formaldehyde

Så, ett antal månader har förflutit sedan jag lämnade Norrland för sydligare breddgrader. Ett antal månader har även förflutit sedan jag sist ägnade en tanke åt denna gudsförgätna blogg. Men nu är det dags igen, det årliga inlägget!


Jag är alltså numera bosatt i en håla vid namn Svedala. Här roar jag mig med att studera kriminologi, anlägga trädgård och övervinna min sociala fobi. Inget av det går särskilt bra. Dessutom kan det nämnas att jag bor hos mina föräldrar, så jag har återgått till en mental ålder av 14 år (i den mån jag någonsin lämnat den mentala åldern av 14 år, that is.) Så det bråkas för fullt om ostädade rum och dygnsrytmer och saker som "Ska du verkligen inte ta en jacka? Tänk om du fryser!"  och "Men asså, jag är gammal nog att avgöra själv om jag behöver en jacka eller inte!" (Och sen går jag naturligtvis där och fryser, utan jacka.) Hit lurades jag med löften om guld och gröna skogar, lagad mat och tvättade kläder. Istället har jag åkt på kökstjänstgöring fyra dagar i veckan. Vilket hittills mest har inneburit att jag och min syster med gemensamma krafter tappar röstin på golvet medan vi dunkar E-type på högsta volym. Men det man inte vet lider man inte av. Eller ännu hellre, synden straffar sig själv. Tvingar man mig att laga mat får man räkna med lite hår och damm på tallriken.


"Hur går det på CSI-linjen?" är en fråga jag får lite då och då. Jag önskar att jag visste. Kriminologi har tyvärr inget med CSI att göra. Detta var jag visserligen fullt medveten om när jag sökte kursen. Men eftersom jag vid det tillfället var mitt uppe i ett seriemördarintresse hade jag i alla fall hoppats på lite mer psykologi och lite mindre metod. De som känner mig vet att jag är en "allt eller inget"-typ. När jag gick på gymnasiet var jag helt övertygad om att jag ville bli veterinär, så de första åren producerade jag bara MVG:n. Men den övertygelsen dog, och det gjorde mina studieprestationer också. På komvux var mitt mål Rymdteknik i Luleå, så betygen sköt i höjden igen. Väl i Luleå ville jag inte alls plugga rymd, så då drack jag mest öl istället. Om jag inte brinner för det så gör jag det inte. Om jag inte kan vara bäst så är jag hellre sämst än att hamna någonstans mittemellan. Story of my life. Men livskrisen hann ifatt mig, det började bli dags att göra något av sitt liv innan det är dags att gå i pension. Så mina kriminologistudier är att betrakta som en nyttig kurs i att vara medelmåtta. Jag vill väl egentligen inte, men jag ska, på något jävla sätt, ha de där poängen.


Social fobi drabbas jag av hyfsat regelbundet nu för tiden. Allt som oftast efter somrar med lite väl hög konsumtion av rusdrycker och lite väl många minnesfria uppvaknanden. Jag brukar lösa det genom att gå i ide över vintern tillsammans med några få förtrogna, och bida tiden med bingolotto, korsord och tusenbitarspussel. Lagom tills tjälen går ur marken brukar jag krypa fram och korka upp vinet igen, dränka några sorger och skåla för några lyckor. Dessvärre är större delen av mitt berusningssällskap kvar strax söder om polcirkeln. Det hade inte varit ett problem om jag tyckt om folk, då hade jag bara letat upp nya, roliga människor att förtära ädla drycker med. Men det gör jag inte. Jag tycker om individer. Folk irriterar mig. Jag tror att jag har ägnat för stor tid åt att betrakta och analysera det sociala spelet från utsidan för att kunna engagera mig i det obehindrat. Det är säkert en åldersrelaterad åkomma. Jag brukade vara riktigt bra på den där "fake it till you make it"-mentaliteten. Different faces for different places. Men det är något med hela bekantskapsprocessen som stör mig numera. Jag vill inte ha bekantskaper. Gärna vänner, men låt mig slippa bekantskapsprocessen. Det är förmodligen tur att jag redan har accepterat att jag kommer att dö omgiven av en massa katter, socialiteten verkar ta ovanligt lång tid på sig i år.


I övrigt flyter mitt nya, sydliga liv på ungefär som mitt gamla, nordliga liv gjorde. Jag undviker att plugga, städa och laga mat så mycket jag bara kan (fast i synnerhet det sistnämnda är lite knepigare här, trots att jag brukade spendera större delen av min vakna tid i en restaurang). Jag har stora planer på att förvandla vår tråkiga gräsmatta till en trädgård, eller ett träsk, eller bara en samling tragiska, döda blommor. Förmodligen bara för att lyckas vinna tillbaka några vuxenpoäng efter att ha flyttat hem till familjen igen. Och nu, nu ska jag lägga mig, innan någon typ med inbillad auktoritet vaknar och förargar sig över att jag inte sover än. Jag ska ju trots allt "orka till skolan, städa mitt rum och laga mat" imorgon. Sorgefria tid med noll förpliktelser, vart tog du vägen?