caro vero infirma
Hej bloggen!
Idag blir det bantningsblogg. Inte för att det kanske är så ovanligt, det var ju trots allt syftet någon gång i urminnes tider. Men idag tänkte jag dra till med något så ovanligt som SERIÖS bantningsblogg. Och då menar jag inte seriös bantning, utan mer de bakomliggande orsakerna. Kanske. Tror du att du orkar det? Det blir nog tråkigt deluxe. Men det bryr inte jag mig om. Det är ju ändå ingen annan än jag som läser den här skiten.
Då ska vi se... vart börjar vi? Vikt och viktnedgång har alltid varit centralt i mitt liv. Kanske inte alltid så aktivt, men det har absolut alltid funnits med i åtanke. Som i att jag borde banta, jag borde inte äta den där kakan. Och så vidare. Men oftast har jag bara förträngt det, kanske gjort ett halvhjärtat försök, för att sedan skjuta upp det till morgondagen och må dåligt över min brist på självdisciplin istället. När jag förträngde som bäst vägde jag 70. Eller det är inte riktigt sant, jag vägde mer än så, men varje gång jag ställde mig på vågen för att få detta bekräftat tänkte jag bara "Okej, nu väger jag ÖVER 70 igen." Mer specifika siffror än så kunde jag inte registrera, det blev liksom barmhärtigare att avrunda till 70+. Vid den här tiden var jag också så beredd på vilket fetto som skulle möta mig i spegeln att jag helt enkelt vägrade se det - jag närmade mig speglar i de mest smickrande vinklar jag kunde, med indragen magen och huvudet i smalposen, så att jag kunde fortsätta tänka "Äh, men det är ju inte SÅ farligt..."
I våras tog jag äntligen tag i mig själv. Det har visserligen hänt vid enstaka tillfällen förut, men då med så dåliga metoder att jag ganska snabbt gått upp mina kilon igen. Nu gick jag och My tillsammans in för en seriös pulverdiet i tävlingsformat, och innan sommaren hade jag minskat från 66,3 till 55,3. Medveten om att jag skulle gå upp ett par kilo av omställningen började jag äta hyfsat normalt igen, och har sedan dess hållt mig omkring 57-strecket. 57 är en normal dag. 56 är en smaldag. 58, däremot, är fettopanik. Förra veckan var tentavecka, då släppte jag alla hämningar med ursäkten att jag behövde energin, och gick upp till 60,6. Eller, med mina mått mätt, megafetpanik. För på något lustigt sätt känner jag mig fetare nu än när jag vägde 70+. Och det handlar naturligtvis om att jag då aktivt förnekade vad jag såg, medan jag nu väntar mig en smalare version av mig själv eftersom jag faktiskt HAR gått ner i vikt. Tyvärr verkar dock bilden i huvudet aldrig riktigt stämma överens med det spegeln visar. Och jag undrar stillsamt hur mycket jag ska behöva gå ner för att dessa två bilder ska vara kompatibla.
Problemet för mig, och säkert för många andra i min situation, är förmågan att finna balans. Jag undrar ofta hur vanliga människor lyckas äta normalt utan att gå upp i vikt. I min värld finns det inte. Fast när jag är ärlig mot mig själv inser jag att det snarare är begreppet "sund kosthållning" som saknas. För det hade säkert gått om jag hade försökt. Men som med mycket annat är jag "allt eller inget" när det gäller mat. Antingen bantar jag, eller så äter jag allt. Det beror dels på att jag älskar mat, men framför allt på att jag - och det här kommer att låta skitkonstigt för alla som inte upplever det - känner en sådan otrolig tillfredsställelse av att äta. Jag försökte förklara det här för My häromdagen. Hur en smörgås kan kännas själsligt berikande och hur bröd borde vara meningen med livet. Jag är inte helt säker på att hon förstod, hon skrattade mest. Men mat är mitt knark. Det finns säkert jättefina förklaringar som har att göra med dopamin och receptorer, jag orkar inte sätta mig in i det. Jag VET att det fungerar så. Men bara för stunden, eftersom mat generellt är så sammankopplat med borden och inten och allt vad det heter. Det har hunnit till en punkt där jag får dåligt samvete av att vara mätt. Men jag hatar att vara hungrig, någonting man ofta är på Naturdiet-kurer. Men för att lyckas med viktminskning måste man lära sig att bli vän med hungern. Psykiskt mår jag bäst när jag lyckas hålla mig till mina pulver-shakes. Jag brukar dock drömma om min ålders höst, när jag kan ge upp alla ytliga fixeringar och bara njuta av livet. Då ska jag bli tjock. Fast det vore typiskt mig att dö innan dess.
Och ja, jag vet att det jag EGENTLIGEN borde jobba med är min självbild. Men det finns framför allt två anledningar till att detta inte är aktuellt just nu. För det första känns det som att ge upp. Och jag vill inte ge upp. Jag vill nå mitt förbannade mål någon gång. En av anledningarna till att jag stannade på 57 var nog att jag tänkte att "okej, det får väl duga för stunden." Så ska man naturligtvis aldrig tänka. För det andra är det ju oändligt mycket lättare att angripa det fysiska än det psykiska. Trots att jag vet att jag har en drös specifika orsaker som har bidragit till mitt obsessande. Men det lämnar vi därhän till en annan sömnlös natt. Tills dess är min ambition att bli vän med hungern och tämja min spegelbild, och kanske, kanske piska köttet till underkastelse.
