formaldehyde

Minns ni lågstadiet? Minns ni de obligatoriska pysseltimmarna - varje gång någon högtid eller temadag nalkades placerades det framför en - färgglad kartong, flirtkulor, små tygbitar, tomma toarullar, snören, kottar, kvistar, fjädrar - ja, alla möjliga och omöjliga typer av pysselmaterial. Så förväntades man låta inspirationen flöda och skapa fantasifulla bilder, gubbar eller varför inte akvarium av skokartonger?


Jag har aldrig varit särskilt konstnärligt lagd. Därför blev mina prylar aldrig särskilt tilltalande. Det brydde inte jag mig om just då, även om jag noterade att Karins och Hannas skapelser alltid blev finare. Mindervärdeskomplexen kom först senare. Men det är inte det vi ska tala om nu. Vi ska tala om limstift.


För ni minns väl limstiften? De var en självklar del av dessa pysselstunder. Ofta fick man ett sådant ihoptorkat stift, som någon inte satt korken på ordentligt sist. Som man kämpade med det nästan helt oklibbiga, hårda, svåranvända limstiftet för att få tidningsklipp och paljetter på plats!


Anledningen till att jag nämner det, att jag kom att tänka på det, är att mitt snor nu har ungefär samma konsistens. Det har bosatt sig i bihålorna, och därifrån blockerar det effektivt mitt smaksinne, mitt luktsinne och mina luftvägar. Det har isolerat varje liten cell i min pinade kropp och förvägrar dem nu effektivt deras rättmätiga syre. Jag har ägnat oräkneliga timmar åt att försöka snyta ut det, men förgäves. Det har gått så långt att grannarna har ringt störningsjouren och hyresvärden hotar med vräkning. "Om du inte slutar snyta dig snart ringer vi polisen!" Det funkar inte med nässpray heller, snoret reagerar som en snigel som drar sig in i sitt skal, och sedan ligger där och trycker tills faran har passerat. Jag har aldrig sett toalettpapper som onödig lyx eller som en ekonomisk utsvävning, men nu börjar vi närma oss gränsen för vad som är acceptabelt. Greenpeace har mobiliserat sina styrkor till en manifestation här nere på gården. De har protestlistor och stora plakat med den uppförstorade bilden av min näsa och texten "Är det DÄR regnskogen ska sluta?!"


Som om inte detta ar nog har snoret ynglat av sig till min luftstrupe. Långt nere i magtrakten har en stor slemklump av det intelligentare slaget bosatt sig. Därifrån skickar den i jämn takt ut små slembollar som jag måste hosta upp. Om någon har spelat Battletoads på NES och tagit sig till bana 8, då vet ni hur det är. Där finns nämligen en slags fiende som ser ut precis som en slemklump. De attackerar ens gubbe, klamrar sig fast över dess ansikte och är JÄTTESVÅRA att bli av med. Jag hostar och hostar, men när det svartnar för ögonen kan jag inte göra annat än att ge upp. I Battletoads kan man förlora ett helt liv av det, jag börjar misstänka att det gäller även här i verkliga livet.


Inte för att jag vill ha sympati eller så, men det är faktiskt synd om mig. För vet ni vad? Jag kan inte ens tröstäta! Eftersom mitt smaksinne har övergett mig känner jag ingen skillnad på ens den dyraste tryffel och en sur disktrasa. Jag har alltså berövats det mest grundläggande i den hela kvinnliga naturen - konsten att läka sina själsliga sår med choklad. Och DET är faktiskt det värsta av allt. :(