Men här kommer i alla fall en redovisning av våra startvärden:
Frida (28/1): 172 cm, 69 kg, BMI: 23,3
Kristina (29/1): 163 cm, 69,4 kg, BMI: 26 (Men alltså, jag lovar att Kristina mest består av muskler och sånt...)
Maria (29/1): 165 cm, 61,9 kg, BMI: 22,4
Och målen är alltså som följer (och för enkelhets skull säger vi att vi ska vara klara 1:a maj)
Frida: 64 kg (-5 kg), BMI: 21,6
Kristina: 64,4 kg (-5 kg), BMI: 24,1
Maria: 51,9, eller 49,6 om vi ska vara riktigt petiga, (-12,3 kg, jomen tjena), BMI: 18.
(Om jag skulle nå BMI 18 skulle jag klassas som underviktig, hur coolt är inte det?!)
Sen dess har det gått upp och ner, i alla fall för mig. 60,4 igår morse, 62,6 igår kväll och 60,6 idag. Kan ha något att göra med de sju koppar te och tre liter vatten jag hällde i mig... nåja. Kristina meddelar stolt att hon vägde ett kilo mindre idag efter träningen än vad hon gjorde igår efter träningen. Sehr gut. Frida kräver jag på rapport på måndag!
Ödet har en gång för alla avslöjat sig, och bevisat sin existens. Jag började nämligen träna igår! Efter att i 23 långa år ha varit en närapå militant motståndare till allt vad motion och sundhets(sund-HETS?)- tänkande heter, satte jag till slut min fot i det som kallas ett gym. Och vad tror ni händer? Jo, just det - jag blir sjuk! Inte bara halvsjuk, nejdå, jag ligger praktiskt taget på min dödsbädd och funderar som bäst på hur jag ska formulera mitt testamente - hexameter eller alliteration? Jag gillar hexameter, men jag betvivlar att jag hinner lära mig det på så kort tid. Daktyler, trokéer, spondéer, alldeles för avancerat att anamma på så få sekunder som återstår. Visste ni förresten att orden "daktyl" och "troké" är jamber, medan "jamber" är en troké? Det är ungefär lika paradoxalt som att "dyslexi" stavas som det gör, eller att rädsla för långa ord heter "hippopotomonstrosesquippedaliofobi". Men man bör förmodligen kunna ett och annat om versfötter för att uppskatta det.
Men hur som helst, sjuk är jag och det är fruktansvärt synd om mig. Om ni råkar ha lite morfin över går det bra att donera. Och det är underligt vad bra Kent blir när man är sjuk och miserabel.
"En gammal sång får en helt ny text
en äcklig röst som billig sex
& Jag har inga vänner kvar
Visst är livet underbart"
Då är det bra med lite Ben & Jerry's och självömkan. Rödvin får jag ju inte dricka längre, så det får jag klara mig utan.
Men nej, nu ska jag återgå till att hosta upp mina lungor och ordna inför sista smörjelsen och allt vad det nu är. Ringa moderskeppet och checka så att de hämtar upp mig som avtalat - som den sanna raelian jag är! Eller hur var det nu?
Goodbye, hejdå, auf Wiedersehen.
(Som de sjunger i den gamla Ipren-reklamen, ni vet. Apropå febernedsättningar och dödslindring och sådant.)
Jag är allmänt seg på det här med att blogga, det visste vi redan. Men här kommer i alla fall en redovisning av våra startvärden:
Frida (28/1): 172 cm, 69 kg, BMI: 23,3
Kristina (29/1): 163 cm, 69,4 kg, BMI: 26 (Men alltså, jag lovar att Kristina mest består av muskler och sånt...)
Maria (29/1): 165 cm, 61,9 kg, BMI: 22,4
Och målen är alltså som följer (och för enkelhets skull säger vi att vi ska vara klara 1:a maj)
Frida: 64 kg (-5 kg), BMI: 21,6
Kristina: 64,4 kg (-5 kg), BMI: 24,1
Maria: 51,9, eller 49,6 om vi ska vara riktigt petiga, (-12,3 kg, jomen tjena), BMI: 18.
(Om jag skulle nå BMI 18 skulle jag klassas som underviktig, hur coolt är inte det?!)
Sen dess har det gått upp och ner, i alla fall för mig. 60,4 igår morse, 62,6 igår kväll och 60,6 idag. Kan ha något att göra med de sju koppar te och tre liter vatten jag hällde i mig... nåja. Kristina meddelar stolt att hon vägde ett kilo mindre idag efter träningen än vad hon gjorde igår efter träningen. Sehr gut. Frida kräver jag på rapport på måndag!
Ödet har en gång för alla avslöjat sig, och bevisat sin existens. Jag började nämligen träna igår! Efter att i 23 långa år ha varit en närapå militant motståndare till allt vad motion och sundhets(sund-HETS?)- tänkande heter, satte jag till slut min fot i det som kallas ett gym. Och vad tror ni händer? Jo, just det - jag blir sjuk! Inte bara halvsjuk, nejdå, jag ligger praktiskt taget på min dödsbädd och funderar som bäst på hur jag ska formulera mitt testamente - hexameter eller alliteration? Jag gillar hexameter, men jag betvivlar att jag hinner lära mig det på så kort tid. Daktyler, trokéer, spondéer, alldeles för avancerat att anamma på så få sekunder som återstår. Visste ni förresten att orden "daktyl" och "troké" är jamber, medan "jamber" är en troké? Det är ungefär lika paradoxalt som att "dyslexi" stavas som det gör, eller att rädsla för långa ord heter "hippopotomonstrosesquippedaliofobi". Men man bör förmodligen kunna ett och annat om versfötter för att uppskatta det.
Men hur som helst, sjuk är jag och det är fruktansvärt synd om mig. Om ni råkar ha lite morfin över går det bra att donera. Och det är underligt vad bra Kent blir när man är sjuk och miserabel.
"En gammal sång får en helt ny text
en äcklig röst som billig sex
& Jag har inga vänner kvar
Visst är livet underbart"
Då är det bra med lite Ben & Jerry's och självömkan. Rödvin får jag ju inte dricka längre, så det får jag klara mig utan.
Men nej, nu ska jag återgå till att hosta upp mina lungor och ordna inför sista smörjelsen och allt vad det nu är. Ringa moderskeppet och checka så att de hämtar upp mig som avtalat - som den sanna raelian jag är! Eller hur var det nu?
Goodbye, hejdå, auf Wiedersehen.
(Som de sjunger i den gamla Ipren-reklamen, ni vet. Apropå febernedsättningar och dödslindring och sådant.)
Kommentarer
Trackback