Då ska vi se... vart börjar vi? Vikt och viktnedgång har alltid varit centralt i mitt liv. Kanske inte alltid så aktivt, men det har absolut alltid funnits med i åtanke. Som i att jag borde banta, jag borde inte äta den där kakan. Och så vidare. Men oftast har jag bara förträngt det, kanske gjort ett halvhjärtat försök, för att sedan skjuta upp det till morgondagen och må dåligt över min brist på självdisciplin istället. När jag förträngde som bäst vägde jag 70. Eller det är inte riktigt sant, jag vägde mer än så, men varje gång jag ställde mig på vågen för att få detta bekräftat tänkte jag bara "Okej, nu väger jag ÖVER 70 igen." Mer specifika siffror än så kunde jag inte registrera, det blev liksom barmhärtigare att avrunda till 70+. Vid den här tiden var jag också så beredd på vilket fetto som skulle möta mig i spegeln att jag helt enkelt vägrade se det - jag närmade mig speglar i de mest smickrande vinklar jag kunde, med indragen magen och huvudet i smalposen, så att jag kunde fortsätta tänka "Äh, men det är ju inte SÅ farligt..."
I våras tog jag äntligen tag i mig själv. Det har visserligen hänt vid enstaka tillfällen förut, men då med så dåliga metoder att jag ganska snabbt gått upp mina kilon igen. Nu gick jag och My tillsammans in för en seriös pulverdiet i tävlingsformat, och innan sommaren hade jag minskat från 66,3 till 55,3. Medveten om att jag skulle gå upp ett par kilo av omställningen började jag äta hyfsat normalt igen, och har sedan dess hållt mig omkring 57-strecket. 57 är en normal dag. 56 är en smaldag. 58, däremot, är fettopanik. Förra veckan var tentavecka, då släppte jag alla hämningar med ursäkten att jag behövde energin, och gick upp till 60,6. Eller, med mina mått mätt, megafetpanik. För på något lustigt sätt känner jag mig fetare nu än när jag vägde 70+. Och det handlar naturligtvis om att jag då aktivt förnekade vad jag såg, medan jag nu väntar mig en smalare version av mig själv eftersom jag faktiskt HAR gått ner i vikt. Tyvärr verkar dock bilden i huvudet aldrig riktigt stämma överens med det spegeln visar. Och jag undrar stillsamt hur mycket jag ska behöva gå ner för att dessa två bilder ska vara kompatibla.
Problemet för mig, och säkert för många andra i min situation, är förmågan att finna balans. Jag undrar ofta hur vanliga människor lyckas äta normalt utan att gå upp i vikt. I min värld finns det inte. Fast när jag är ärlig mot mig själv inser jag att det snarare är begreppet "sund kosthållning" som saknas. För det hade säkert gått om jag hade försökt. Men som med mycket annat är jag "allt eller inget" när det gäller mat. Antingen bantar jag, eller så äter jag allt. Det beror dels på att jag älskar mat, men framför allt på att jag - och det här kommer att låta skitkonstigt för alla som inte upplever det - känner en sådan otrolig tillfredsställelse av att äta. Jag försökte förklara det här för My häromdagen. Hur en smörgås kan kännas själsligt berikande och hur bröd borde vara meningen med livet. Jag är inte helt säker på att hon förstod, hon skrattade mest. Men mat är mitt knark. Det finns säkert jättefina förklaringar som har att göra med dopamin och receptorer, jag orkar inte sätta mig in i det. Jag VET att det fungerar så. Men bara för stunden, eftersom mat generellt är så sammankopplat med borden och inten och allt vad det heter. Det har hunnit till en punkt där jag får dåligt samvete av att vara mätt. Men jag hatar att vara hungrig, någonting man ofta är på Naturdiet-kurer. Men för att lyckas med viktminskning måste man lära sig att bli vän med hungern. Psykiskt mår jag bäst när jag lyckas hålla mig till mina pulver-shakes. Jag brukar dock drömma om min ålders höst, när jag kan ge upp alla ytliga fixeringar och bara njuta av livet. Då ska jag bli tjock. Fast det vore typiskt mig att dö innan dess.
Och ja, jag vet att det jag EGENTLIGEN borde jobba med är min självbild. Men det finns framför allt två anledningar till att detta inte är aktuellt just nu. För det första känns det som att ge upp. Och jag vill inte ge upp. Jag vill nå mitt förbannade mål någon gång. En av anledningarna till att jag stannade på 57 var nog att jag tänkte att "okej, det får väl duga för stunden." Så ska man naturligtvis aldrig tänka. För det andra är det ju oändligt mycket lättare att angripa det fysiska än det psykiska. Trots att jag vet att jag har en drös specifika orsaker som har bidragit till mitt obsessande. Men det lämnar vi därhän till en annan sömnlös natt. Tills dess är min ambition att bli vän med hungern och tämja min spegelbild, och kanske, kanske piska köttet till underkastelse.
Kommentarer
Trackback
