... and leave a good-looking corpse
Okej. Efter en och annan påtryckning är jag tillbaka. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min tystnad, men jag har väl sagt det förut - när dieten går åt helvete får den sällskap i skärselden av bloggandet. Nu är det inte riktigt mitt fel, det är bara batterierna i min superavancerade digitala body-fat-and-water-calculator-våg som råkat ta slut. Och jag lovar er - det är INTE lätt att banta när man inte vet vad man väger. Så jag låtsas som att det regnar, ser inget, hör inget, och fortsätter banta imorgon istället. Sådeså.
Häromdagen ställde jag mig på en Wii Fit och gjorde mig själv till allmänt åtlöje. Därpå lät den mig veta att jag lägger mer tyngd på höger ben än på vänster, att mitt balanssinne är praktiskt taget obefintligt, min koordinationsförmåga om möjligt ännu sämre, att min kropp är lika välmående som en 43-årings samt att mitt BMI är alldeles idealt. Behöver jag säga att jag inte tycker om Wii Fit?
Men skit samma, orka prata om vikt och bantning och välmående. Inte för att jag riktigt vet vad annat jag har att förtälja, trots att den gångna månaden har varit mer än händelserik. Våren verkar äntligen ha tagit udden av vintern, och med solen vaknar min längtan efter att få förtära ädla drycker, dansa vilt och galet, fatta tvivelaktiga beslut och vakna utan minnen. Så detta har jag gjort med besked, i goda vänners lag. Livet är alltför kort och lättförgängligt för att slösas på sensomoraler och snusförnuftigheter. Rättfärdighet må vara en dygd, men om kravet är att man ska ha tråkigt på vägen är Himmelriket ändå ingenting för mig. Heaven holds no good parties. Säger jag nu. Så fort hösten faller på kommer jag sitta där igen och fundera över om jag kanske inte ändå är mogen nog att prata pension. Men den tiden, den sorgen. Tills dess lever jag i nuet, håhåjaja.
Imorgon är det valborg. Men innan rustyngda ben för mig mot eldens sken stundar en visit i medicinmannens svit. Min mun har gått i strejk. Tyvärr inte tillräckligt mycket för att tystna, men alldeles lagom mycket för att jag inte ska få i mig annat än korvgubbens kärleksmos. Jag hoppas på en massa kul piller that takes away the pain och kanske rentav bidrar med en och annan liten hallucination, dagen till ära, men troligtvis kommer de bara glo mig i käften och konstatera att "hon är för gammal, hon går till slakt". Likt ett gammalt uttjänt ök på en tredje klassens marknad. Det tycker jag är lite orättvist, det var bara Wii Fit som ansåg mig vara 43. Egentligen är jag inte mer än 20, lagom tjock och i mina bästa år. Näst bästa, i alla fall. Och kanske inte just "lagom". Skit samma, det slutar likförbannat med majbål och, om inte annat, alkohol och lätta sinnen, huvudvärk och brist på minnen. Och fåfänga försök att bli poet. Nu ger jag upp.
Yours sincerely,
Pet
Häromdagen ställde jag mig på en Wii Fit och gjorde mig själv till allmänt åtlöje. Därpå lät den mig veta att jag lägger mer tyngd på höger ben än på vänster, att mitt balanssinne är praktiskt taget obefintligt, min koordinationsförmåga om möjligt ännu sämre, att min kropp är lika välmående som en 43-årings samt att mitt BMI är alldeles idealt. Behöver jag säga att jag inte tycker om Wii Fit?
Men skit samma, orka prata om vikt och bantning och välmående. Inte för att jag riktigt vet vad annat jag har att förtälja, trots att den gångna månaden har varit mer än händelserik. Våren verkar äntligen ha tagit udden av vintern, och med solen vaknar min längtan efter att få förtära ädla drycker, dansa vilt och galet, fatta tvivelaktiga beslut och vakna utan minnen. Så detta har jag gjort med besked, i goda vänners lag. Livet är alltför kort och lättförgängligt för att slösas på sensomoraler och snusförnuftigheter. Rättfärdighet må vara en dygd, men om kravet är att man ska ha tråkigt på vägen är Himmelriket ändå ingenting för mig. Heaven holds no good parties. Säger jag nu. Så fort hösten faller på kommer jag sitta där igen och fundera över om jag kanske inte ändå är mogen nog att prata pension. Men den tiden, den sorgen. Tills dess lever jag i nuet, håhåjaja.
Imorgon är det valborg. Men innan rustyngda ben för mig mot eldens sken stundar en visit i medicinmannens svit. Min mun har gått i strejk. Tyvärr inte tillräckligt mycket för att tystna, men alldeles lagom mycket för att jag inte ska få i mig annat än korvgubbens kärleksmos. Jag hoppas på en massa kul piller that takes away the pain och kanske rentav bidrar med en och annan liten hallucination, dagen till ära, men troligtvis kommer de bara glo mig i käften och konstatera att "hon är för gammal, hon går till slakt". Likt ett gammalt uttjänt ök på en tredje klassens marknad. Det tycker jag är lite orättvist, det var bara Wii Fit som ansåg mig vara 43. Egentligen är jag inte mer än 20, lagom tjock och i mina bästa år. Näst bästa, i alla fall. Och kanske inte just "lagom". Skit samma, det slutar likförbannat med majbål och, om inte annat, alkohol och lätta sinnen, huvudvärk och brist på minnen. Och fåfänga försök att bli poet. Nu ger jag upp.
Yours sincerely,
Pet
Kommentarer
Trackback
